Nutida SkogsHäst?
Här kommenterade jag en artikel på Dagens Nyheters vetenskapssida år 2009 där man beskrev möjliga fördelar med att använda skogshästar även i modernt barmarksskogsbruk. Det hela utspelade sig kring ett stort uppslaget foto på en parhästdragen sexhjulsvagn med bensinmotordriven hydraulkran, avsedd för vad man kanske kan kalla för lite längre basvägstransporter. I jämtländskt äldre skogsbruk utfördes sådana transporter alltid på medföre - alltså med timmerkälkar.
Kommentar till artikeln ”En gran i taget …....” DN 15 nov 2009 sid 22 under rubriken ”Vetenskap”
En salig blandning av tro och vetande som verkar typisk för den aktuella debatten om hållbarhet och klimatpåverkan. Var finns belägg för att just de stort uppslagna hästarna skulle medverka till skonsam plockhuggning och vara till gagn för skogens kolupptag, klimatet och de svenska koldioxidräkenskaperna? Hästar har förvisso gjort enorma insatser i det kommersiella skogsbrukets barndom för mellan 50 och 150 år sedan när man inte hade något annat alternativ för transportarbetet (dock var den för ändamålet specialutvecklade nordsvensken mest använd – den sävligare och tyngre ardennern var en åkerhäst). Hästen slogs ut när vi uppfunnit och utvecklat energisnålare, effektivare och mer allsidiga motordrivna alternativ, eftersom ju hästen bl a inte kan lasta på och lasta av själv. Skador på skogen orsakas på grund av ekipagets marktryck, bristande smidighet och stort omfång i ffa kurvorna och vid kranlastningen. I den redovisade ”framtidslösningen” drar man fram en hjälpmotorförsedd modern skogsvagn med hjälp av 1500 kg tung och onödig hästkraft, som har ett mycket högt punkttryck under järnskodda hovar i själva dragmomenten. Man har ett långt ekipage som ffa kräver stort utrymme i kurvorna jämfört med en ”hästlös” modern skogsmaskin i samma viktsklass. Hästar utvecklar därutöver mycket dålig dragkraft i backningsmanövrer som brukar vara frekventa i skogskörning med last. Kranarbetet blir exakt lika, marktrycket från vagnen och skogsmaskinen blir detsamma om man håller sig till samma lastmängd även om skogsmaskinen har möjlighet att vid behov bära fram större lass, och den sammanlagda bränsleförbrukningen för kranarbete och transport ökar marginellt jämfört med enbart kranarbete. Den ökningen tas nog ut med råge om man även räknar in behovet av att dagligen bilfrakta hästarna mellan arbetsobjekten och nattstallet.
Så till klimatpåverkan. Utöver det erforderliga motorbränslet till ekipaget skall alltså två hästar underhållas med en odlad bioenergimängd som motsvarar grovt räknat två kors förbrukning och ”klimatgasutsläpp” för att utföra ett egentligen onödigt transportarbete som görs bättre på annat sätt. Maten som kossorna producerar kan och bör nog i ett längre perspektiv gå före möjligheten att hålla sig med sport- och nostalgihästar vilka ur klimat- och energihushållningssynpunkt är mycket kostbara för samhället.
Bränsleeffektivitet står för en annan jämförelse. Tidigare har jag redovisat olika effektuttag där människans hela dagsverke kan nå upp till en energiutveckling av totalt ca 1 hkh (hästkrafttimme) medan en skaplig häst under samma dag uträttar ett ca fem ggr större arbete, 5 hkh, och en motor av vilket slag som helst kan göras nästan obegränsat stor och fortfarande skötas och styras av en förare.
Bränsleåtgången per utvecklad hästkrafttimme för t ex en dieselmotor är ca 4 : 1, dvs man får ut som arbete ungefär 1/4 eller 25 % av den energi man stoppar in i bränsletanken. Om man räknar om hästfodret till motsvarande energimängd bränsle som hästen måste inta under ett år för att kunna medverka under den moderna kuskens ca 200 arbetsdagar, blir motsvarande omvandling 10 : 1, dvs 10 % av foderenergin blir arbete. Människans "bränslekostnad" är lite bättre än hästens, kanske mellan 15 och 20 % av tillförd energi, men den skillnaden beror ganska säkert på att vi äter ett mera förädlat, koncentrerat och dyrare bränsle - hästen måste förbruka mer av foderenergin på själva matsmältningen (med åtföljande gasförluster!) än vad vi normalt gör. Skillnaderna i direkt energieffektivitet mellan de olika "arbetsmaskinerna" är som synes inte särskilt stora, men det finns en ytterligare betydligt mer utslagsgivande faktor i energikalkylen, som vi enklast kan jämföra med t ex en generator som producerar den elenergi vi driver alla våra elmotorer med.
Generatorn får här stå för alla energikostnader som levererats och investerats i förväg i själva "arbetsmaskinerna" och bränsletillverkningen och som naturligtvis är en förutsättning för att det skall kunna uträttas något arbete. (En teoretisk utredning om detta energislag, även kallat emergi finns redovisad under länken EmPower). I motorkalkylerna brukar man beräkna "generatorkostnaden" till samma belopp som bränsleförbrukningen, alltså 1 : 1 eller 50 %.
När det gäller arbetsdagsverken för häst eller människa har det hittills inte förekommit några generatorpåslag i de biologiska systemkalkylerna, vilket verkar mycket ologiskt, när man vet att alla produktionskalkyler och resultatredovisningar i alla förekommande produktionsföretag alltid har med dagsverkskostnaden i form av arbetar- och företagarlöner. För hästdriften får vi här ett ytterligare påslag med 10:1 så att den totala energiinsatsen blir 100 gånger för varje enhet av hästens arbetsenergi. Den mänskliga arbetslönen hos oss motsvarar ungefär 1000 gånger så stor energikonsumtion som den arbetsenergi vi kan leverera genom hjärna, armar och ben.
Mycket liten andel av den totala energiinsatsen för mans- och hästdagsverken består här i dagens samhälle av mat, dvs bioenergi, vilket betyder att de energisnåla motorer som används i produktionsföretag egentligen belastar miljön mycket mindre än manuellt arbete eller hästdragare om man räknar på det presterade arbetsresultatet i form av säljbara produkter. Om man producerar en mängd s k förnyelsebar råvara som sedan till huvuddelen går åt för den interna dragkraftens behov enligt nedanstående redovisningar från Ekolantbruk, så måste man rimligen beteckna hela den hästverksamheten som tämligen renodlad konsumtion, vilken i så fall håller ut ett tag endast med hjälp av externa tjänsteinkomster, mycket låg personlig konsumtion och att man tär på alla ingående mark- och anläggningsresurser. Det är nog ingen som missunnar de inblandade att slita med detta, men det blir väldigt fel när man försöker försvara detta som en möjlig och energisnål produktion för stadssamhällets behov.
Ett lika absurt resonemang om hästdragna hövändare med hjälpmotor mm finns i denna länk http://www2.ekolantbruk.se/pdf/1081.pdf där bl a forskaren Torbjörn Rydberg på SLU invecklar sig i ett motsäjande resonemang om hästar och klimatnytta, som också innehåller min föreslagna "generatoreffekt" och som egentligen slutar i att vi inte kan använda hästar utan att sänka vår nuvarande livsstilskonsumtion. Med hur mycket lämnas osagt, och min bestämda uppfattning är att vi för länge sedan passerat den gräns där vi bundit upp oss för befolkningskoncentrationer och konsumtionsnivåer i stadsmiljö som gör det helt otänkbart att nämnvärt sänka leveranserna av biomassa från dagens lantbruk, försämra markutnyttjandet eller minska den totala insatsen av hjälpenergi eller öka den manuella arbetsinsatsen.
Det är alldeles säkert nödvändigt att hushålla med, och helst dra ner på den fossila energianvändningen, men det blir absurt fundamentalistiskt att försöka ersätta traktorn med två-tre hästar plus hjälpmotor för lättare arbeten och ändå behålla traktorn för tyngre uppgifter och dessutom tro att man kan dela upp företagen till mindre enheter som fortfarande ska kunna avlöna sina brukare med rimlig inkomst på samma eller lägre produktion av säljbar biomassa. Inga samhällen lever heller på bara dyra grönsaker. Det som först måste fram kommer alltid att vara spannmål och animalier efter lokala odlingsmöjligheter medan större energiomställningar rimligen bör ledas och bekostas av de större samhälls- och livsstilsförbrukarna för att över huvud taget ge någon klimateffekt.