Busvebacken

Jag jobbar på följande krönika över samhällsutvecklingen i Kyrkås och Bringåsen, där min hypotes är att jordbruk på bärkraftiga gårdar, s k hemman, i alla äldre tider har varit en oersättlig del av den allmänna samhällsutvecklingen. Matfrågan måste vara löst innan man kan fungera i något annat välståndsskapande sammanhang. Tillgång till mat var längre tillbaka den största rikedomen för vanligt folk och det var också den viktigaste handelsvaran som kunde skapa välstånd för alla mellanled på vägen mot slutkonsumenterna i små och stora samhällen. En del av förfädernas insatser för att beskriva och påverka samhällsutvecklingen i Kyrkås finns samlade i avsnittet KulturBerättelse. Där finns bl a en länk om "avvittring i Bringåsen" och Brynje, som är avskrift av ett tingsprotokoll från 1774 vid ett ting i Skjör. Den innehåller en omfattande beskrivning av natur- och odlingsresurserna i området med avkastningar, förutsättning för eventullt nybygge, odlingsråd mm.

I den första länken "Historik" under KulturBerättelse beskriver AJH hur det gick till när gården Bringåsen No 2 flyttades och återuppstod på sin nya plats Backen under senare halvan av 1800-talet.

Under länken BusveBacken har jag sammanställt ett antal dokument och bilder som kompletterar AJH:s historik fram till ungefär första världskriget.

Min mor Karin skrev år 1999 vid 93 års ålder en berättelse om Min HemBy Bringåsen där hon tar upp delar av sin fars, AJH, historieskrivning tillsammans med olika barndomsminnen och utvecklingen fram till skrivardagen. Det spänner över tiden från första världskriget och fram till år 2000.

Kyrkås en plats i världen

Jordbruks- och samhällsutvecklingen under tusen år i en liten landsortssocken mitt i Sverige.

I huvudsak baserat på dokument och anteckningar om hembygden Bringåsen i Kyrkås socken, nuvarande Östersunds kommun, som samlats av min morfar A. J. Hansson (1857 - 1932). Kompletterat och nedtecknat av Jan Nilsson.

Intro

Jag har alltid varit intresserad av hur jordbruk fungerar i sin egenskap som producent av alla nyttigheter som kommer därifrån. Min tro är också att all jordbruksproduktion är och alltid har varit den första och absolut viktigaste grundläggande faktorn i hela mänsklighetens ekonomiska historia. Inga samhällen, små eller stora, har kunnat uppstå och utvecklas någonstans på jordklotet med någon annan sorts produktion utan att ha en tillfredsställande tillförsel av bondeprodukter.

Dessa produkter levererades aldrig från någon obestämbar eller mystisk natur, utan de är alltid frukter av idogt mänskligt arbete i avancerade och mödosamt upparbetade gårdsanläggningar i hela världen, och vars tekniska och biologiska standardnivå är helt avgörande för de inblandade arbetarnas egen levnadsstandard.

Jag tänker nu försöka beskriva hembygden Kyrkås jordbrukshistoria från någon slags början, och även visa att jordbruket i den här avlägsna bygden faktiskt i alla tider varit med och spelat en roll i samhällsutvecklingen för mer än hela Sverige. För tusen år sedan kom till och med påven nere i Rom hit med sina indrivare för att beskatta oss för Vatikanens räkning. Därmed även underförstått att påvens män(!) alltid sökte upp platser där vanliga människor visat sig kunna bygga anläggningar och producera ett beskattningsbart överskott av livets nödtorft, och att dessa platser finns nästan överallt där det finns fastboende människor.

Min bakgrund

Jag är född under andra världskriget (1941) på ett mindre hemman som egentligen är en delning av min mammas större födelsegård. Vår gårdsdel födde ungefär 4 - 5 kor och en häst på den tiden, tillsammans med en del virkesproduktion från skogskiftet.

Det var för litet att försörja sig på enbart, men pappa var också en duktig hantverkare med både snickeri och skomakeri på programmet. Dessutom medförde han till boet en av bygdens första traktorer, en Fordson 1927års med järnhjul, som hade inköpts ny i hans familj, när dom en period arrenderat ett stort jordbruk i grannsocknen Lit. Traktorn stod stilla under kriget p g a bränslebrist men strax efter krigsslutet började pappa köra igen och under några år svarade han för i stort sett all plöjning och en del harvning i byarna Bringåsen och Lungre. Denna legokörning upphörde ungefär 1950 när det införskaffades moderna gummihjulstraktorer på flera håll, och sedan gick den gamle bara hemma på gården några år till, varvid jag alltid försökte hänga efter för att få tillfälle att åka med eller köra härligheten. Det gällde nästan all tid kvällar, helger och lov när jag inte var i skolan. Läxor och annat skrivbordarbete gjorde jag sent på kvällar och nätter, och det är nog en vana som har suttit i allt sedan dess även om det inte varit påtvingat av brist på dagstid.

Utöver det praktiska jordbruksintresset har jag också fått förmånen att tillägna mig en ganska gedigen agronomutbildning om jordbrukets teoretiska förutsättningar och utveckling vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala. Efter arbete ett år i Lantbruksuniversitetets studier av föroreningar i dräneringsvatten från åkermark, fem år med utveckling av fårskötseln i Norrland och några år i lantbrukarutbildningen har jag sedan tillsammans med hustru Lena, tillika agronom, i huvudsak fram till pensioneringen ägnat mig åt praktiskt lantbruk på samma gård som mamma och pappa, morfar AJH:s och hans far Hans Anderssons familjer hade som bas för sina verksamheter. Vi i min släkt har här upprepat en traditionell och förvånansvärt likformig verksamhet i fyra generationer med en tydlig nystart för 155 år sedan - varje generation har jobbat nästan 40 år mellan generationsskiftena.

Det är alltså den dokumenterade historien omkring denna gård och miljön omkring den som den här krönikan baserar sig på. Jag har nu också försökt läsa in mig lite på den aktuella historieforskningens beskrivningar inom ämnesområdet.

Gården Busvebacken

Nuvarande gården Backen gick i äldre tid under beteckningen Bringåsen No 2, eller den "yttre gården" och låg längst österut i byn. Därefter flyttades huvudfastighetens byggnader vid laga skiftet på 1840-talet en dryg kilometer till ett nytt obrukat markområde i byns västligaste och högsta del - i bygden kallat för Backen. På den nya platsen fanns då endast ett gammalt soldattorp (Åströmstorpet) med några odlingar av tillsammans ungefär samma storlek som en nutida villatomt.

Den nya platsen har en mycket äldre historia under beteckningen Budheswijdh eller Bodsved som syftar på "svedet vid Boden" där bod står för en kristen eller förkristen helgedom, som skall ha funnits här på byns högsta punkt, före den nuvarande gamla kyrkans plats i Kyrkbyn.

I de äldsta dokumenten som handlar om gården från 1400- och 1500-talet beskrivs gården som ödesböle ("et gods som ödesböle är"). Den beskrivningen kan tolkas på flera sätt. Den ena är att det rör sig om en bärkraftig och därmed skattlagd gård, som uppstått tidigare (flera hundratals år?) nära socknens dåvarande centrum, men av olyckliga omständigheter blivit övergiven av brukarna och sedan av byalaget konserverats som slåttermark till de övriga gårdarna. En lite mindre dramatisk beskrivning som framförts på sistone, kan vara att "boden" helt enkelt var en slags utmarkslagård med tillhörande odling och slåttermarker, som tillhörde en av gårdarna i byn och var en slags halvfäbod som kan ha existerat före det egentliga fäbodsystemet som började införas från slutet av 1500-talet. Hur som helst, så fanns det vid den här tiden ett flertal ödesbölen på olika ställen i socknen, och alla har dom någon gång tidigare uppstått som jordbruk genom stora investeringar i odlingsaktiviteter och byggnationer och därefter underhållits och skördats med ytterligare stora arbetsinsatser.

På jämtska kallas den här platsen "busvebacken" vilket är ett namn som ibland förekommit i AJH:s material, och som jag tyckt varit ett lämpligt unikt namn för gården och verksamheten omkring den. Backen har nog annars varit den vanliga informella benämningen på gården från folk i de lite lägre liggande omgivningarna.

Bodsvedmyren finns fortfarande angiven på den ekonomiska kartan och ligger inom fastigheten ca 1 km söder om gårdstunet för Busvebacken. Formellt heter gården fram till 2008 Bringåsen 2:2 och 2:11. I framställningen kallas gården lite omväxlande för Backen, Busvebacken och Bringåsen No 2.

Krönikan kommer också att bli lite av historieskrivning kring personerna Hans Andersson (HA), (1826 - 1900), och framförallt sonen Anders Johan Hansson (AJH)(1857 - 1932), vilkas livsverk som vanliga levererande bönder nog hittills har varit ganska anonyma. Det som intresserar mest med just dessa är deras skarpögda förmåga att beskriva och dokumentera sin verksamhet just när den sker, och även deras nära samverkan med, och kunskap om den politiska verkligheten i både lokalsamhället och hela nationen.

Mer om verksamheten på gården Busvebacken i dåtid och nutid finns under länkarna BusveBacken och NutidaJordbruk.

Släktrötter

Den äldste kände härifrån byn är född omkring 1480 och har av AJ Hansson spårats via ganska frekventa kronoskatte- och kyrkliga tiondelängder. Han hette Mårten Andersson och var troligen född som bondson vid "övre gården i Bringåsen" (antas vara gamla Bringåsen No 2, och kan även ha inbegripit ödesbölet "Bodsved"). Enligt tingsbrev år 1514 bytte han tillsammans med bröderna Nils och Åke till sig gården Kläppe No 2, där han och hans ättlingar sedan fortsatte som bönder fram till 1866 då ätten dog ut där, men levt vidare på andra ställen i socknen. Bland andra ättlingar blev min morfar AJH den förste som föddes år 1857 på den nya gården Busvebacken/Bringåsen No 2. Föräldrarna Hans och Brita var födda i grannbyarna Kläppe och Lungre där AJH:s farmor och mormor hade sina rötter många generationer bakåt på respektive hemgård, som nog tillhörde de bättre i respektive by utan att avvika särskilt mycket från medelhemmanet i socknen. AJH:s farfar och morfar hade däremot flyttat in från grannsocknar, farfar från ett hemman i Lit vid Indalsälven och morfar från ett hemman i den bördiga bygden Rödön vid Storsjön.

Det har inte varit särskilt mycket tal om HA:s och AJH:s verksamheter i min familjekrets, men när jag nu för några år sedan började ta del av deras efterlämnade brev, anteckningar och samlade dokument - hittills liggande "i byrålådan" - så slås man av vilken kompetens och kapacitet dom visat vid sina samhällstjänster. Samtidigt kan jag tycka att dom är orättvist anonyma i den publika historieskrivningen.

Båda två var mer än de flesta belästa i praktiska ämnen, och det gällde enligt AJH:s bedömning även för generationerna dessförinnan, d v s AJH:s farfar Ante Larsson i Kläppe, (1796 - 1869) hade av sin far Lars Andersson i Söre, Lit lärt sig så mycket räkning utöver sin tids mycket enkla småskoleundervisning att han var lämplig väljas till sockenskrivare i Kyrkås socken. Befattningen motsvarar nutidens kommunalråd och kommunsekreterare i samma person och skulle svara för förekommande kommunala räkenskaper och administration. Motsvarande ämbete innehades under långa perioder även av Hans Andersson och A J Hansson som på samma sätt fått åtminstone delar av sina grundkunskaper från respektive fäder. Ingen av dom hade någon formell utbildning mer än den lokala ungefär treåriga småskolan. AJH fick dock gå något eller möjligen ett par ytterligare år i ett slags internatfolkskola, combernium, som fanns i Lit och som nog bara utnyttjades av ett fåtal elever från Kyrkås.

Nästa utbildningssteg på den tiden var den gamla Frösö trivialskola där bl a en morbror till AJH (bonden Per Jonsson i Lungre) gått. Den var i första hand en universitetsförberedande skola för blivande präster och några sådana ambitioner fanns uppenbarligen inte hos någon av de de här nämnda jordnära och mycket studiebegåvade herrarna så det avstod man ifrån även om det säkert inte fanns några ekonomiska hinder hemifrån för att delta i en sådan utbildning.

Däremot hände det sig att Hans Andersson, tydligen pga sin visade duglighet i kommun- och landstingspolitiken, "till sin egen förvåning" år 1870 blev vald till riksdagsman i andra kammaren för ett av Jämtlands dåtida tre valdistrikt (det norra). Därefter övertalades han ofta att ställa upp för omval till nya treårsperioder och kom så att i tjugo år tillbringa 4 - 5 månader per år under riksdagsterminen i Stockholm.

De första åren tog en enkel resa till eller från Stockholm ungefär 7 dagar med snabbaste färdsätt (egen släde med hästbyten på skjutshållen med en á två mils mellanrum) så det var omöjligt att hinna med några hemresor under terminen. Eftersom han beskrivs som en mycket vetgirig person fick han nu bl a tid mellan riksdagssammanträdena och på loven, att läsa mycket (nästan bokstavligen "så att ögonen blöder"), och att umgås med goda vänner bland framstående bondekollegor från hela landet. Med andra ord skaffar han sig nu all tillgänglig kunskap om sådant som är värt att veta och han skickar regelbundet, tillsammans med en livlig brevväxling, hem nyttiga tidskrifter och litteratur för familjens förkovran i Bringåsen.

Breven hem är i allmänhet ställda till hustrun Brita Jonsdotter, men av någon anledning vill hon inte själv skriva svarsbreven. Det kunde knappast bero på kunskaperna, hon hade nog ungefär samma förstånd och utbildning som sin man, och under uppväxten hade hon ju nära kontakt med sin äldre bror Per Jonsson som var en av ytterst få i bygden som gått på Frösö trivialskola. Man kan möjligen spekulera i att hon var dyslektisk, vilket man kan ana hos hennes son Jonas som visat lite mer av sin skrivförmåga. Detta har i alla fall till följd att hon alltid svarar via sekreterare eller "handskrivare". Först en äldre granne, bonden Anders Nilsson f 1799 med utmärkt skrivförmåga, men efter något år blir det nog mest sonen AJH som är denna sekreterare, och han är då 14 - 15 år gammal. Det är också han som samlar ihop riksdagsbrevväxlingen och binder in i flera enkla volymer (BrevSamling) och han samlar eller skriver av en stor mängd gamla historiska dokument om Jämtland och Kyrkås ända bakåt till 800-talet inklusive persondata och anor från både närliggande och mera avlägsna församlingar.

Beträffande värdet av skolor och undervisning så verkar det ha funnits en hel del motstridiga åsikter även hos HA och AJH och deras samtida nätverk. Båda två var i sina politikerroller engagerade i uppbyggnad av skolväsendet i socknen och även på länsplanet och dom var ju för egen del i högsta grad medvetna om behovet och värdet av att skaffa sig kunskap om omvärlden. Inget av HA:s sex barn bevistade dock någon högre undervisning, förutom det tidigare nämnda s k comberniet i Lit, trots att AJH och säkert flera till av syskonen var mycket studiebegåvade. Den äldsta dottern Anna fick göra några månaders "prao" hos en av Östersunds gästgivare, vilket omnämns i några brev. Den andra systern, Brita Kristina, blev efter småskolan skickad till någon slags skoltermin inne i stan i slutet av 1870-talet. En av hennes jämnåriga kamrater från byn, Ingeborg, var också anmäld men fick sedan inte fara för föräldrarna, och det var knappast ekonomiska hinder bakom det beslutet. Hon blev några år senare gift med AJH och mor till sex barn innan hon ett år efter det sista barnets födelse dog i tuberkulos(TBC). (TBC grasserade då i början av 1900talet för att inom en dryg tioårsperiod efter Ingeborgs död hade den tagit även två av hennes ogifta systrar, ett av hennes barn och svägerskan Brita Kristina i Lars Ers.)

Dessa barn och även två till i hans andra äktenskap fick i mån av studieintresse gå några folkhögskolekurser och liknande, men min mor Karin(1906-2004), som hörde till den andra barnkullen och nog hade ärvt en hel del av AJH:s studiebegåvning, hon berättade att hon gärna velat studera vidare men förvägrats detta av sin far med orden: "Det finns tillräckligt med studerat folk ändå".

Kyrkås sockengeografi

För att ge en uppfattning om hur stort, eller egentligen litet, samhälle det är fråga om kommer några siffror.

Hela socknen Kyrkås ligger längs en flack ås mellan tätorterna Östersund och Lit i Jämtlands Län, med ungefär 12 - 15 kilometers avstånd från Kyrkås båda sockenkyrkor till respektive tätort. För närvarande är här drygt 300 innevånare. För 100 år sedan var det som mest omkring 450 inv., och går man ytterligare 100 år tillbaka till år 1800 var det omkring 200 inv., således en ganska stark expansion ända fram till första världskriget.

Socknen omfattar ca 140 kvadratkilometer eller 14 000 hektar och ligger i ett relativt platt, utpräglat skogslandskap utan några nämnvärda vattendrag eller sjöar innanför sockengränsen. Den består av fem gamla och ursprungligen rätt likstora byar i fastighetsregistret med Lungre och dess nya och gamla kyrka i mitten samt byarna Bringåsen, Brynje, Kläppe och Skjör däromkring inom ca 5 km radie. Därutöver finns lite odlingar från relativt sentida uppodling, som inte brukas idag, vid Ismundlandet mer än 2 mil från kyrkan.

Hälften av ytan är produktiv skogsmark med det mesta i privat ägo, omkring 450 hektar är idag åkermark och det fördelas på ungefär 65 kombinerade jord- och skogsfastigheter plus ett antal rena skogsfastigheter utan åbyggnader. Den mesta åkermarken ligger på socknens höjdlägen, som vanligt är i Jämtland, och det betyder här strax under 400 m över havsytan. Av denna åkermark finns numera 1/3 eller 135 hektar i byn Bringåsen.

I dagsläget är antalet bofasta i socknen som bedriver kombinerat jord- och skogsbruk med egen foderproduktion högst fem i någorlunda kommersiell skala. Den mesta åkerjorden brukas, bl a som sidoarrenden till flera utomsocknes gårdar och några mindre hästgårdar.

Utöver nämnd åker och 9000 hektar skog utgörs en stor del av socknens areal av sank mark och myrar utan eller med lågproduktiv skog. Det är tämligen värdelösa resurser i dagsläget, förutom en ganska rejäl bränsletorvtäkt till Östersunds fjärrvärme, inom Brynje by. Detta var dock mycket betydelsefulla arealer längre tillbaks vilket jag återkommer till senare.

Varför bosatte man sig i Kyrkås?

Det borde finnas rationella skäl till att människor en gång började bygga och odla i ett skogsland som Kyrkås där det är långt till fiskevatten, där det visserligen finns gott om odlingsbar mark, men där klimatet är märkbart sämre ur odlingssynpunkt än längs relativt närbelägna Storsjöns eller Indalsälvens stränder som ligger på minst 100 meter lägre höjdkurva och knappast heller var överbefolkade så där tusen år eller mera bakåt i tiden.

De äldsta synliga spåren av bebyggelse man kan se i Kyrkås är den gamla kyrkan, ganska centralt placerad i socknen i en utkant av byn Lungre som brukar kallas Kyrkbyn. Det finns inga dokument om dess tillkomst men en datering som nyligen gjorts säger att den byggdes år 1545 men kan innehålla material från äldre byggnader.

Kyrkås antas ha varit den annexförsamling till Frösön som nämns i ett s k diplomdokument från år 1315, vilket bör vara ett säkert tecken på att här fanns en välorganiserad socken och även en kyrka då. Det är möjligen oklart om den dåvarande kyrkobyggnaden låg på samma plats som den nuvarande gamla kyrkan, eller om det möjligen kan ha varit den tidigare kyrkobyggnad som sägs ha funnits på Bodsvedbacken i Bringåsen. Socknen kallades i dokument från 1400-talet för Hjällsjöås efter den lilla sjön Gällsjön (kallas felaktigt för Gillersjön på en del kartor) nära kyrkan, och bytte namn till Kyrkås senare - kanske i samband med att den gamla stenkyrkan blev uppförd år 1545 (enligt senaste dateringsbestämning). Den tidigare nämnda namnet Bodsved finns dokumenterat i tingsprotokoll om fastställda fastighetsöverlåtelser från tidigt 1400-tal. Ordet Bod anses då ha stått för en äldre helgedom skulle ha stått på Backen i Bringåsen.

Under "Hjällsjöåsperioden", mellan Boden och stenkyrkan från 1545, kan det troligen ha funnits en tidigare kyrkobyggnad på stenkyrkans plats.

Av "Boden" finns inga spår kvar idag. I Hülfers Beskrivning över Jemtland, från år 1775, hävdar han att det fanns rester av den 1/8 mil öster om den nuvarande gamla kyrkan, alltså vid Busvebacken. Den gamla kyrkan i Kyrkbyn är däremot numera väl restaurerad till ungefär det skick den hade när den ersattes av den nya kyrkan år 1845.

Gamla stenkyrkan har gjorts om en del under tidernas lopp, men av orginalinventarierna finns det kvar del av ett unikt s k antependium eller altarduk som av experter daterats till att vara minst 1000 år gammal. Den är konstfärdigt färgad och vävd av ull och lingarn med olika figurer efter sydländsk förebild, men anses vara lokalt tillverkad, vilket ju även vittnar om ganska avancerade produktionsresurser i den forna socknen. Kyrkåsantependiet och dess historiska turer beskrivs utförligt i en uppsats, Antependiet från Kyrkås gamla kyrka av Christina Mattsson i boken Jämten 2010 från Jamtli förlag. Utförligare dokumentationssamling redovisas under KyrkåsTäcket, vars övriga bitar numera förvaras inne på Jämtlands länsmuseum i Östersund.

G kyrkan 1897

Att man över huvud taget kunde kosta på sig att bygga en kyrka talar för att det fanns ett hyggligt välstånd och en någorlunda stor befolkning i trakten. Avståndet till grannkyrkorna i Lit, Brunflo och Frösön var inte heller oöverkomliga, 12 - 15 km , det hade gått att traska dit, övervara mässan och gå tillbaka på samma dag. Prästen kom f ö från början varje gång från pastoratet i Frösön till Kyrkås, som någon gång vid 1500-talet övergick till att bli annexförsamling till Lit, och prästerna har allt sedan dess farit därifrån till gudstjänsterna. Bilden nedan är det äldsta kända fotot av kyrkan, och det togs med rätt stor sannolikhet av fotografen från Häggenås i samband med att han engagerades för ett storbröllop i Kläppe d 4 juli 1897 - några år innan restaureringen påbörjades. Det finns även ett foto av samma fotograf på Bringåsens folkskola där personerna som syns på bilden daterar den till ungefär samma tidpunkt. Även själva byggandet av kyrkorna tycker jag har en intressant historia som jag försöker förmedla under KyrkornaiKyrkås.

Skogsbruk

Skogen som virkesresurs var ju inte så värdefull vid den tiden när man bara kunde utnyttja den till husbehovsvirke och bränsle. Jakt har nog i alla tider varit ett betydande näringsfång från socknens skogsmark, och byten i form av pälsskinn, skogsfågel, vildrenkött mm har utgjort en inkomstkälla för sockenborna vid försäljning på avlägsna marknader i bl a Stockholm, Trondheim och ända borta i Bergen dit tyska köpmän kom för att handla. Kontanter och en del skinn har i alla tider krävts för att betala alla olika skatter och kyrkliga tionden som påfordrats.

Järnhantering

En annan faktor som jag tror kan ha spelat en viktig roll då, men som numera är helt bortglömd, skulle kunna vara tillgången till myrmalm. Egentligen finns det två orsaker till det.

Dels finns det många historiska uppgifter om att jämtlänningarna långt tillbaka i tiden fraktat smidesämnen av sjö- och myrmalmsjärn till marknaderna i Norge.

Dels har jag själv under mitt jordbrukande på många ställen i hela Bringåsen och även i närheten av gamla kyrkan i Kyrkbyn plöjt upp rostfläckar, omkring 0,5 m tvärs över, omgivna av en smal kolrand. Att man kan se fläckarna även i gammal åkermark beror på våra moderna plogar och allt starkare traktorer, vilka mest vid varje plöjning går några centimeter djupare än förut och vänder upp tidigare orörd mark. Jag har också sett samma typ av rostfläckar där jag har nyodlat åker i skogsmark som säkert inte varit odlad förr.

http://www.busvebacken.se/KyrkåsHistoria?action=AttachFile&do=get&target=Blästerugn.jpg ämnesjärn width=400

Myrmarker med järnhaltigt vatten finns runt alla byarna här, inte minst vid Gällsjön, och jag antar att rostfläckarna visar bottnarna på det som arkeologerna kallar "enkla blästerugnar från skogsbunden lågteknisk järnhantering." Det var en verksamhet som började blomstra i de här trakterna av Jämtland omkring 1000-talet. Dessförinnan hade det pågått liknande strandbunden järnhantering runt Storsjön med spår från Kristi födelse och höjdpunkt på 600 - 700-talet

Från NE hämtas följande: De enkla gropugnarna, där järnet framställdes genom reduktion (dvs. utan smältning) vid låg temperatur, kan också ha varit särskilt lämpliga för de sjö- och myrmalmer som var dominerande råvara under förhistorisk tid. Reduktion vid låg temperatur medför en hög andel fosfor i slaggen, vilket är fördelaktigt vid bearbetning. Det är också möjligt att man använt bergmalm, men då endast i form av lättbrutna ytmalmer.

Produktionen fluktuerade starkt från period till period: Jylland dominerade under förromersk tid och romersk tid. Den jylländska järnhanteringen var organiserad vid speciella smedgårdar, belägna i byarna. Norge och norra Sverige hade sin största produktion från folkvandringstid till vikingatid, med kraftiga variationer mellan de enskilda landskapen. Här var järnhanteringen organiserad som en utmarkshantering.

Det finns en hel del som talar för att just myrjärnsproduktionen egentligen kanske är grunden för den första bosättningen och utvecklingen av socknen Kyrkås.

Odlandet i Kyrkås

Behovet av "cash crops"

Det som drog de första bosättarna till Kyrkås kan alltså ha varit möjligheten att framställa det eftertraktade myrjärnet, men för att det skulle fungera krävdes matproduktion i ett enkelt samhälle. (Hur historisk matproduktion fungerat som industriell processteknik utvecklas närmare under länken JordBruk.) Sedan måste man ju även ha kontakt med en marknad där man kunde sälja det järn man inte själv behövde och skaffa de basvaror som inte fanns i Jämtland. Från början fanns den marknaden bara i den dåvarande storstaden Trondheim och det mindre Levanger vid atlantkusten, och trafiken med hästforor var säkert utvecklad långt före tusentalet. Förmodligen var det därifrån de flesta av de första bosättarna kom också.

Agrarkrisen

I Kyrkbyn och även området omkring Bodsved har det saknats brukad jord och fastigheter under lång tid fastän gamla kyrkan hela tiden varit i bruk som sockenkyrka. De nuvarande odlingarna i Kyrkbyn, Lungre öppnades från mitten av 1800-talet, men i utkanterna av dessa kan man fortfarande se spår av fornåkrar i form av stenrösen och åkerrenar.

Många har ansett att bebyggelsen ödelades i samband med digerdöden i mitten av 1300-talet, men det förklarar ju inte varför ödesbölena kunde vara obebodda i kanske hundratals år. Nutida historiker vilka studerat fenomenet (som finns i hela Jämtland) menar dock att det finns flera möjliga förklaringar. En är att ödeläggelsen också sammanföll med en allmän klimatförsämring vid den här tiden som också medverkade till en långvarig nedgång i befolkningstal och ekonomisk verksamhet i hela Jämtland.

Ödegårdar har också erfarenhetsmässigt uppstått i alla tider bara p g a ägarbyten och generationsskiften där de nya brukarna helt enkelt inte haft förmågan att långsiktigt driva företaget vidare.

Ett annat sätt att uttrycka detta är, att de här markerna utan brukare i fortsättningen behövdes som slåtterland till de överlevande fastigheterna eller s k hemman som fanns i byarna Lungre och Bringåsen. Slåtter och bete på hårdvallsängar eller sankare näringsrika skogsområden där skogen tagits bort och svedjats, s k sved av olika slag, samt på rena starrbevuxna myrmarker, utgjorde råvaran till åkerjordbrukets grundförutsättning - gödslingen.

Den på lite längre sikt helt nödvändiga näringstillförseln till de brödsädesodlingar som fanns vid gården har under mycket lång tid skett via gödsel från gårdens djur. En huvuduppgift för ffa korna men även hästarna ända från jordbrukets begynnelse i Kyrkås (och de flesta andra platser i Sverige) har varit att producera gödsel. Gödselinsamlingen underlättades av att korna installades under en lång vintersäsong, och även nattetid på sommaren mellan kvälls- och morgonmjölkningen, och så var det ju även med de arbetande hästarna. Allt foder som kunde betas eller samlas till vinterfoder var mycket dyrbart (se JordBruk) och så var det även med gödseln. Gästning av förbipasserande fungerade enligt uppgifter så att man kunde upplåta stallrum för hästar och bete eller möjligen även vinterfoder för medförda djur genom att kvitta mot den gödsel som lämnades kvar.

Jag har nyligen stött på en annan konsekvens av det höga gödselpriset. Staten och makten har allt sedan Gustav Vasas dagar ivrat för och lagt ner stora resurser för en ökad produktion av den viktiga råvaran ull, som också haft ett högt värde även hos allmogen. Bönderna och "vanligt" folk behövde för egen del relativt grov ull som passade till slitstarka och vädertåliga arbetskläder av t ex vadmal(filtad grov väv) och pälsskinn, och det producerade man för eget bruk ända fram till andra världskriget med ett behov av ungefär en till två fårs årsavkastning per person. Högreståndsperoner och krigsmaktens officerare ville ha finare tyger, s k kläde av finfibrig ull för sina behov, vilket under alla år importerats i stora mängder. Alla försök att åstadkomma en inhemsk bondeproduktion av denna begärliga vara ebbade alltid ut p g a att bönderna inte ansåg sig ha vare sig vinterfoder eller bete till övers för en utökad fårstam. Ull och fårkött var säkert minst lika lönsamt som mjölk och nötkött att producera, men skillnaden tror jag låg i att det av flera skäl blev mycket mindre gödsel kvar per utfodrat kg hö från får än från nöt. För hundra år sedan och tidigare var det också vanligt med gödselauktioner, där man sålde överblivna men värdefulla gödselstackar från t ex samhällenas häståkerier eller nerlagda lagårdar och jordbruk.

Det mesta av slåtter och bete låg på byns utmarker, vilka ända fram till laga skiftet på 1800-talet ägdes av kronan/staten, till vilka byamännen/hemmansägarna kollektivt skulle betala avrad (arrende) för brukningsrätten och rätten att nyttja skogen för bränsle och husbehovsvirke. (Också en skatt!) Slåtterarealerna fördelade man sedan mellan delägarna inom byalaget efter storleken på var och ens skattskyldighet, s k hemmantal eller skattemantal. I andra socknar kunde detta också organiseras så att man skördade hela byarealen gemensamt och delade sedan upp skörden efter hemmantalet.

De här ängarna eller lägdorna ("lejdan" på lokalmål) var också med stor säkerhet röjda och kultiverade och vallsvålen bröts med vissa mellanrum för omsådd, förmodligen i en korngröda men kanske även i t ex lin. Det finns också uppgifter om att man årligen var ute och "vårstädade" slåttermarkerna från inblåsta grenar och jämnade till innan gräset börjat växa för att underlätta för den senare lieslåttern.

Anläggningar

Ingenstans kan man bedriva jordbruk utan att investera i permanenta, alltså långvariga anläggningar. Mycket gamla exempel på synliga dyrbara anläggningar i närheten av forntida samhällsbildningar är bevattningskanaler och terrassodlingar.

I Kyrkås handlade det från början om själva uppodlingen av åker och slåttermarker. Omkring dessa uppsattes stängsel, som nog länge varit de traditionella gärsgårdarna av tätt liggande slanor mellan parvisa störar och vidjor. Här handlade det om miltals med stängsel i varje by som sedan skulle underhållas årligen och ersättas efterhand som de ruttnade ner. Jag kan tänka mej att de behövde bytas ut vart 20 - 30de år.

I utmarkerna användes nog ända från tidig medeltid timrade foderlador i anlutning till varje slåtterområde eftersom det skördade fodret skulle bäras in med handkraft efter torkningen. Ladorna hade från början virkeskrävande s k halvklovtak eller brädtak med nävertätning som krävde ständigt underhåll. Fram emot 1800 tillkom tekniken med spånklyvning till ca 0,5 cm tunna, 30 - 40 cm långa spån som spikades upp ungefär som taktegel och innebar en stor virkesbesparing och tätare tak. Ladan skulle skydda fodret mot både väder och obehöriga vilda eller tama djur eftersom husdjuren tilläts beta skogsåterväxt på senhösten. Hemtransport skedde med häst och släde på vinterföret. Enligt en uppteckning från ungefär 1880 kunde ett enda hemman i Kyrkås ha ett femtontal lador bara ute i skogs- och myrslåttermarkerna att underhålla. Det talas också någonstans om att en gård kunde ha upp till 30 - 40 tak på gården som krävde ständigt underhåll och kanske omläggning med 20 - 30 års mellanrum. Beständigare tegel- och plåttak blev inte vanliga här på landsbygden förrän en bit in på 1900-talet, att dömma av en ganska rik samling foton på Kyrkåshus av olika slag från åren omkring 1905, då alla hus ser ut att ha spåntak. Inne i samhällena medförde brandrisken att man krävde brandsäkrare takbeläggningar redan i slutet av 1800-talet.

Utdikning av sanka marker har också förekommit i många hundra år. I slutet av 1800 - början av 1900 blev det vanligt med uppodling av välförmultnade myrmarker vilka krävde omfattande dikning och även nedläggning av enkla täckdiken som bestod av långa sträckor med knippor av träslanor som mynnade i öppna diken.

Fäbodar var en ny utveckling av anläggningar som kom i slutet av 1500 och början av 1600-talet i ffa skogrika och tämligen glest befolkade områden från mellansverige ovanför mälardalen och upp till Jämtland-Ångermanland. Då flyttades näringsinsamlingen med betesdjur ytterligare ett steg längre bort från gårdstunet för en del av sommaren och det krävdes för varje gård en ytterligare uppsättning timrade byggnader med personalbostad, sommarstall för mjölkning och nattinstallning och kokhus för mjölkförädlingen som måste ske på plats. Dessutom odlades en mindre del som tun runt fäboden, och den skulle årligen förses med ved till mejeriet/kokhuset för den bränslekrävande mesosttillverkningen på denna utpräglat kvinnliga arbetsplats.

Slutligen har vi så själva gårdtunet med sina olika byggnationer, som i varje fall i trakter som Kyrkås nog alltid har bestått av en stor mängd olika byggnader för skilda ändamål. Säkert var dom ändamålsenliga men egentligen alla utan det storslagna överdåd som på senare tid blivit typiska för en del bygder i t ex Hälsingland eller ner efter Indalälven där hemmansägare med stora skogar intill flottlederna fick mycket mera betalt och hade betydligt lägre avverkningskostnader än Kyrkåsbönderna för sitt timmer. Prisskillnaden bestod dels i att det mesta av Kyrkåsvirket krävde 5 - 10 kilometers landtransport fram till flottläggning, och sedan blandad bäck- och sjöflottning i egen regi cirka 2 mil innan timret låg ute i Indalsälven på s a s samma inköpspris som t ex Stugubönderna fick.

Gårdsbyggnader i Kyrkås

Den enskilda gårdens ekonomibyggnader tror man historiskt från början har utgjorts av stolpbyggda långhus som hade avdelningar för både folk och fä. En sådan byggnadstyp redovisas av Erik Festin från en utgrävning i början av nittonhundra i Kyrkbyn i det s k Elvensböle. Det skall ha legat strax öster om Thorhusstället efter den gamla byvägen mot Bringåsen. Ungefär från 1000-talet, kanske i samband med att socknen växte fram, introducerades knuttimringstekniken och man började bygga mindre, separata hus för varje funktion på gården. Gamla bevarade trähus är mycket sällsynta men ett av Sveriges äldsta exemplar finns i Bodsjö, Jämtland Boddas bönhus och är byggt år 1291.

Hur hela gårdsbildens byggnationer sett ut långt tillbaka vet vi inte särskilt mycket om, eftersom den i de här trakterna alltid bestod av trä med normalt sett ganska kort varaktighet. På levande gårdar har det under de senaste två - trehundra åren visat sig vara ett mycket livligt byggande med ersättning av gamla hus, nya hus för nya behov, flyttning av enstaka hus och hela gårdar, delning av gårdar och en ständig förändring av gårdsbilderna. Det finns ingen anledning tro annat än att samma utveckling pågått åtminstone lika länge som jordbruk och fast bebyggelse funnits här, eftersom byggnaderna alltid varit en viktig del av själva jordbruksdriften och försörjningen. I avsnitten MarkAnläggningar och ByggVerksamhet redovisar jag material som AJH samlat, kombinerat med gamla kartor och ganska unika hundraåriga bilder, som jag hittat, på gamla hus och odlingar med tillhörande slåttermark. I NybyggandetiKyrkås redovisar jag med äldre foton och färska flygbilder en inventering av de byggnader som uppförts under de senaste hundra åren på alla hemman i tre av Kyrkåsbyarna.

Stall och lagårdar utsätts för mycket fukt inifrån och ruttnar tämligen snabbt om de är byggda av trä. Mina dokument från Busvebacken visar att man här rev och byggde nya timrade stallar och fähus vart tjugonde till trettionde år mellan 1855 och första världskriget. Dom sista i den serien tycks dock ha klarat sig betydligt längre, kanske mest beroende på att man började lägga tegeltak eller andra mer varaktiga takmaterial än spjältaken som dominerade under den nämnda perioden, men ersattes på uthusen efter 2dra världskriget. Kanske även ventilationen förbättrades. En typisk detalj för jämtländska lagårdar fram till kanske andra värdskriget var att de alltid var försedda med eldstad och skorsten. Dels skulle man ju värma vatten till sörpan som korna skulle ha, men antagligen räknade man även med en förbättrad luftväxling och ventilation vid eldningen.

Följande fotoserie från ungefär 1905 är tagen på tre gårdar i Bringåsens gamla bykärna och visar att alla tre gårdarna då hade var sin vitkalkad stenlagård. HansEricssonFoton/NilsPersasBackmans; HansEricssonFoton/ErikPersas; HansEricssonFoton/OlErsoPerJakobs

En av bilderna ovan har bearbetats som den bästa bilden av dessa gamla Bringåslagårdar Erik Persa Stina framför föuse red av Mattias HagströmDet finns flera intressanta noteringar kring dessa byggnadsverk, som uppfördes i kalkrika bygder i hela Sverige under en kort period från mitten av 1800-talet. Bringåslagårdarna är exempel på en patenterad byggmetod från 1834 av en fabrikör C G Rydin och kallas för gjutna kalkbrukshus. Väggarnas bruk består av kalk, sand och vatten i vilket man fyller upp gjutformen med osorterad åkersten. Kalkugn för det tidigare kyrkobygget fanns bl a i Brynje. Byggnadssättet var sannolikt betydligt dyrare än de vanliga timmerhusen men det rekommenderades av staten som metod att spara på skogen, vilken gick åt i stor mängd för rikets gruvnäringar.

Det är ju i alla fall tydligt att Bringåsbönderna hade ekonomiska resurser för att klara av det här byggandet, och vi vet att Erik Persa-huset måste vara byggt strax efter 1860 då hela gården uppstod i samband med en delning från den gamla gården "Backmans". Ol Erslagårdens byggår kan ganska säkert dateras till 1865 eftersom byggherren d v s bonden på gården enligt kyrkböckerna avled samma år i olycka vid byggande av stenhus. Det är också helt klart att när fotona togs omkring 1905 var alla tre fähusen på väg att utrangeras. På två av gårdarna ersattes dom med timrade lagårdsbyggnader med släta laxknutar, som tydligen blev modernt efter år 1900. På den tredje gården (Erik Persa) upphörde driften efter att ägaren flyttat till stan och marken gick upp i andra brukningsenheter. Alla tre husen revs efter några år och åkte troligen ner i ambulerande stenkrossverk för att bli väggrus. Felet med det här patentet var troligen att väggarna ibland sög åt sig för mycket fukt och frostsprängdes. Då hade man antagligen slarvat med kvaliteten på råvarorna till kalkbruket och t ex haft alltför humusförorenad sand eller dåligt bränd och oren kalk.

En lika gammal, något större lagård av samma typ står kvar och har använts fram till nutid på Bromans gård, Kläppe No 4. Där finns originalritningen kvar, och jag redovisar den med lite gamla och nya bilder mm under KläppeLagårn.

Rättsordningar och myndigheter

Att det sedan urminnes tid upprättats lagreglerade protokoll för vem som äger och brukar bestämda jordagods vid olika tidpunkter ger möjligheter att följa utvecklingen av jordbruket sedan långt tillbaka. Mer om detta - se PergamentBrev.

Det visar också hur viktigt jordbruket alltid har varit för samhället i övrigt och att dess livskraft ständigt måste kontrolleras så att man kontinuerligt levererar alla de produkter som alla samhällen står och faller med.

Vi har alltså enligt funna dokument haft en omfattande myndighetsutövning och jordbrukspolitik i minst sju-åttahundra års tid och förmodligen betydligt längre. Indrivningen av kyrkotionden förutsatte att prästerskapet/fogdarna hade kontroll över de skattskyldigas (dvs böndernas)produktionsförmåga, som i sin tur bestämdes av vilken produktionsareal varje bonde disponerade.

Det som skiljer Jämtland från många trakter i mer centrala delar av Sverige är att här har jordbrukarna alltid i huvudsak ägt sina hemman och överheten har alltid bestått av endast kronan och kyrkan. Längre söderut riskerade man även att hamna som förläning under olika kungligheters och adelsmäns slott och herresäten - den tidens "bonusprogram" som knappast stod dagens dito efter vad gäller sanslöshet i omfång och girighet. Skillnaden kan väl ha varit att bönderna söderut ofta fick ytterligare en enskild person som styrde och beskattade mer eller mindre godtyckligt över ens väl och ve. Viktigast av allt var att bönderna här förlorade äganderätt över marken och övergick från att vara hemmansägare till att bli landbönder (arrendator) som då kunde kallas för frälsebönder (som alltså skattade och tjände under de skattebefriade frälsemännen). Historiskt har man visat att hemmansägande bönder på ett helt annat sätt än landbönder kunnat åstadkomma den s k agrara revolutionen och allmänna välståndsutvecklingen i Halland på 1800-talet (se under JordBruk).

Oavsett vem som styr så kommer leveranserna, som skulle ske från varje skattskyldig gård och hemman, i praktiken att avpassas så att hemmansägarna/företagarna "håller näsan lagom över vattnet". Dessutom har samma överheter alltid haft ett intresse av att produktionsförmågan utvecklas så att man på sikt kan förvänta sig och kräva ut större leveranser. Vanligare ord för dessa "leveranser" är, förutom böndernas försäljning av livsmedel, textilier och byggmaterial, t ex olika slag av skatter och tionden samt dagsverken. Dessutom var försäljningen oftast hårt reglerad till var man fick sälja, vad man fick ta betalt och framför allt så passade alltid samhällena på att ta ut tullavgifter när varorna passerade in. Mer om dessa utskylder kommer jag till senare i texten.

Önskemålet om att företagen skulle vara skattemässigt bärkraftiga måste ha varit ett viktigt skäl för att redan på medeltiden från myndigheten registrera vem som ägde och/eller bytte ägare till vilka företag, godkänna ansökningar om att starta nya företag, och även ofta hindra företagsuppdelningar mellan arvingar, som kunde leda till att varje enskild del blev för liten för att både kunna försörja sin ägare och leverera den skatt som det ursprungliga företaget förmått göra.

Kristnadet

Jag tycker det finns mycket som talar för att katolska kyrkans utbredning också egentligen handlade om en ny maktorganisation som s a s "beredde marken" med sin nya religion som samverkade och spreds med hjälp av lokala maktutövare (s k "småpåvar"!). Romarna gjorde ett omtag sedan det gamla romarriket fallit ihop, och lyckade tydligen bättre den här gången. Religionen var anpassad för att styra undersåtarna och få dem offervilliga, när påven och hans byråkrati krävde in sin tribut av skatter och egendomar från dom som producerade något, vilket i första hand var de självägande bönderna. Skatten kallades för tionde och skulle bekosta det omättliga behovet av löner, maktsymboler och "regeringsbyggnader" i form av kloster, katedraler och på det lokala planet med alla sockenkyrkor som säkert inte kunde uppföras utan tvångsutskrivningar av både pengar, byggmaterial och arbetskraft från bönder förstås.

Själva tillkomsten av sockenkyrkor i t ex centrala Jämtland och förmodligen även Kyrkås under tidig medeltid måste ju ha betytt att påven där nere i Rom visste att även här fanns det fastboende bönder som producerade så mycket att det kunde löna sig att kolonisera området och beskatta dem. Alltså började han redan på 800-talet att skicka ut sina indrivare norrut från sin filial, biskopsdömet i Hamburg- Bremen, för att efterhand organisera upp sockenväsendet i Norden i någon slags samverkan med lokala hövdingar och småkungar, en utveckling som även AJH samlat dokumentationsavskrifter om.

Katolicismen bredde ut sig och delade makten över folket i "samråd" med lokala småkungar och stormän som alltså först "omvändes" för att använda deras beskrivning. Det verkar väl ha varit det nya i kråksången jämfört med de gamla romarnas metod att med krigshärar försöka ta över hela makten på en gång. I vilket fall så behärskade ju de här lokala stormännen sedan lång tid tillbaka den lokala handeln och de viktiga förbindelserna med den internationella marknaden i Trondheim, så jag tror inte att de självägande bönderna i dåvarande Kyrkås hade så mycket annat att välja på än att underkasta sig när prästerskapet dök upp. Ett förkyrkligt namn på den här blivande socknen är f ö Hjällsjöås efter namnet på den lilla sjö som ligger några hundra meter söder om gamla kyrkan. Hjällsjöås nämns i skrift från 1400-talet, men sockennamnet ändrades därefter till Kyrkås.

Till Jämtland och kanske Kyrkås kom dessa utsända på 1000-talet från Trondheim, som blev en storstad och internationellt handelscentrum på 1000-talet och långt innan vare sig Stockholm eller några städer norrut längs Bottenhavskusten existerade. Trondheim var då ett tag den enda kända storstaden norr om Tyskland. Handelsvägarna och transporttekniken mellan Tröndelag och Storsjöbygden i Jämtland med hästforor på vinterföre bör nog också ha fungerat ungefär lika länge som bondekulturen här, och i början på 1000-talet hade förmodligen Jämtland närmare till kontakter med den "stora Världen" än någon annan del av nuvarande Sverige.

Den profana myndighetsutövningen i Jämtland kom från danska och norska kungar via Trondheim medan kyrkans indrivning snart överfördes till ärkebiskopen i Uppsala. Om detta vittnar bl a A J Hanssons historieskrivning i StuguBoken kring biskopens omsorger om den s k Själastugan (gästgiveriet) i Stugun och ärkestiftets laxfiske däromkring från slutet av 1200-talet. Detta gästgiveri råkar i räta släktled framåt bli både plats och ursprung till min pappas båda föräldrar.

De äldsta kända dokumenten som räknar upp ett antal socknar där Kyrkås antas ingå, är från åren 1314 och 1316. På 1500-talet kunde sedan Gustav Vasa med hjälp av Martin Luthers modifierade troslära kasta ut påven och göra sig ensam till maktens överhuvud i nationen, och därmed ta över en stor del av kyrkans samlade rikedomar och beskattningsunderlag, och även överta den viktiga maktutövningen i den numera fast etablerade kristna religionen.

På den gamla katolska tiden saknade sockenkyrkorna både bänkar, orgelläktare och predikstol. Menigheten skulle stå eller knäfalla, och prästen stod framför dem vid altaret.

Ända fram till början på 1900-talet skulle officiella brev och skrivelser från alla myndigheter till sockenborna läsas upp vid nästa högmässa, vilket visar vilken stark maktposition kyrkan och prästerskapet i Sverige hade fram till dess.

Busvebacken: KyrkåsHistoria (senast redigerad 2016-09-26 16:51:34 av JanNilsson)