KläppeLagårn
Lite uppgifter om Bromans gjuthusladugård i Kläppe.
Yttermåtten på murarna är 10 x 25 m, höjd ca 4 m. Gavelspetsarna byggda i trä. Tjocklek på murarna är ca 45 cm. Finns även en bit murad innervägg kvar(har förmodligen varit mer som rivits i samband med någon ombyggnad) med motsvarande tjocklek. En uppskattning av väggytorna enligt ritningen med avdrag för dörr- och fönsteröppningar ger en totalyta av ca 300 m² vilket ger motsvarande volym 135 m³. Volymvikt för kalkbruk är 1,7, natursten: granit, gnejs och kalksten 2,7, sandsten 2,1-2,7 och lerskiffer 2,8. Om man antar att genomsnittliga volymvikten för stenblandningen är 2,7 och fördelningen sten/kalkbruk är 70/30 så får man murarnas volymvikt till 2,4 och således totalvikten 324 ton vilket ju blir ett ansenligt antal hästlass. Utöver detta så borde väl golvet ha varit hårdgjort på ett eller annat sätt, eller kanske i trä? Det finns inga rester kvar av originalgolven, det är betonggolv överallt nu. Trossbotten i original, total tjocklek ca 35 cm är körbar. I mittfältet är det kraftiga sparrar ca 5”x5” medan det på sidorna är golv av plank, kanske 1,5”-2” i varierande bredder. Trossbottenisoleringen utgörs av torv enligt ägarna. Undertaken ej synliga eftersom de är plåtklädda. Rotebräderna i yttertaket verkar vara återanvänt virke från något annat yttertak, det är delvis spårade bräder och olika bredd i topp och rot. Ovanpå dessa ett spånskikt som sedan på 1960-talet överlagrats med galvplåt.
Orsaken till att ladugårdarna i Kläppe blivit mer långlivade än de i Bringåsen kanske beror på hur de underhållits? Man ser ju även i dag stora variationer på byggnadsunderhåll. De här byggnaderna måste ju vara rätt känsliga för fukt, både utifrån och inifrån. En fuktig kalkvägg fryser ju väldigt lätt sönder. Axel Broman berättade att han i stort sett årligen måste reparera yttermurarna. Ventilationen var väldigt viktig för att få drägligt klimat för djuren och undvika fuktvandring genom ytterväggarna. I denna byggnad fanns rester efter 2 ventilationssystem genom yttertaket med träkanaler som delvis gått längs yttertakets undersida för att få utloppen i nock. Skulle man ha gått raka spåret ner så spärrades ju den körbara delen av gälln.
Andra ladugårdar finns i Hölje på Söderströms gård liksom förmodligen även närmaste granngården mot E45 till.
Baseterkammare är detsamma som bakstuga. Bakugnen rev Ingegerd och Axel ut för att få plats för rörmjölkningsanläggning och mjölktank när det blev aktuellt.
20101220
Staffan Nilsson
Två bilder från skullen(gälln). Den första visar avslutningen mot bortersta gavelröstet och en bit av den körbara trossbottnen. Nästa bild är insidan av yttertak.
Här nedan följer lite data och bilder på de bönder som arbetat med och i denna lagård. Byggherren först är Erik Persson, sedan sonen Erik Eriksson (som skrivtränat på ritningen), sonsonen Erik(Ecke) Eriksson och längre ner vid betongblandaren Eckes måg Axel Broman. Axel skymtas också i dörröppningen ovan.
Stall och lagårdar utsätts för mycket fukt inifrån och ruttnar tämligen snabbt om de är byggda av trä. Mina dokument från Busvebacken visar att man här rev och byggde nya timrade stallar och fähus vart tjugonde till trettionde år mellan 1855 och första världskriget. Dom sista i den serien tycks dock ha klarat sig betydligt längre, kanske mest beroende på att man började lägga tegeltak eller andra mer varaktiga takmaterial än spjältaken som dominerade under den nämnda perioden. Kanske även ventilationen förbättrades. En typisk detalj för jämtländska lagårdar fram till kanske andra värdskriget var att de alltid var försedda med eldstad och skorsten. Dels skulle man ju värma vatten till sörpan som korna skulle ha, men antagligen räknade man även med en förbättrad lufväxling och ventilation vid eldningen.
Följande fotoserie från ungefär 1905 är tagen på tre gårdar i Bringåsens gamla bykärna och visar att alla tre gårdarna då hade var sin vitkalkad stenlagård. HansEricssonFoton/NilsPersasBackmans; HansEricssonFoton/ErikPersas; HansEricssonFoton/OlErsoPerJakobs
Det finns flera intressanta noteringar kring dessa byggnadsverk, som var vanliga i kalkrika områden i hela Sverige i mitten av 1800-talet. Bringåslagårdarna är exempel på en patenterad byggmetod från 1834 av en fabrikör C G Rydin och kallades för gjutna kalkbrukshus. Väggarnas bruk består av kalk, sand och vatten i vilket man fyller upp gjutformen med osorterad åkersten. Kalkugn för det tidigare kyrkobygget fanns bl a i Brynje. Byggnadssättet var sannolikt betydligt dyrare än de vanliga timmerhusen men det rekommenderades av staten som metod att spara på skogen, vilken gick åt i stor mängd för rikets gruvnäringar.
Det är ju i alla fall tydligt att Kyrkåsbönderna hade ekonomiska resurser för att klara av det här byggandet, och vi vet att Erik Persa-huset måste vara byggt strax efter 1860 då hela gården uppstod i samband med en delning från den gamla gården "Backmans". Ol Erslagårdens byggår kan ganska säkert dateras till 1865 eftersom byggherren d v s bonden på gården enligt kyrkböckerna avled samma år i olycka vid byggande av stenhus. Det är också helt klart att när fotona togs omkring 1905 var alla tre fähusen på väg att utrangeras. På två av gårdarna ersattes dom med timrade lagårdsbyggnader med släta laxknutar, som tydligen blev modernt efter år 1900. På den tredje gården (Erik Persa) upphörde driften efter att ägaren flyttat till stan och marken gick upp i andra brukningsenheter. Alla tre husen revs efter några år och åkte troligen ner i ambulerande stenkrossverk för att bli väggrus. Felet med det här patentet var troligen att väggarna ibland sög åt sig för mycket fukt och frostsprängdes. Då hade man antagligen slarvat med kvaliteten på råvarorna till kalkbruket och t ex haft alltför humusförorenad sand eller dåligt bränd och oren kalk. Alla de här gjuthusen byggdes medan kyrkobyggmästaren Ivar Pålsson ännu levde varför man kan anta att han hade någon hand med även här. Det var ju också så att dom bönder som byggde sina lagårdar hade i sin ungdom deltagit med dagsverken vid kyrkobyggandet och sett hur det hela skulle gå till.
Erik Persalagårn (Bygdegården) i Bringåsen, som nog är omkring 5 meter kortare än Kläppelagårn, syns på bilden nedan tillsammans med ett ytterligare exempel från Storsjöstranden vid Genvalla, Frösön som är en ännu mindre modell. 
Sist följer ett klipp ur Jämten från 1974 där länsmuseet redovisar en undersökning man gjorde kring dessa gjuthus. Deras slutsats om att detta skulle vara en väldigt enkel och resurssnål byggmetod vill jag inte hålla med om, i fall man tar hänsyn till den logistik och arbetsinsats som faktiskt krävdes. Jämför även med byggkalkylerna i KyrkornaiKyrkås!
