• KyrkåsHistoria

• Jag jobbar på följande krönika över samhällsutvecklingen i Kyrkås och Bringåsen, där min hypotes är att jordbruk på bärkraftiga gårdar, s k hemman, i alla äldre tider har varit en ofrånkomlig del av utvecklingen. Matfrågan måste vara löst innan man kan fungera i något annat välståndsskapande sammanhang.

En del av förfädernas insatser för att beskriva och påverka samhällsutvecklingen i Kyrkås finns samlat i avsnittet KulturBerättelse. Där finns bl a en länk om avvittring i Bringåsen/Brynje som är avskrift av ett tingsprotokoll från 1774 vid ett ting i Skjör. Den innehåller en omfattande beskrivning av natur- och odlingsresurserna i området med avkastningar, förutsättning för eventullt nybygge, odlingsråd mm.

I den första länken "Historik" beskriver AJH hur det gick till när gården Bringåsen No 2 återuppstod på sin nya plats Backen under senare halvan av 1800-talet.

Min mor Karin skrev år 1999 vid 93 års ålder en beskrivning över Min HemBy Bringåsen där hon tar upp delar av sin fars, AJH, historieskrivning tillsammans med olika barndomsminnen och utvecklingen fram till skrivardagen.

Kyrkås en plats i världen

Jordbruks- och samhällsutvecklingen under tusen år i en liten landsortssocken mitt i Sverige.

I huvudsak baserat på dokument och anteckningar om hembygden Bringåsen i Kyrkås socken, nuvarande Östersunds kommun, som samlats av min morfar A. J. Hansson (1857 - 1932). Kompletterat och nedtecknat av Jan Nilsson.

Intro

Jag har alltid varit intresserad av jordbruk i betydelsen producent av alla nyttigheter som kommer därifrån. Min tro är också att all jordbruksproduktion är och alltid har varit den första och absolut viktigaste grundläggande faktorn i mänsklighetens ekonomiska historia. Inga samhällen, små eller stora, har kunnat uppstå och utvecklas någonstans på jordklotet med någon annan produktion utan en tillfredsställande tillförsel av bondeprodukter.

Jag tänker nu försöka beskriva hembygden Kyrkås jordbrukshistoria från början, och även visa att jordbruket i den här avlägsna bygden faktiskt i alla tider varit med och spelat en roll i utvecklingen för hela Sverige. För tusen år sedan kom till och med påven nere i Rom hit med sina indrivare för att beskatta oss för egen räkning.

Min bakgrund

Jag är född under andra världskriget (1941) på ett mindre hemman som egentligen är en delning av min mammas födelsegård, och den födde ungefär 4 - 5 kor och en häst då, plus en del skogsproduktion.

Det var för litet att leva på, men pappa var också en duktig hantverkare med både snickeri och skomakeri på programmet. Dessutom medförde han till boet en av bygdens första traktorer, en Fordson 1927års med järnhjul, som hade inköpts ny i hans familj, när dom en period arrenderat ett stort jordbruk i grannsocknen Lit. Traktorn stod stilla under kriget p g a bränslebrist men strax efter började pappa köra igen och under några år svarade han för i stort sett all plöjning och en del harvning i byarna Bringåsen och Lungre. Detta upphörde ungfär 1950 när det införskaffades moderna gummihjulstraktorer på flera håll, och sedan gick den bara hemma på gården några år till då jag alltid försökte hänga efter för att få tillfälle att åka med eller köra härligheten. Det gällde nästan all tid kvällar, helger och lov när man inte var i skolan.

Utöver intresset har jag också fått förmånen att tillägna mig en ganska gedigen agronomutbildning om jordbrukets teoretiska förutsättningar och utveckling vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala. Efter arbete ett år i Lantbruksuniversitetets studier av föroreningar i dräneringsvatten från åkermark, fem år med utveckling av fårskötsel i norrland och några år i lantbruksutbildningen har jag sedan tillsammans med hustru Lena, tillika agronom, i huvudsak fram till pensioneringen ägnat mig åt praktiskt lantbruk på samma gård som morfar AJH och hans far Hans Andersson hade som bas för sina verksamheter.

Det är alltså den dokumenterade historien omkring denna gård och miljön omkring den som den här krönikan skulle handla om.

Gården Busvebacken

Gården gick från tiden för trehundra år sedan under beteckningen Bringåsen No 2, eller den "yttre gården" och låg längst österut för att sedermera efter flyttningen en dryg kilometer till byns västligaste och högsta del i bygden kallas för Backen.

Den nya platsen har en mycket äldre historia under beteckningen Budheswijdh eller Bodsved som syftar på "svedet vid Boden" där bod står för en kristen eller förkristen helgedom, som skall ha funnits på den högsta punkten här, före den gamla kyrkan i Kyrkbyn,

På jämtska blir det här "busvebacken" vilket är ett namn som ibland förekommit i AJH:s material, och som jag tyckt varit ett lämpligt unikt namn för gården och verksamheten omkring den. Bodsvedmyren finns fortfarande angiven på den ekonomiska kartan och ligger inom fastigheten ca 1 km söder om själva busvebacken. Formellt heter gården nu Bringåsen 2:2 och 2:11.

Krönikan kommer också att bli lite av historieskrivning kring personerna Hans Andersson (HA), (1826 - 1900), och framförallt sonen Anders Johan Hansson (AJH)(1857 - 1932), vilkas livsverk nog hittills har varit ganska anonyma.

Släktrötter

Morfar AJH blev den förste som föddes på den nya gården Busvebacken. Föräldrarna Hans och Brita var födda i grannbyarna Kläppe och Lungre där AJH:s farmor och mormor hade sina rötter många generationer bakåt på respektive hemgård. AJH:s farfar och morfar hade däremot flyttat in från grannsocknar, farfar från ett hemman i Lit vid Indalsälven och morfar från ett hemman i den bördiga bygden Rödön vid Storsjön.

Det har inte varit särskilt mycket tal om HA:s och AJH:s verksamheter i min familjekrets, men när jag nu för några år sedan började ta del av deras efterlämnade brev, anteckningar och samlade dokument - hittills liggande "i byrålådan" - så slås man av vilken kompetens och kapacitet dom visat vid sina samhällstjänster. Samtidigt kan man tycka att dom är orättvist anonyma i den offentliga historieskrivningen.

Båda två var mer än de flesta belästa i praktiska ämnen, och det gällde enligt AJH:s bedömning även för generationerna dessförinnan, d v s AJH:s farfar Ante Larsson i Kläppe, ( 1796 - 1869) hade av sin far Lars Andersson i Söre, Lit lärt sig så mycket räkning utöver sin tids mycket enkla småskoleundervisning att han var lämplig väljas till sockenskrivare i Kyrkås socken. Befattningen motsvarar nutidens kommunalråd och kommunsekreterare i samma person och skulle svara för förekommande kommunala räkenskaper och administration. Motsvarande ämbete innehades under långa perioder även av Hans Andersson och A J Hansson som på samma sätt fått åtminstone delar av sina grundkunskaper från respektive fäder. Ingen av dom hade någon formell utbildning mer än den lokala ungefär treåriga småskolan. AJH fick dock gå något eller möjligen ett par ytterligare år i ett slags internatfolkskola, combernium, som fanns i Lit och som nog bara utnyttjades av ett fåtal elever från Kyrkås.

Nästa utbildningssteg på den tiden var den gamla Frösö trivialskola där bl a en morbror till AJH gått. Den var a i första hand en universitetsförberedande skola för blivande präster och några sådana ambitioner fanns uppenbarligen inte hos någon av de de här nämnda jordnära och mycket studiebegåvade herrarna så det avstod man ifrån även om det säkert inte fanns några ekonomiska hinder för att delta i en sådan utbildning.

Däremot hände det sig att Hans Andersson, tydligen pga sin visade duglighet i kommun- och landstingspolitiken, "till sin egen förvåning" år 1870 blev vald till riksdagsman i andra kammaren för ett av Jämtlands dåtida tre valdistrikt (det norra). Därefter övertalades han ofta att ställa upp för omval till nya treårsperioder och kom så att i tjugo år tillbringa 4 - 5 månader per år under riksdagsterminen i Stockholm.

De första åren tog en enkel resa till eller från Stockholm ungefär 7 dagar med snabbaste färdsätt (egen släde med hästbyten på skjutshållen med en á två mils mellanrum) så det var omöjligt att hinna med några hemresor under terminen. Eftersom han beskrivs som en mycket vetgirig person fick han nu bl a tid mellan riksdagssammanträdena och på loven, att läsa mycket (nästan bokstavligen "så att ögonen blöder"), och att umgås med goda vänner bland framstående bondekollegor från hela landet. Med andra ord skaffar han sig nu all tillgänglig kunskap om sådant som är värt att veta och han skickar regelbundet, tillsammans med en livlig brevväxling, hem nyttiga tidskrifter och litteratur för familjens förkovran i Bringåsen.

Breven hem är i allmänhet ställda till hustrun Brita Jonsdotter, men av någon anledning vill hon inte själv skriva svarsbreven. Det kunde knappast bero på kunskaperna, hon hade nog ungefär samma förstånd och utbildning som sin man, och under uppväxten hade hon ju nära kontakt med sin äldre bror Per Jonsson som var en av ytterst få i bygden som gått på Frösö trivialskola. Man kan möjligen spekulera i att hon var dyslektisk, vilket man kan ana hos hennes son Jonas som visade mer av sin skrivförmåga. Detta har i alla fall till följd att hon alltid svarar via sekreterare eller "handskrivare". Först en äldre granne, men efter något år blir det nog mest AJH som är denna sekreterare, och han är då 14 - 15 år gammal. Det är också han som samlar ihop riksdagsbrevväxlingen och binder in i flera enkla volymer och han samlar eller skriver av en stor mängd gamla historiska dokument om Jämtland och Kyrkås ända bakåt till 800-talet inklusive persondata och anor från både närliggande och mera avlägsna församlingar.

Beträffande värdet av skolor och undervisning så verkar det ha funnits en hel del motstridiga åsikter även hos HA och AJH och deras samtida nätverk. Båda två var i sina politikerroller engagerade i uppbyggnad av skolväsendet i socknen och även på länsplanet och dom var ju för egen del i högsta grad medvetna om behovet och värdet av att skaffa sig kunskap om omvärlden. Inget av HA:s sex barn bevistade dock någon högre undervisning, förutom det tidigare nämnda s k comberniet i Lit, trots att AJH och säkert flera till av syskonen var mycket studiebegåvade. Den äldsta dottern Anna fick göra några månaders "prao" hos en av Östersunds gästgivare, vilket omnämns i några brev. Den andra systern, Brita Kristina, blev efter småskolan skickad till någon slags skoltermin inne i stan i slutet av 1870-talet. En av hennes jämnåriga kamrater från byn, Ingeborg, var också anmäld men fick sedan inte fara för föräldrarna, och det var knappast ekonomiska hinder bakom det beslutet. Hon blev några år senare gift med AJH och mor till sex barn innan hon ett år efter det sjätte barnet dog i TBC. (TBC grasserade då i början av 1900talet för att inom en dryg tioårsperiod efter Ingeborgs död hade den tagit även två av hennes ogifta systrar, ett av hennes barn och svägerskan Brita Kristina i Lars Ers.)

Dessa barn och även två till i hans andra äktenskap fick i mån av studieintresse gå några folkhögskolekurser och liknande, men min mor Karin, som hörde till den andra barnkullen och nog hade ärvt en hel del av AJH:s studiebegåvning, hon berättade att hon gärna velat studera vidare men förvägrats detta av sin far med orden: "Det finns tillräckligt med studerat folk ändå". För att ge en uppfattning om hur stort, eller egentligen litet, samhälle det är fråga om kommer några siffror.

Kyrkås sockengeografi

Hela socknen Kyrkås ligger mellan tätorterna Östersund och Lit i Jämtlands Län, med ungefär 12 - 15 kilometers avstånd från de båda sockenkyrkorna till respektive tätort. För närvarande är här drygt 300 innevånare. För 100 år sedan var det som mest omkring 450 inv., och går man ytterligare 100 år tillbaka till år 1800 var det omkring 200 inv., således en ganska stark expansion ända fram till första världskriget.

Socknen omfattar ca 140 kvadratkilometer eller 14 000 hektar och ligger i ett relativt platt, utpräglat skogslandskap utan några nämnvärda vattendrag eller sjöar innanför sockengränsen. Den består av fem gamla och ursprungligen rätt likstora byar i fastighetsregistret med Lungre och dess nya och gamla kyrka i mitten samt byarna Bringåsen, Brynje, Kläppe och Skjör däromkring inom ca 5 km radie. Därutöver finns lite odlingar som inte brukas idag vid Ismundlandet mer än 2 mil från kyrkan.

Hälften av ytan är produktiv skogsmark med det mesta i privat ägo, omkring 450 hektar är idag åkermark och det fördelas på ungefär 65 kombinerade jord- och skogsfastigheter plus ett antal rena skogsfastigheter utan åbyggnader. Den mesta åkermarken ligger på socknens höjdlägen, som vanligt är i Jämtland, och det betyder här strax under 400 m över havsytan. Av denna åkermark ligger 30 procent eller 135 hektar i byn Bringåsen.

I dagsläget är antalet bofasta i socknen som bedriver kombinerat jord- och skogsbruk med egen foderproduktion högst fem i någorlunda kommersiell skala. Den mesta åkerjorden brukas, bl a som sidoarrenden till flera utomsocknes gårdar och några mindre hästgårdar.

Utöver nämnd åker och 9000 hektar skog utgörs en stor del av socknens areal av sank mark och myrar utan eller med lågproduktiv skog. Det är tämligen värdelösa resurser i dagsläget, förutom en ganska rejäl bränsletorvtäkt till Östersunds fjärrvärme, inom Brynje by. Detta var dock mycket betydelsefulla arealer längre tillbaks vilket jag återkommer till senare.

Varför bosatte man sig i Kyrkås?

Det borde finnas rationella skäl till att människor en gång började bygga och odla i ett skogsland som Kyrkås där det är långt till fiskevatten, där det visserligen finns gott om odlingsbar mark, men där klimatet är märkbart sämre ur odlingssynpunkt än längs relativt närbelägna Storsjöns eller Indalsälvens stränder som ligger på minst 100 meter lägre höjdkurva och knappast heller var överbefolkade så där tusen år eller mera bakåt i tiden.

De äldsta synliga spåren av bebyggelse man kan se i Kyrkås är den gamla kyrkan, ganska centralt placerad i socknen i en utkant av byn Lungre som brukar kallas Kyrkbyn. Det finns inga dokument om dess tillkomst men en datering som nyligen gjorts säger att den byggdes år 1535. Kyrkås antas ha varit den annexförsamling till Frösön som nämns i ett s k diplomdokument från år 1315, vilket bör vara ett säkert tecken på att här fanns en välorganiserad socken och även en kyrka då. Det är möjligen oklart om den dåvarande kyrkobyggnaden låg på samma plats som den nuvarande gamla kyrkan, eller om det möjligen kan ha varit den tidigare kyrkobyggnad som sägs ha funnits på Bodsvedbacken i Bringåsen. Socknen kallades i dokument från 1400-talet för Hjällsjöås och bytte namn till Kyrkås senare - kanske i samband med att den gamla stenkyrkan blev uppförd år 1545 (enligt senaste dateringsbestämning).

Att man över huvud taget kunde kosta på sig att bygga en kyrka talar för att det fanns ett hyggligt välstånd och en någorlunda stor befolkning i trakten. Avståndet till grannkyrkorna i Lit, Brunflo och Frösön var inte heller oöverkomliga, det hade gått att traska dit, övervara mässan och gå tillbaka på samma dag. Prästen kom f ö från början varje gång från pastoratet i Frösön, för att någon gång vid 1500-talet övergå till att bli annexförsamling till Lit och prästerna har allt sedan dess farit därifrån, ca 15 kilometer.

Skogen som virkesresurs var ju inte så värdefull vid den tiden när man bara behövde husbehovsvirke och bränsle. Däremot är det kanske möjligt att skogsmarken som slåtter- och betesresurs för att leverera näring till den nödvändiga spannmålsodlingen, inte räckte till fler gårdar vid de större vattendragen i Jämtland, och därför tvingades bebyggelsen ut i större skogsområden. Jag återkommer till det behovet senare i framställningen.

Jakt har nog i alla tider varit ett betydande näringsfång från socknens skogsmark, och byten i form av pälsskinn, skogsfågel, vildrenkött mm har utgjort en inkomstkälla för sockenborna vid försäljning på avlägsna marknader i bl a Stockholm, Trondheim och ända borta i Bergen dit tyska köpmän kom för att handla. Kontanter och en del skinn har i alla tider krävts för att betala alla olika skatter och kyrkliga tionden som påfordrats. En annan faktor som jag tror kan ha spelat en viktig roll då, men som numera är helt bortglömd, skulle kunna vara tillgången till myrmalm. Egentligen finns det två orsaker till det.

Dels finns det många historiska uppgifter om att jämtlänningarna långt tillbaka i tiden fraktat smidesämnen av sjö- och myrmalmsjärn till marknaderna i Norge.

Dels har jag själv under mitt jordbrukande på många ställen i hela Bringåsen och även i närheten av gamla kyrkan i Kyrkbyn plöjt upp rostfläckar, omkring 0,5 m tvärs över, omgivna av en smal kolrand. Att man kan se fläckarna även i gammal åkermark beror på våra moderna plogar och allt starkare traktorer, vilka mest vid varje plöjning går några centimeter djupare än förut och vänder upp tidigare orörd mark. Jag har också sett samma typ av rostfläckar där jag har nyodlat åker i skogsmark som säkert inte varit odlad förr.

Myrmarker med järnhaltigt vatten finns runt alla byarna här, och jag antar att rostfläckarna visar bottnarna på det som arkeologerna kallar "enkla blästerugnar från skogsbunden lågteknisk järnhantering." Det var en verksamhet som började blomstra i de här trakterna av Jämtland omkring 1000-talet. Dessförinnan hade det pågått liknande strandbunden järnhantering runt Storsjön med spår från Kristi födelse och höjdpunkt på 600 - 700-talet

Det finns alltså en hel del som talar för att just myrjärnsproduktionen egentligen kanske är grunden för den första bosättningen och utvecklingen av socknen Kyrkås.

Den tidigare nämnda namnet Bodsved finns dokumenterat i tingsprotokoll om fastställda fastighetsöverlåtelser från tidigt 1400-tal. Ordet Bod anses då ha stått för en äldre helgedom skulle ha stått på Backen i Bringåsen.

Av "Boden" finns inga spår kvar idag. I Hülfers Beskrivning över Jemtland år 1775 hävdar han att det fanns rester av den 1/8 mil öster om den nuvarande gamla kyrkan, alltså vid Busvebacken. Den gamla kyrkan är däremot numera väl restaurerad till ungefär det skick den hade när den ersattes av den nya kyrkan år 1845.

Stenkyrkan har gjorts om en del under tidernas lopp, men av orginalinventarierna finns det kvar delar av ett unikt s k antependium eller altarduk som av experter daterats till kyrkans äldsta tid. Det är konstfärdigt färgat och vävt av ull och lingarn med religiösa symboler efter sydländsk förebild, men anses vara lokalt tillverkad, vilket ju även vittnar om ganska avancerade produktionsresurser i den forna socknen.

Alla tiders jordbruk i Kyrkåsperpektiv

Definitioner

Livsmedel, textilfibrer och biobränsle innehåller den nödvändiga energi och de byggstenar som krävs för att åstadkomma och upprätthålla all mänsklig verksamhet på vårt jordklot.

Detta framställs i naturen vid biologisk ackumulering av solenergi med hjälp av klorofyll och ett antal olika kemiska föreningar i fotosyntesen och energin kan sedan koncentreras till animaliska råvaror, som människan i egenskap av allätare i många fall har lättare att tillgodogöra sig. Växt- och djurbaserade råvaror produceras numera nästan helt och hållet på jordbruksföretag som också kallas bondgårdar. Och varför?

Innan människan började bilda samhällen kan man anta att den huvudsakliga aktiviteten förutom reproduktion var insamling av naturligt förekommande och ätbara växter och djur. Vi var helt enkelt en del av djurlivet.

När vi blev så många att naturens råvaror inte räckte till på den tillgängliga arealen, uppfanns för tiotusentals år sedan jordbruk eller agrikultur, vilket alltid innebär att man genom olika konstgrepp eller manipulationer förstärker och renodlar solens produktion på en given areal av sådana växter och djur som människan kan tillgodogöra sig.

Konsten är att med olika hjälpinsatser på bästa sätt utnyttja den areal och det klimat som är givet, och där kommer alltid en företagare-lantbrukare-bonde in. Hans roll som företagsledare och bärare av all den samlade kunskap som krävs för att åstadkomma en bärkraftig produktion på varje enskild gård tror jag väldig ofta underskattas i den allmänna samhällsdebatten.

Till sin hjälp måste bonden alltid ha stora investeringar i anläggningar och insatsvaror som binder mycket kapital. Produktionshämmande kapitalbrist har uppstått lite nu och då som följd av bl a pestutbrott, krig och missväxter på grund av extremt väder, när händelserna sträcker sig över perioder på flera år. Sedan tar det lång tid ytterligare att återhämta bristerna.

En typisk sådan händelse i modern tid är de kommunistregimer som regerat och nu fallit i de bördiga jordbruksbygderna i bl a Österuropa, vilket påverkat de gamla "kornbodarna" mycket negativt. I alla tider har det varit så att en fungerande gård kräver flera personers arbetskraft för att bli ekonomiskt bärkraftig men erfarenheterna visar också att bara en person eller familj brukar kunna fungera som ledare och driftsansvarig för en enskild gård på längre sikt. Den skulle jag vilja kalla för Bonden.

De övriga armarna som behövdes, kallas allt efter tid för lantarbetare, dräng och piga, torpare, backstusittare, statare, dagaman/daglönare, slav eller träl och även olika typer av småbönder skulle man kunna räkna dit.

Vem som äger själva marken är mindre intressant bara bonden har någorlunda långsiktig nyttjanderätt som tillåter investering i (eller disposition av befintliga) anläggningar och utrustningar som krävs för den aktuella produktionen. Självägande bönder kallades förr för hemmansägare, där hemman egentligen stod för ett jordbruk som samhället/myndigheten taxerat som ekonomiskt bärkraftigt med olika storleksmått, s k mantal. Om bonden inte äger marken är han i dag arrendator. Tidigare fanns det också (åtminstone söder om Dalälven) landbönder, som då lydde under slottsherrar och godsägare vilka var de egentliga markägarna. Frälsebönder var något liknande landbönder, men lydde under frälsemän, d v s vissa skattebefriade adelsmän.

Kronan ägde också gårdar som skulle disponeras av och försörja officerarna i krigsmakten. Ett exempel på detta är rustmästarbostället i Lungre, Kyrkås Hur som helst, så hade nog ingen odlingsmark i praktiken något värde för samhälle eller makthavare, om inte det fanns duktiga bönder där som producerade de nyttigheter som samhället behövde. Och är behovet stort, d v s man är villig att betala mer för maten, så får även mark i sämre lägen, där produktionen kostar mera, ett högt odlingsvärde. Vilket som kom först - jordbruksproduktion eller samhällsbildning - vet jag inte, men uppfinningen jordbruk blev i alla fall en absolut förutsättning för att man skulle kunna försörja en större samling människor som ägnar sig åt andra verksamheter än att producera livsmedelsråvaror - jordbruket blev samhällets fundament. Odlandet i Kyrkås

Det som drog de första bosättarna till Kyrkås kan alltså ha varit möjligheten att framställa det eftertraktade myrjärnet, men för att det skulle fungera krävdes matproduktion i ett enkelt samhälle. Sedan måste man ju även ha kontakt med en marknad där man kunde sälja det järn man inte själv behövde och skaffa de basvaror som inte fanns i Jämtland. Från början fanns den marknaden bara i den dåvarande storstaden Tronheim, och trafiken med hästforor var säkert utvecklad långt före tusentalet. Förmodligen var det därifrån de flesta av de första bosättarna kom också.

Fortrafiken och även interntransporterna av myrmalm och bränsle till ugnarna förutom själva åkerbruket krävde ett stort antal hästar, som också skulle ha mat. Ett grovt överslag av mig säger att en häst förbrukade höfoder från 1 - 2 hektar odlad mark eller 10 - 20 hektar skogs- och myrslåtter.

I Kyrkbyn och även området omkring Bodsved har det saknats brukad jord och fastigheter under mycket lång tid fastän gamla kyrkan hela tiden varit i bruk som sockenkyrka. De nuvarande odlingarna i Kyrkbyn, Lungre öppnades från mitten av 1800-talet, men i utkanterna av dessa kan man fortfarande se spår av fornåkrar i form av stenrösen och åkerrenar.

Man tror då att bebyggelsen ödelades i samband med digerdöden i mitten av 1300-talet, men det förklarar ju inte varför ödesbölena kvarstod obebyggda i femhundra år. Nutida historiker vilka studerat fenomenet (som finns i hela Jämtland) menar dock att det finns flera möjliga förklaringar. En är att ödeläggelsen också sammanföll med en allmän klimatförsämring vid den här tiden som också medverkade till en långvarig nedgång i befolkningstal och ekonomisk verksamhet i hela Jämtland.

Ett annat sätt att uttrycka detta är, att de här markerna i fortsättningen behövdes som slåtterland till de överlevande fastigheterna eller s k hemman som fanns i byarna Lungre och Bringåsen. Slåtter och bete på hårdvallsängar eller sankare näringsrika skogsområden där skogen tagits bort och svedjats, s k sved av olika slag, samt på rena starrbevuxna myrmarker, utgjorde en absolut förutsättning för, när fodret omvandlats till gödsel i gårdarnas nötkreatur, hästar och småfä (får och getter), att tillföra nödvändig näring till de brödsädesodlingar som fanns vid gården.

De här ängarna eller lägdorna ("lejdan" på lokalmål)var också med stor säkerhet röjda och kultiverade och vallsvålen bröts med vissa mellanrum för omsådd, förmodligen i en korngröda men kanske även i t ex lin.

Det mesta av slåtter och bete låg på byns utmarker, vilka ända fram till laga skiftet på 1800-talet ägdes av kronan/staten, till vilka byamännen/hemmansägarna kollektivt (tror jag) skulle betala arrende för brukningsrätten och rätten att nyttja skogen för bränsle och husbehovsvirke. Slåtterarealerna fördelade man nog sedan mellan delägarna inom byalaget efter storleken på var och ens skattskyldighet, s k hemmantal eller skattemantal.

Rättsordningar och myndigheter

Att det sedan urminnes tid upprättats lagreglerade protokoll för vem som äger och brukar bestämda jordagods vid olika tidpunkter ger möjligheter att att följa utvecklingen av jordbruket sedan långt tillbaka.

Det visar också hur viktigt jordbruket alltid har varit för samhället i övrigt och att dess livskraft ständigt måste kontrolleras så att man kontinuerligt levererar alla de produkter som alla samhällen står och faller med.

Vi har alltså enligt funna dokument haft en omfattande myndighetsutövning och jordbrukspolitik i minst sju-åttahundra års tid och förmodligen betydligt längre.

Det som skiljer Jämtland från många trakter i mer centrala delar av Sverige är att här har jordbrukarnas överhet alltid bestått av endast kronan och kyrkan. Längre söderut riskerade man även att hamna som förläning under olika adelsmäns slott och herresäten - den tidens "bonusprogram" som knappast stod dagens dito efter vad gäller sanslöshet i omfång och girighet. Skillnaden kan väl ha varit att bönderna här fick ytterligare en enskild person som styrde och beskattade mer eller mindre godtyckligt ens väl och ve.

Oavsett vem som styr så kommer leveranserna, som skulle ske från varje hemman, i praktiken att avpassas så att hemmansägarna/företagarna "håller näsan lagom över vattnet". Dessutom har samma överheter alltid ett intresse av att produktionsförmågan utvecklas så att man på sikt kan förvänta sig och kräva ut större leveranser. Vanligare ord för dessa "leveranser" är, förutom böndernas försäljning av livsmedel, textilier och byggmaterial, t ex olika slag av skatter och tionden samt dagsverken. Mer om dessa utskylder kommer jag till senare i texten.

Önskemålet om att företagen skulle vara skattemässigt bärkraftiga var ett viktigt skäl för att redan på medeltiden från myndigheten registrera vem som ägde och/eller bytte ägare till vilka företag, godkänna ansökningar om att starta nya företag, och även ofta hindra företagsuppdelningar mellan arvingar, som kunde leda till att varje enskild del blev för liten för att både kunna försörja sin ägare och leverera den skatt som det ursprungliga företaget förmått göra.

Kristnadet

Det finns mycket som talar för att katolska kyrkans utbredning också egentligen handlade om en ny maktorganisation som s a s "beredde marken" med sin nya religion. Romarna gjorde ett omtag sedan det gamla romarriket fallit ihop, och lyckade tydligen bättre den här gången. Religionen var anpassad för att styra undersåtarna och få dem offervilliga, när påven och hans byråkrati krävde in sin tribut av skatter och egendomar från i första hand bönderna. Skatten kallades för tionde och skulle bekosta det omättliga behovet av löner, maktsymboler och "regeringsbyggnader" i form av kloster, katedraler och maktcentra på det lokala planet med alla sockenkyrkor.

På den gamla katolska tiden saknade sockenkyrkorna både bänkar, orgelläktare och predikstol. Menigheten skulle stå eller knäfalla, och prästen stod framför dem vid altaret. Ända fram till början på 1900-talet skulle officiella brev och skrivelser från alla myndigheter till sockenborna läsas upp vid nästa högmässa.

Själva tillkomsten av sockenkyrkor i t ex centrala Jämtland och förmodligen även Kyrkås under tidig medeltid måste ju ha betytt att påven där nere i Rom visste att även här fanns det fastboende bönder som producerade så mycket att det kunde löna sig att kolonisera området och beskatta dem. Alltså började han redan på 800-talet att skicka ut sina indrivare norrut från sin filial, biskopsdömet i Hamburg- Bremen, för att efterhand organisera upp sockenväsendet i Norden över huvudet på lokala hövdingar och småkungar.

Till Jämtland och kanske Kyrkås kom dessa utsända på 1000-talet från Trondheim, som var en storstad och internationellt handelscentrum redan före 1000-talet och långt innan vare sig Stockholm eller några städer norrut längs Bottenhavskusten existerade. Handelsvägarna och transporttekniken mellan Tröndelag och Storsjöbygden i Jämtland med hästforor på vinterföre bör nog också ha fungerat ungefär lika länge som bondekulturen här.

De äldsta kända dokumenten som räknar upp ett antal socknar där Kyrkås antas ingå, är från åren 1314 och 1316. På 1500-talet kunde sedan Gustav Vasa med hjälp av Martin Luthers modifierade troslära kasta ut påven och göra sig själv till maktens överhuvud i nationen, och därmed ta över en stor del av kyrkans samlade rikedomar och beskattningsunderlag, och även överta den viktiga maktutövningen i den numera starkt etablerade kristna religionen.