SkandinaviskaMidjan med Stugun

Inledning

Rubriken ger ett förslag till namn för en stor samling av arkeologiska artefakter med Carta Marina i spetsen och tillgängliga dokument från olika delar av den senaste tusenårsperioden som berör ett brett band av platser längs den 63dje breddgraden +/- 1 grad på norra halvklotet. Sett från det rikssvenska perspektiv, som den här historian handlar om, så börjar mitten i det här bandet vid den gamla kyrkan Ytterlännäs innanför Härnösand i nedre Ångermanälven, går över till Indalsälven i Bispfors, Ragunda, Stugun och skär över Storsjön i Oviken lite söder om Frösön. Sextitrean når därefter Norge i trakten av Röros och täcker in hela fylket Sörtröndelag med Trondheim och Nidarosmetropolen i centrum. Ut över Nordatlanten nåddes Orkney, Färöarna, södra Island och de nordiska bosättningarna på södra Grönland på samma breddgrad.

Vad det handlar om är att alla platser ingår i ett nätverk av katolska kyrkor och katedraler som uppfördes under en kort period i mitten av 1100-talet när döpta nordiska vikingakungar, köpmän och utbildade biskopar ifrån olika släktklaner vuxit sej så starka att påvestolen kunde ska vi säja välsigna att det tidigare danska ärkestiftet för hela Norden nu kunde delas upp i fristående norska och svenska ärkestift, som var för sej kunde kommunicera på egna säkra eller hyrda kölar mellan Rom och bandet av de nytillkomna kyrkorna. Huvudaktören och först ut var stiftet Nidaros i Tröndelag fylke, som Jämtland-Härjedalen var en etnisk del av ända fram till freden i x 1814.

Carta Marina

Det fantastiska är att hela den den svenska medeltidshistorien som redovisas i Carta Marina är ett i svensk och internationell historieforskning försummat, uppenbarligen missförstått och gravt underskattat dokument och en närmast samtida arkeologisk källa, som kan förklara förträngda delar av den nordiska utvecklingen inom det högmedeltida nordiska samhället, vilket jag här ska försöka utveckla i en till formen källkritserad och vetenskaplig kontext men i ett enkelt vardagsspråk.

Den sista biten, som kopplade ihop sextiotredje breddgradens nordiska domkyrkor med södra Europas, syns inte på Carta Marina men kan enklast beskrivas som kontakterna mellan de tidiga kyrkorna på Islandsom gick över Skottland ner genom irländska sjön och vikingafästet på Isle of Man ner till det normandiska området Gallien.

Gallea Peregrina

Ärkestiftens i Uppsala och Nidaros resande sommartid med åror och segel på egenkontrollerade kölar beskrevs på femtonhundratalet av Olaus Magnus som Gallea Peregrina vilka nådde Normandiet och därmed Gallien vid floden Seines utlopp i Engelska kanalen. Här hade den norske vikingen Roland eller Rollo redan i slutet av 700 erhållit Departementet Normandiet i förläning av Karl den store mot att Rollo döpte sej och lovade att stoppa alla nya vikingaräder mot Paris fortsättningen.

Stuguns tillkomst

Stuguns plats i historian hänger ihop med konflikter och motsättningar som uppstått ungefär hundra år efter de nordiska ärkestiftens start, dvs omkring år 1250. Huvudargumentet för att den låsta situationen för Sveriges ärkestift hade uppstått var, att den tyska Hansan hade sin snabba utveckling på 1200-talet och införde handelsmonopol i hela Östersjöområdet söder om Visbys breddgrad, och detta kom i praktiken att sträcka sej runt nuvarande svenska kusten och även följa södra Norge upp till hamnar i Bergenområdet. Detta innebar att Hansans köpmän hindrade svensk handel och skeppsfart, samt kontrollerade det danska ärkestiftet i Lund och dess kommunikationer ner genom Tyskland och över Nordsjön till de anglo-sachsiska kusterna i Holland och England.

Den förste i modern tid som vad jag kan se har startat kartläggningen av Stuguhistorian blev min morfar A J Hansson från Kyrkås, Jämtland med studien i StuguBoken från 1927 om Gjurd Bodakarls och lejdebrevens betydelse för och avsikter med upprättandet av själastugan i Stugun. Efter en genomgång av alla medeltida brev i Svenskt Diplomatarium sorterade AJH ut alla brev som handlade om kyrkans och klostrens olika angelägenheter, där han också såg ett samband mellan Alsnö stadga och de speciella intresset från Uppsalabiskoparna för de unika lejdebreven till endast patronatet i Stugun.

Varken i A J Hanssons eller i min nutida samling av historiereferenser från den katolska medeltiden finns det några belägg för att så kallade pilgrimsvandringar av "enkelt folk" från det gamla sveariket till Hellig Olav i Nidaros hade skett eller ens varit ett önskvärt och möjligt mål för någon annan än den Heliga Birgitta som vi vet åtminstone hade passerat Nidaros på sin väg vidare ut i världen.

A short summary of Stuguboken in English comes inStuguns early history.


Cartaverkets författare

Personerna som ansvarade för och genomförde samarbetet bakom tillkomsten av detta storverk var två prästutbildade bröder Olof och Johan Månsson, födda 1490 och 1488 i Skänninge och ”grundskolade” i Linköping. De avancerade på 1520-talet till domprost i Strängnäs domkyrka resp. till ärkebiskop i Uppsalas ärkedomkyrka. Båda två hade fått sina katolska utbildningar i Rostock Tyskland, och dom kallade sej nu på 1520-talet för Olaus och Johannes Magnus och båda arbetade till en början för sina kyrkoämbeten i nära kontakt och samförstånd med kung Gustav Wasa under hans första regeringsår och utförde även diplomatiska uppdrag nere i Europa för kungens räkning.

Både Olaus och Johannes var, som patrioter, goda författare och historiskt intresserade av sin nordiska hembygd och dess befolkning. Bröderna var också väl medvetna om att de tre skandinaviska ärkestiften hade uppstått och utvecklats under förhållanden som av lite oklara anledningar hade rikare skördar och större befolkning än det som rådde under brödernas livstid.

Men man ska också vid bedömningen av deras verk komma ihåg att publiceringarna skedde i nära förbindelser med den påvliga kurian i Rom, vid mitten av 1500-talet, och riktades till mottagare i den katolska prästvärlden, vilka mycket väl kände till den nordiska istid som nu hade rått och påverkat kulturlivet och samhället under flera hundra år i norr och som även visades på Cartan och i skrifterna.

Mellannorrland fick en framskjuten plats i deras liv i och med att Olaus under åren 1518 – 19 hade haft ett påvligt uppdrag att resa omkring till socknarna här och sälja katolska avlatsbrev som kunde ge köparna syndaförlåtelse och förse påvestolen i Rom med medel för Peterskatedralens ombyggnad. Kurians intresse för beskattning i just denna av rikssvenska sekulära och kyrkliga ledare betraktade avkrok och yttersta utpost kan väl också ge anledning till eftertankar om traktens ekonomiska betydelse under den tidigare historien.

Till yttermera visso hade den svenske de facto-efterträdaren till ärkebiskop Johannes Magnus, dvs Kung Gustaf Wasa, också vid tidpunkten för Cartans utgivning lagfäst reformationen i Sveariket(SCANDIA på den stora kartan) och inlett ett nära samarbete med ”Jämtlandsprosten” Erik Andersson i Oviken för att omskapa och avlöva den stora jämtländska kyrkoverksamheten på ”umbärliga tillgångar” till förmån för det svenska rikets uppkommande militära behov.

Landsflykten till Rom

Deras samarbete och vänskap med Gustav Wasa började snart skära sej när kungen lyssnade mer och mer på lutherfrälsta rådgivare, och år 1527 införde kungen den lutheranska reformationen i Sverige, vilket tvingade de katolska bröderna Magnus att för resten av sina liv gå i landsflykt nere i Europa och slutligen stanna i Italien för sina katolska åsikters skull. Dom hade blivit kättare i de protestantiska domsagorna. Hädanefter ägnade båda för sin försörjning sej helt åt författandet av sina ryktbara historiska verk, och Olaus Magnus arbetade de första tolv åren av vistelsen utomlands med Carta Marina, som förberedelse till sitt litterära verk ”Historia om de Nordiska folken” i fyra tjocka band.


Cartaverkets innehåll

Som sammanfattning kan man säga att deras beskrivningar av de nordiska folkslagens storhet och samhällsutvecklande verksamheter handlade om de minnen som fanns kvar efter det högmedeltida samhälle som hade byggts upp från det katolska kristnandet på 1000-talet och fram till den katastrofala digerdödspesten som inträffade år 1350.

I mitt dokumentsökande är det kartans geografiska och byggnadsmässiga beskrivningar av de förreformatoriska eller katolska infrastrukturerna som varit intressantast. Detta vill jag försöka ställa i relation till de förändringar som påverkades av kombinationen digerdöd, klimatförsämring som kulminerade till "lilla istiden" när kartan producerades, Gustav Wasas lutherska reformation vid samma tidpunkt och inte minst den ständiga krigsberedskapen och dragkampen om Jämtland mellan svenska och norsk-danska armèer, som varade från kristnandet kring 1000-talet och ända fram till 1814 års unionsfördrag med Norge.

Den första tryckningen av kartan, som Olaus Magnus själv beställde år 1539, gjordes i Rom, och den är mycket rik på detaljinformation i de bilder från platser som O M själv rekognoserat, medan övriga delar av Norden här och var fylls av folklivsskildringar och symboliska platsmarkeringar.

O Ms skrivna "Historia om de Nordiska folken" utgavs på latin och innehåller noteringar om hans personliga erfarenheter. Även texten på den tryckta Cartan är på latin vilket ger problem när han ska stava lokala orters namn med ett begränsat latinskt alfabet.


Kartläsning av Börje Sandén

>Den forntida uppfattningen om geografin speglas i de första skissartade kartorna. Beträffande jämförelsen med kartor är utgångspunkten den karta som finns i Olaus Magnus stora bok om de Nordiska folkens historia från år 1567. Kartors ursprungliga uppgift var att visa sjövägen till olika platser - i det här fallet i Norden och närmaste delen av Ryssland. Man ser att floder och sjöar är sammanbundna i ett nätverk av förbindelser. Mellan floderna och sjöarna var det naturligtvis landväg som gällde.

Kartan i Olaus Magnus' bok om De nordiska folkens historia år 1567

Den första nordiska kartan/skissen av betydelse - och som blev allmänt känd - är den som finns som utvikningsblad i Olaus Magnus' stora bok om De nordiska folkens historia. Nordiska  cartan

Kommentar Jan: Den blev av någon anledning slarvigt ritad och och innehåller några fel. Bottnia Occidentalis/Västerbotten ska flyttas upp ett steg förbi sjön ovanför som måste vara Lacus Uma Träsk/dvs Flata/Ströms vattudal i nutid (förklaring nedan). Nadanför Uma träsk ligger Storsjön i Jämtland och mellan sjöarna ska området Angermania/Ångermanland in, och söder om Storsjön ska det stå Iemphtia/Jämtland och under det Middelpadia enligt den stor kartan Carta Marina.

Börje: Kartan bygger på flera grundläggande metodiska och oskrivna lagar, som vi först måste bli medvetna om för att rätt kunna läsa kartbilden. Mest iögonfallande är kanske Bottenhavets och Bottenvikens smala och raka form mitt i kartan. Det var praktiskt att här lägga gränsen mellan de två träblock som träsnidaren har använt. Trots den "felaktiga" riktningen kommer en resande inte att missa Haparanda, om det är dit denne är på väg. Lägg också märke till att de äldsta kartorna inte har någon nordpil. Du inser omedelbart varför när du ser hur man ritat Finska viken. När kartan gjordes i mitten av 1500-talet hade svearna minst tusen års erfarenhet av att Finska viken gick i väst-östlig riktning och naturligtvis visste man att Finland inte var långsmalt. Man visste också att färdvägen fortsatte österut in i Ryssland till sjön Ladoga, och där ändrade riktning och gick rakt mot söder ner till Novgorod. Lägg därför märke till att färdvägen från kartans Ladoga går mot söder, precis som i verkligheten. Väderstrecken varierar således på en och samma karta - och det är faktiskt inte bara på den här kartan det är så.

Men det är viktigt att inse att kartor av det här slaget inte är gjorda efter någon planlagd rekognosering. Kartorna är en skrivbordsprodukt baserad på främst skriftliga erfarenheter under hundratals år. Det är förklaringen till varför Barents karta är förvånansvärt väl tecknad. Undantaget är Mälarområdet. Det är två omständigheter som dikterat kartritandet. Kartans främsta uppgift är att visa sjövägarna - till havs! Kartan vänder sig nämligen till sjöfarande handelsmän och ambitionen är att visa bebyggelsen längs kusterna.

Det andra viktiga budskapet som kartan ger oss är att Uppsala ligger vid havet. All tillgänglig information för kartritaren nere i Europa vid 1500-talets slut var att man når Uppsala utan omlastning till mindre fartyg. Att det har varit - och är - en landhöjning i Norden kunde man inte föreställa sig - men man hade iakttagit en påtaglig oförklarlig vattenminskning. Olof Rudbeck konstaterade på 1600-talet att man inte längre kunde segla uppför Fyrisån lika långt som en mansålder tidigare. Staden låg ju vid havet enligt all tradition. Mälaren närmast Stockholm uppfattades enligt kartritaren fortfarande som en del av havet, trots att det blivit viss motström vid Stockholm i början av 1300-talet, särskilt vid vårfloden.


Carta Marina både sjökort och landkarta

Här visar jag först en sammanlagd översikt av de nio kvadratiska tryckblock som täcker ett mycket stort geografiskt område i Norden, och som blev den första kartan som hade huvuddragen av alla kustlinjer i området positionsbestämda.

Hela Carta Marina


Mellannorrlandsbältet och Tröndelag

är den del av den fullständiga kartan som jag har gett namnet

Skandinaviska midjan med själastugan

med syftning mot beskrivningen av kartritarens avbildade strukturer i det geografiska avståndet mellan kusterna på inlandsöverfarten.

mellannorrlandsbältet

Cartans västra sida börjar i norr med Trondhjemsfjordens innersta hamnar i vid STEK/Steikjer och LESVNGER/Levanger och slutar i söder med den viktiga och av den inhemska norska varuhandeln kontrollerade uthamnen vid udden STAD, ca 30 landmil söder om infjordhamnar vid Nidaros (Nidelvas utlopp/os). På norska inlandet finns GOLDAL/Gauldalen som leder upp emot Trondheim. Längst ner står en man och lodar vattendjup vid den viktiga uthamnen Stad, som räknas som huvudhamn för den trafik från Nordnorge och Tröndelag, som riktas mot Shetland - Orkney -Skottland och mot Färöarna - Island - Grönland. Översiktskarta och restider finns längre ner på sidan.

Cartan börjar på svenska bottenvikskusten vid Höga Kusten i NORDMALUNG/Nordmaling och SCVLA MONS/Skuleberget, sedan kort landled till NETRA/Nätra, TORSAKER/Torsåker, SOLETA/Sollefteå vid Ångermanälven innan man tar sej landväg över Graninge till FORS och RAGVND vid Storån/Indalsälven/ELVEN. Härifrån följs Stuguleden i Jämtland över STVVA - VESTERHUS med Kungsgården/DOMUS REGIA SVDA/Sunne till VNDERAKER/Undersåker. I söder når kartan ner till BOLLANES/Bollnäs och SODERALA/Söderala, och lite nedanför dessa med skymd text SKOKIRKIA/Skogs kyrka där man funnit en av de gamla konstvävnaderna som är samtida med Kyrkåstäcket. Om man går rakt österut från SKOKIRKIA når man på kartbladet först ORSA och sedan LACVS SILIEN/Siljan. Österdalälven härifrån går över Älvdalen – Idre där man har den stora sjön Femunden ganska nära på norska sidan. På Femunden når man nästan Röros och leden genom GOLDAL i riktning mot Nidaros. Söderut längs kusten når kartan ner till Gnarp och Rogsta och sjösystemet Dellen som ligger norr om det moderna Hudiksvall. Ljusnans dalgång kommer upp vid COGERBELA/Kårböle, förbi LANGA/Långå och över gränsen vid Fjällnäs har man också nära till den gamla norska staden och gruvplatsen Röros. Elven o passetElven o passetElven o passetÖdekyrkor i Mellannorrland

Jamtli museum har en video av historikern Olov Holm och Arkeolog Björn Olofsson om gamla kyrkor, som väl illustrerar både Anna Elmen Bergs medeltidskarta över ödekyrkor och Carta Marinas segment ovan över kyrkor i området. Videon https://www.youtube.com/watch?v=S3xGG3DUelk visar analyser av de arkeologiska artefakterna undertaksbrädor från år 1150 som bevarats i Kyrkås gamla stenkyrka, vilken direkt ersatte den första, nu 400-åriga träkyrkan. Stenkyrkan uppfördes omkring år 1540. Som grädde på moset kan vi nu också damma av och lägga till den bildsymbolik från havssjöfarten med 1000-talets roddskepp som avbildas centralt på den artefakt från träkyrkan som jag här kallar för Kyrkåsantependiet med 2 st skeppsbilder.

Kyrkåsantependiet a Andra båtenKyrkås på Jamtli

De två första skarpa bilderna togs på museum i Stockholm innan alla delar återbördades och 2015 samlades till en tämligen anonym presentation på hemmaplansmuseet Jamtli i Östersund, där jag försökte ta det tredje fotot. Man ser i alla fall en stor tydlig och imponerande roddskepp med segel mitt i centrum på bild 1.

Sedan har vi det avklippta fragmentet från antependiets underkant där alla hittills frågat sej vad det fyrfota djuret föreställer. Ingen har pratat om det tydliga roddskepp med revade segel som kommer in strax under djuret, vilket sannolikt representerar alla inblandade hästar som också förekommer på Cartans och Nordiska historians bilder. Symboliken med havsgående skepp på den här kyrkotextilien måste rimligen ställas i relation till att den här kyrkoplatsen befinner sej bra precis mitt emellan östkust och västkust, och dessutom på en vattendelare 400 meter över havsytenivån, att det kan vara läge påminna om den havssjöfart man är på väg emot i båda färdriktningarna här mitt i Skandinaviens inland.

Olaf Haraldssons skepp Harald Hårfagre Harald Hårfagre

Om någon tvekar om ifall den här gamla sjöfarten var möjlig, så kan jag nu visa, att jag vid ett turistbesök i Torontos hamn sommaren 2016, helt oplanerat råkade sammanträffa med en modern kopia av de gamla drakbåtarna, som just seglat över nordatlanten med 30 mans besättning från byggplatsen Haugesund i Norge, över Island, Grönland, New Foundland, in genom St Lawrencefloden till Toronto, som ligger vid Lake Ontario - den nordligaste av de fem "The Great Lakes i Nordamerika". Första bilden visar en av Carta Marinas uppfattningar om hur den båt såg ut, som t ex den Olaf Haraldsson/St Olaf kunde ha använt när han som ung besökte släktingar i Rouen, Normandiet i dåvarande landet Gallien omkring år 1000.

Harald Hårfagre visar skeppets data, som kortfattat anger längd ca 30 m, deplacement 80 ton, "25 sesse" betyder 25 åror på varje sida=50 st åror - varje åra har två man - full bemanning kräver 100 mans besättning. På denna resa gick skeppet enbart med segel till havs och hade då 30 mans besättning. Carta Marinas avbildade skepp för katolikers resande med handelsskepp mellan Norge och Gallien kan ha ungefär motsvarande data men har en annan kölkonstruktion med låga för- och akterstävar. Hårfagres drakstävar var avsedda för krigsskepp.

En viktig skillnad mot kartografin på utvikningsbladet med Börje Sandens beskrivningar är, att vattendragen som var farbara för båtar där visades som schematiska stråk, medan den detaljerade stora Carta Marina bara kunde visa de största sjöarna som figurlösa symboler och lämna resten av de rinnande vattnen åt fantasin. De stora sjöfyllda områdena i norra Jämtland och Lappland kallades för träsk, där t ex det livligt trafikerade området Ströms vattudal fick namnet Uma träsk efter en av de större infarterna från Umeälven och porten in från Jämtland heter ASUND, där Aet står för Å=Ström alltså orten Strömsund. Det följande utsnittet täcker hela områdena för lederna längs Indalsälven och Ljungan. Några viktiga sjöar har fått namn som t ex Lacvs Meler/Mälaren och Lacvs Vener/Vänern medan t ex Storsjön i Jämtland är namnlös, möjligen pga att Olaus M hade svårt att bestämma sej för om det var TRESK eller enskilt LACUS.

Bayeuxtapeten förebildar svenska kyrkovävnader?

Olaus Magnus markerar också orten SVAKBV/Sveg och LACVS SVAKA/Svegsjön, som genomflyts av FLV LVSEN/Ljusnan som betydelsefull farled under någon högmedeltida period, som sannolikt föregick Stuguns start, dvs före 1250, vilket också ger Överhogdalstapeten en naturlig plats och koppling som tidigmedeltida vägmärke för en del av den skandinaviska genomfarten från Uppsalastiftet till prästkollegierna i Gallien och söder därom. Här kan vi också ana en koppling till Olav Haraldssons förehavanden, där hans brorson (efter Harald Hårdråde) Olav Kyrre (enligt Alf Henrikssons kronologi) deltog i slaget vid Hastings 1066, överlevde och bör ha varit väl medveten om Bayeuxtapetens tillkomst och även intresse för att kopiera den för användning som vägmärken i lämpliga skandinaviska Kyrkor.

Normandiet nordisk utpost i Gallien

Avtalet med Rollo fungerade till allas bästa och ledde några generationer senare till att den tolvårige vikingen Olaf Haraldsson, son till en småkung i Vestfold i Sörnorge följde med på ett skepp som från år 1007 började göra räder i Östersjön för att efter några år gå till Normandie vid nedre loppet av Seine. Här blev Olaf kvar några år hos kristna Rolloättlingar, deltog i fälttåg mot England, utbildade sej vid katedralskolan i Roen och lät döpa sej innan han år 1015 återvände till Vestfold och började göra anspråk på den norska kungakronan efter sin far Harald Grenske och andra makthavare. Olav erövrade makt och styrde tämligen hårdhänt ett kristnat Norge från nuvarande Sarpsborg fram till år 1028 då han förlorade mot mot danske Cnut den store som nu även lagt under sej England. Olav Haraldssons väg till helgonutnämningen kunde kanske ha följt i de historiska spåren av kampen om den engelska tronen enligt ovan.

Busvebacken: SkandinaviskaMidjan (senast redigerad 2024-06-14 22:39:08 av JanNilsson)