Jordbrukets allmänna historia och hemligheter

Alla tiders jordbruk i Kyrkåsperpektiv

Man kan beskriva jordbrukets historia på många sätt. Jag har försökt läsa på lite olika nutida historieskrivningar men tycker att det saknas försök att beskriva utifrån jordbrukarens perspektiv. Det brukar sägas att segraren skriver historien, och det gäller nog även i det här fallet. För att förklara vad jag menar måste jag först definiera vem som är jordbrukare-bonde, och vem som är ”segrare” eller egentligen bondens marknad.

I en ny avhandling ”Kor och Människor” har författaren Carin Israelsson studerat historisk nötkreatursskötsel på gårdskategorierna torp och herrgårdar, där torp kan beskrivas som obesuttnas (utan egen eller arrenderad mark) stödjordbruk för självhushållning, medan herrgårdarna är stora, ofta i äldre tid skattebefriade gårdar med en avsaluproduktion till samhällen eller matförsörjning för anställd personal i ägarens bruk och verkstäder. Herrgårdar har aldrig funnits i Kyrkås och mycket få i hela Jämtlands län. Hon har gjort en avgränsning där hon utelämnat den stora mellangruppen av bondgårdar som består av hemman (med besuttna ägare) i olika storlekar, arrendegårdar och landbönder (en äldre form av arrendegårdar som ofta ingick i godsen och herrgårdarnas domäner). Mellangruppen är annars den helt dominerade gruppen i Sverige vad gäller den totalt brukade arealen och den som försett alla samhällsbildningar med det mesta av deras matbehov och i äldre tid även allt annat som kunnat omsättas i pengar och resurser via olika beskattningsformer. Dom är per definition bärkraftiga, d v s producerar ett ekonomiskt överskott inom företaget som kanske för det mesta även har andra verksamheter än renodlat lantbruk inom sina gränser. Storleken på den här mellangruppens gårdar var medvetet avpassad för att med varje tids moderna teknik klara av en produktion som kunde försörja en familj och med en modern term skulle man kunna kalla dom för familjejordbruk, ett begrepp som har samma innebörd än i dag.

För Kyrkås del är det lite intressant att notera att man tydligen aldrig velat göra storgårdar genom släktköp, giftermål eller andra sammanslagningar, utan alla de gamla gårdarna fortsatte som enskilda företag vid generationsskiftena. Däremot gjorde man delningar mellan syskon, men även här först när modernare metoder och odlingssystem medgav en tillräckligt stor, ekonomiskt bärkraftig avkastning på de nya delarna.

Familjejordbruken är alltså de bönder och företagare som samhällena och makthavarna i alla tider strävat efter att kontrollera och hålla under sitt hägn, och det mesta av krig och kontroverser under tidernas lopp har nog i grunden handlat om att lägga så många som möjligt av de här ”mjölkkorna” under sig och att försvaga fienden genom att förstöra hans jordbruksföretag (brända jordens taktik). Man talar alltid om erövring av territorier, men egentligen talar väl det mesta för att det är de beskattningsbara gårdarna man vill åt. Makten över bönderna låg dels hos dom som skulle köpa deras produkter, samhällen i direkthandel eller köpmän som förmedlade till samhällena, och dels hos dom som med maktmedel tagit sig själva friheten att beskatta dom här familjejordbruken, och här har vi väl än i dag de historieskrivande ”segrarna”. Inte förrän på 1900-talet lyckades bönderna samordna sin försäljning i kooperationer och ta tillbaka en liten del av samhällets maktövertag.

Jag vill påstå att de här jordbruksproducerande bondeföretagarna i alla tider har tvingats vara mycket skickliga och rationella när det gäller att hantera alla olika faktorer som ingår i ett fungerande familjejordbruk. Det fanns och finns givetvis många som inte har den rätta förmågan – en del klarar sig ändå genom att noggrant följa goda förebilder, andra slås så småningom ut fastän det kan ta lång tid eftersom jordbrukandet alltid varit ett trögrörligt system med stora grundinvesteringar att bryta ner genom ”rost och röta”. Jag kan inte se det berättigat att någonsin kalla familjejordbrukarna i Kyrkås för ”fattigbönder” eftersom de allra flesta ser ut att ha levererat skatt och tionden under de år som man hittat registerlängder ifrån. Ibland har någon gård temporärt rapporterats som ”öde” eller uteblivit, men över längre tid är totalantalet ganska stabilt. Det är även tveksamt att som många gör, kalla det här för självhushållning. Jag menar att bönderna här, alltsedan socknen Kyrkås uppstod för kanske drygt 1000 år sedan levererat produkter till en extern marknad (Levanger och Trondheim) och köpt in förnödenheter och tjänster i form av arbetskraft i ganska stor omfattning.

Torpen är många i hela landet och även i Kyrkås och har av många historiker och i statistik ofta räknats som jordbrukande gårdar, men dom saknar både eget arealunderlag och andelar i det mesta av de gemensamma grundinvesteringar som byggts upp under flera generationer på hemmanen. Det betyder väl också att de här smågårdarna i sin verksamhet egentligen surfar på hemmanens långsiktiga investeringar, som de här små aldrig haft någon egen kraft att bygga upp.

Betraktar man dom som historiska bönder, kan nog många av dom anses som fattiga. Även om dom ibland kan sälja lite produkter så täcker deras totala jordbruksavkastning för det mesta inte hushållets behov och dom var inte intressanta som skatteobjekt. Familjerna är alltså beroende av inkomster från jobb och ersättningar utifrån. Dom födkrokar som var tillgängliga i Kyrkås var som säsongarbetare med slåtter, kvarn, såg och skogshuggning åt hemmanen, soldattjänst (där i stort sett varje hemman tvingades vara arbetsgivare och rusthållare åt en soldat eller beriden dragon) och lite olika hantverk som t ex skomakare, timmerman/snickare, laggkärlstillverkare, skräddare, smed och i äldre tid även arbete med järnframställningen ur myrmalm som också skedde på hemmanen. Till en stor del kan den här kategorin säkert ha räknats in i statistiken som sysselsatta med jordbruk, vilket under medeltiden anses ha varit 90 procent av befolkningen i Sverige och förmodligen mer än det i Jämtland och Kyrkås där det inte fanns några samhällen eller städer att räkna med då.

Fotosyntes

Livsmedel,dvs mat för människor, djurfoder, textilfibrer, träbaserat byggmaterial och biobränsle innehåller en mycket stor del av den nödvändiga energi och de byggstenar som krävs för att åstadkomma och upprätthålla alla sorters mänskliga verksamheter på vårt jordklot. Dessa ämnen framställs naturligt i växter vid biologisk ackumulering av solenergi med hjälp av klorofyll och ett antal olika kemiska föreningar i fotosyntesprocessen, och energin i växterna kan sedan koncentreras till animaliska råvaror, som människan i egenskap av allätare i många fall har lättare att tillgodogöra sig. Växt- och landdjursbaserade råvaror produceras numera nästan helt och hållet på jordbruksföretag som också kallas bondgårdar. Och varför?

Innan människan började bilda samhällen kan man anta att den huvudsakliga aktiviteten förutom reproduktion var insamling av naturligt förekommande och ätbara växter och djur. Vi var helt enkelt en del av djurlivet. I stort sett all den insamlade bioenergin (mat, kläder, bränsle mm) förbrukades då på insamling av ny mat, dvs vi använde ungefär lika mycket hjälpenergi till matproduktion som energiinnehållet i den insamlade maten och övriga naturråvaror. Det fanns mycket liten mängd resurser till övers för annan kulturverksamhet eller samhällsbildning. Ingen utomstående makthavare hade något större intresse för sådana områden heller, eftersom där inte fanns mat, någon större mängd handelsvaror eller skatteuppbörder att "ta hand om" för sin egen och sitt mindre eller större samhälles vinning. Eftersom jägarbefolkningen var mycket glest utspridd och lättrörlig var det också svårt eller omöjligt för fogdarna att hitta igen folket från gång till gång och att organisera dem i kontrollerbara samhällen.

Fotosyntesen liksom all annan solenergisamling är helt arealberoende, vilket matproducenterna i alla tider varit mycket medvetna om. Den första åtgärden för ett nystartande jordbruksföretag som avser att bli ekonomiskt bärkraftigt är och har alltid varit att försäkra sig om ett tillräckligt stort arealunderlag eller om man så vill - revir. För jägar- och samlarsamhället avkastar en ren naturmark en mycket liten mängd användbara produkter per hektar, och även om produktionen tillhandahålls "gratis", så krävs det stora bioenergidrivna mänskliga insatser för att samla in och ta hand om den. Det är bara att jämföra med vad älgköttet idag kostar om man tar ut alla kostnader för nedlagd arbetstid och utrustning och då beaktar att den forntida jakten var relativt sett ännu mycket dyrare p g a ineffektivare redskap och mera arbete per kg kött och skinn.

Finessen med jordbruksföretagandet är att vi uppfunnit metoder att kraftigt öka avkastningen av användbara växter och djur per hektar och därmed också ta hand om en större del av den ständigt flödande solenergin. Men som alltid kräver nya metoder nya och allt större investeringar. I ett hållbart jordbruksföretagande är det ändå alltid så att de metoder som blir bestående och ekonomiskt användbara ger en mindre kostbar slutprodukt som även innebär en mindre insats av hjälpenergi. Att moralisera över nutida moderna metoders beroende av fossil energi (olja och kol)verkar helt galet om man förmår inse att det är samma sorts energi från fotosyntes som den vi dagligen producerar i mat, foder och bioenergi i jordbruket. För en bondeföretag är det egentligen ointressant var energin kommer ifrån, däremot är det viktigt för företaget vad energin kostar, eftersom samhällets krav är att produkterna skall ha lägsta möjliga pris. Än så länge är prissättningen på fossilenergi betydligt lägre än egenproducerad bioenergi eller solcellenergi, men den dag det förhållandet ändras så ändras ju även de ekonomiska produktionsförutsättningarna i jordbruket. Då måste man ju även inse att en hel del av de stora jorbruksarealer som tidigare användes till hästfoder i det interna kretsloppet och efter hästtiden kunnat överföras till matproduktion måste återgå till bränsleproduktion igen. Dock inte lika stor energiareal som tidigare eftersom den nutida matråvaruproduktionen, trots att den är betydligt större, är mycket energieffektivare vilket diskuteras mera längre fram. Logiskt sett borde inte den omställningen bli särskilt svår för jordbrukarna eftersom dom själva tillsammans med sin kringindustri sitter på alla nödvändiga insatsresurser som krävs. Problemet blir nog större för för det övriga samhället att avväga hur mycket av mat resp. bioenergi till all annan mer "onyttig" konsumtion man kan kräva ut från de begränsade globala produktionsresurser vi har.

En insikt är också, att växtproduktionens mängd per ytenhet och allmänna kvalitet som direkt människoföda minskar med sjunkande vattentillgång och temperatur (egentligen gradsumma = summan av alla dygnsmedeltemperatur över + 5 grader C). Sådana sämre nischer i landskapet har människan under miljoner år utvecklat förmåga att utnyttja genom att äta djur som i sin tur har speciell förmåga (s k herbivorer)att äta "grövre" och torkkonserverade växter. Den här förmågan har vi ju tagit med oss in i jordbrukarsamhället, och för Sveriges del har animalieproduktion i alla tider både tekniskt och biologiskt (naturenligt!) varit en oundgänglig del av samhällets tillkomst och överlevnad. Det viktiga för ett bärkraftigt företag är att man kommer upp i en för varje tid rimlig mängd säljbara produkter m a o omsättning. Det betyder att om avkastningsförmågan för en viss areal är låg så måste det kompenseras med att företaget måste bruka en större areal för att fungera.

Veganer har aldrig historiskt kunnat överleva i en självhushållande svensk miljö, medan det finns många exempel på etniska människogrupper som klarade sin självhushållning på nästan hundraprocentig animalisk kost i mycket extrema miljöer utan växtodlingsmöjligheter. Massajer och eskimåer är exempel på "odlare" respektive jägare, och i Sverige har vi samerna som livnärt sig ovanför den s k odlingsgränsen, först med enbart jakt och fiske. När inte det räckte till började man intensivodla jaktbytet i tamrenskötsel som har stora likheter med massajernas produktion. Samerna får fram samma produkter som förut men större omsättning per yta och arbetskraft, vilket gav plats för flera människor och ökade utrymmet för inköp av vegetabiliska komplement och övrig samhällsstandard.

Exempel på motsatsen med extremt gynnade jordbruksområden kan man finna i Nildalen och längs stora floder i subtropiska delar av Asien, där mänskligheten också mycket tidigt i historien kunde utveckla sanslöst energikrävande maktstrukturer och samhällen som försörjdes av billig mat vilken kunde transporteras med tyngdkraftens hjälp medströms över långa avstånd till den tidens storstäder. I Nildalen tillfördes näring från en stor del av Afrika uppströms gratis med slam från regelbundna årliga översvämningar, bevattningsvatten kunde kanaliseras över hela odlingsområdet med korta kanaler från floden och solenergin flödade ständigt över marker som kunde ge höga och säkra skördar mer eller mindre året runt med enkla ytterligare insatser.

Man kan undra varför inte de matproducerande jordbrukarna med sådana produktionsförutsättningar någonsin uppnått något motsvarande välstånd som matkonsumenterna i samhällena. Ett svar som kommer fram i historiska redogörelser över den egyptiska högkulturens nedgång och fall är att makten ständigt exploaterat bönderna hårt ekonomiskt. Till slut gick man över en gräns så att produktionsförmågan förföll och blev otillräcklig trots de rika naturtillgångarna.

Fiskfångst har ju tidigare varit vår enda möjlighet att ta del av den naturliga fotosyntesen över klotets nästan oändliga vattenytor. Även det utnyttjandet har en låg produktion per ytenhet jämfört med land, hjälpenergiinsatsen är hög, och eftersom fångsten mestadels sker på svårreglerad allmänning, ser det ju ut som om vi i dagsläget har kvaddat en stor del av nyttoavkastningen.

Bonde/företagare och areal

När vi blev så många att naturens råvaror inte räckte till, uppfanns för tiotusentals år sedan jordbruk eller agrikultur, vilket alltid inneburit att man genom olika konstgrepp och hjälpmedel förstärker och renodlar solens produktion på en given areal av sådana växter och djur som människan kan tillgodogöra sig nyttan av.

Jag tror det är viktigt att inse att tillgången till användbar areal och dess möjliga avkastningsförmåga med den kända kunskap och teknik som var tillgänglig, i alla tider, tillsammans med möjligheterna göra långsiktiga investeringar, varit den underliggande förklaringen till hur jordbruket utvecklats på olika platser.

Det betyder bl a att de bönder som skall producera mat och förnödenheter till ett allt större samhälle som inte deltar med sina händer i produktionen, måste ersätta sin tidigare arbetskraft, som nu är samhällets "onyttiga" händer, med annan fortfarande energikrävande teknik.

Hjälpenergi

I energitermer innebar det att man från början investerade en del av den producerade matenergin i jordbruksanläggningar (som omfattade en viss areal av odlad jord, skogsmark och vattendrag) för framtida produktion av större mängder ny mat, än den som de naturliga ekosystemen kunde frambringa. När anläggningarna blev tillräckligt effektiva kunde varje bonde producera mer mat än vad det egna hushållet (familj och anställda) behövde, och nu fanns det resurser för att bygga och försörja icke matproducerande samhällen, som i sin tur producerade alla nya tjänster och välfärdsprodukter som mänskligheten kunde börja utveckla och konsumera, och som med tiden också delvis började återköpas för att ytterligare effektivisera jordbruksföretagen. Före fossilenergins tid var det enkelt att mäta energihushållningen i själva matproduktionen så att man nu börjde utvinna mer bioenergi ur jordbruksföretaget än den återinsatta, egenproducerade hjälpenergin.

Under förutsättning att jordbruksbefolkningen i medeltal lever på ungefär samma välfärdsstandard som det övriga sammhället bör man i det gamla samhället grovt kunna mäta förhållandet mellan insatt hjälpenergi och utvunnen nyttoenergi (mat och andra jordbruksprodukter) till ungefär samma som andelen jordbrukare till hela befolkningen.

Eftersom andelen jordbrukare hela tiden sjunker i vårt utvecklade samhälle samtidigt som bioenergiproduktionen per arealenhet ökar ochvarje människa hela tiden betalar mindre och mindre av sin totala köpkraft för ett över tid ganska konstant behov av jordbruksråvaror, borde det även betyda att energihushållningen i det moderna jordbruket hela tiden blir bättre och bättre. De nuvarande insatserna av fossilenergi i livsmedelsproduktionen ändrar inte den här ekvationen eftersom billig fossilenergi används i minst samma utsträckning i alla andra samhällsfunktioner. Däremot är det helt klart att produktionskostnaden och därmed hjälpenergiinsatsen varierar stort mellan olika typer av livsmedel, och att t ex kött ligger i en högre kostnadsklass per energienhet än de flesta vegetabilierna.

Påståendet att tillverkning och användning av syntetisk kvävegödsel skulle vara specifikt fossilenergikrävande är en ren myt. Den kan för det första tillverkas med vilken energibärare som helst och alltså med fördel skapas med hjälp av direkt solenergi eller bioenergi när ekonomin så kräver. För det andra krävs i modern tillverkning och användning ca 10 kWh energi för att producera 1 kg kväve (N), som i sin tur ger tillbaka fem till tio gånger insatsen i form av skördad bioenergi eller proteinkväve. Det är ett utbyte som erhålls utöver det som är praktiskt möjligt med kvävefixerande grödor och återföring av organiska restprodukter i kretslopp.

Om man tittar på de olika produktgrupperna som kan framställas på en bondgård, så får man nog konstatera att matråvaror till människoföda är det som samhället ställer mest (och med tiden allt högre) krav på, som därmed är dyrast att framställa och innehåller den dyraste bioenergin. Därför är det ju också ett av skälen till att mänsklig arbetskraft blir dyrast i drift och alltid är dyrare än ersättningsteknik som drivs med billigare bränsle.

Kapital

Till sin hjälp måste bonden alltid ha stora investeringar i anläggningar, insatsvaror och areal, som binder mycket kapital. Produktionshämmande kapitalbrist har uppstått lite nu och då som följd av bl a pestutbrott, krig och missväxter på grund av extremt väder, när händelserna sträcker sig över perioder på flera år. Sedan tar det lång tid ytterligare att återhämta bristerna.

Kapitalbrist uppstår ockå ofta pga maktelitens ohämmade samlariver och självhävdelsebehov (kyrkor och slott), bristande samhällsorganisation och dålig infrastruktur t ex kommunikationer. Typiska sådana händelser i modern tid är världskrigen och de kommunistregimer som sedan regerat och nu fallit i de bördiga jordbruksbygderna i bl a Österuropa, vilket påverkat de gamla "kornbodarna" mycket negativt. Exempel från äldre tider är den berömda digerdöden vid mitten av 1300-talet och stormaktstidens alla krigsäventyr på 16 - 1700-talen. Effekten visar sig alltid bestå i minskad matproduktion och ev svält för samhället utanför jordbruket i första hand.

I alla tider har det varit så att en fungerande gård måste vara så stor att den kräver flera personers arbetskraft för att bli ekonomiskt bärkraftig. En av förvirringarna i dagens resursanvändningsdebatt verkar vara att det finns någon slags politisk överenkommelse som gör att man värderar resursinsatserna helt olika om en bonde t ex skulle anställa ett antal människor för att i egen regi producera sitt behov av insatsvaror och tjänster för sin avsaluproduktion, jämfört med om han köper in samma varor och tjänster i färdigt skick utifrån. Detta tycks också gälla för forskningen inom ämnesområdet.

Erfarenheterna visar också att bara en person eller familj brukar kunna fungera som ledare och driftsansvarig för en enskild gård på längre sikt. Den skulle jag vilja kalla för Bonden.

Arealen

är fundamental i den här verksamheten och den måste nog alltid betraktas som begränsad för den enskilde bonden. Man kan köpa eller hyra mer odlingsyta i vissa fall av andra lokala företagare som slutar, men totalt sett är, och har under lång tid den allra mesta odlingsvärda marken i befolkade delar av Världen varit upptagen och utnyttjad av odlare. Det här har nog alltid varit självklart för de flesta, utom under de senaste femtio åren.

Arbetskraft

De övriga armarna som behövdes, kallas allt efter tid för lantarbetare, dräng och piga, torpare, backstusittare, statare, dagaman/daglönare, slav eller träl och även olika typer av småbönder skulle man kunna räkna dit. Min teori är också att s k "fattiga bönder" sällan producerade några nämnvärda mängder mat för avsalu. Det var olika typer av småbönder som hade torp och smågårdar avpassade för som mest produktion för den egna familjen. Kontantbehovet skulle tas in genom heltidsarbete utanför torpet, och dom disponerade alldeles för lite areal och kapital för att kunna bedriva effektiv matproduktion för avsalu. Jag grundar teorin bl a på att sådana småbruk säkert fanns i rätt stor mängd men var ointressanta och inte heller registrerade för att betala skatter och kyrkotionden i det gamla samhället.

Allt arbete, vare sig det sker manuellt, med häst eller oxar eller maskinellt drar energi för att fungera och bör räknas till hjälpenergiinsatsen.

Priset för manuellt arbete är som tidigare nämnts mycket högt även räknat i energitermer. Ett rent bioenergibehov per människa och dygn ligger på nivån 3 kWh, men då handlar det först och främst om bioenergin mat i sin allra högsta kvalitetsform och kostnadsklass. Men vi behöver mer än mat för att fungera, och i den allra senaste tidens diskussioner om det mänskliga s k fotavtrycket i miljön, så talar man om att vi västerlänningar även med ganska måttliga anspråk säkert förbrukar minst 100 - 150 kWh energi per persondygn. Om man multiplicerar siffran med 365 dagar och dividerar med antalet årsarbetstimmar så når man en hjälpenergiinsats på 20 - 30 kWh per timme för en ganska ineffektiv fysisk arbetsinsats i alla fall.

Dragkraft

Fortrafiken - en annan vanlig förtjänstmöjlighet i det gamla Jämtland - och även interntransporterna av myrmalm och bränsle till ugnarna förutom själva åkerbruket och så småningom skogsbruket krävde ett stort antal hästar, som också skulle ha mat. Ett grovt överslag av mig säger att en häst för 100 -150 år sedan förbrukade höfoder från 1 - 2 hektar odlad mark eller 10 - 20 hektar skogs- och myrslåtter.

I moderna termer skulle en arbetshäst på 600 kg förbruka ca 12 kg ts i foder per dygn med ett bruttoenergiinnehåll av 50 kWh vilket blir en bränslekostnad av 20 kWh per arbetstimme om den är sysselsatt 900 timmar per år. För detta utvecklar den enligt gammal åsikt en medeleffekt av ungefär 0,5 hk i kontinuerligt arbete.

De skattepliktiga jordbruksföretagen, hemmanen, i Kyrkås socken har i alla tider varit ganska likstora. Som exempel på dragkraftsbehovets energiförbrukning kan nämnas förhållandet på Busvebacken åren (omkr 1875) strax innan järnvägen kom, fortrafiken levde och det bedrevs ett omfattande avsaluskogbruk på alla gårdar. Gården höll sig då med omkring 4 hästar, 7 - 8 nötkreatur för mjölk och kött och ett tiotal småfä (mest ullfår och några mjölkgetter). Av journaler och andra noteringar har jag beräknat att hästarna förbrukade närmare hälften av det producerade fodret på gården, och det kan nog vara representativt för de flesta hemmanen i socknen.

Medeltraktorn i mitt moderna jordbruk (storlek 80 - 90 hk) förbrukade i medeltal 4,5 l diesel per timme under 800 timmar per år. Det räcker för ett medeleffektuttag av ungefär 15 hk vilket alltså motsvarar samtidigt arbete av 30 hästar! Energiförbrukningen per traktortimme blir i det här fallet ca 70 kWh inklusive kostnad även för redskapen, och den kan ju jämföras med förbrukningen av bara en häst (20 kwh) eller för kusken som i båda fallen kräver minst 25 kwh per timme för att framföra ekipaget. Jämför min kommentar om aktuellt bruk av SkogsHäst!

Gödsling

Den absolut viktigaste delen i ett långsiktigt produktivt jordbruk är näringshushållningen, som alltid kräver större eller mindre insatser av hjälpenergi. Under de fysiska förhållanden som råder i Kyrkås så måste all näring till permanent odlad åker vid gården transporteras in med hjälpinsatser från ytterområdena, förutom den mindre del kväve som kunde utvinnas ur baljväxtodling. Här gällde ju den bekanta termen "äng är åkers moder", där alltså från början huvuddelen av det hö som vinterfodrades i djurstallarna kom från olika typer av slåtterängar och myrslåttermarker utanför den inhägnade åkern. Det här fodret som slogs med lie på stora arealer under augusti månad, bärgades in i närbelägna skogslador och kördes sedan hem på slädföre. Här fyllde hästen olika funktioner, som att flytta hem fodret, omsätta det till gödsel och slutligen dra ut gödseln från stall till åkern. Sedan visar Busvebackens journaler att man dessutom under vintertid med häst körde hem stora mängder myrjord som dels blandades med gödsel till kompost på gödselstaden och dels spreds ut direkt på åkermarken.

I den senaste historieforskningen har man kommit fram till att åtminstone slåttermarkerna/ängarna på hårdland egentligen också är en form av tidig vallodling med återkommande uppbrytning av grässvålen och omsådd i t ex korn eller kanske ibland lin eller något annat. Här i Kyrkås kallas dessa marker för lägdor(lejder) eller sved. Änge är också en vanlig benämning som förmodligen syftar på samma typ av mark - längre söderut kallas de även lindor. I samband med omsådden krävs det ju någom form av gödsling, och min tro är att den förmodligen utgjorts av den nämnda myrjordsgödlingen som fanns närmare till hands i utmarken än stallgödsel.

Råvaran till den viktiga produkten stallgödsel, som i sin tur var förutsättningen för en lyckad och långsiktig brödsädesodling vid gården, var den synnerligen resurskrävande produktionen av skogsfoder.

Den här näringshanteringen har sedan första början för kanske tusen år sedan i Kyrkås, förutsatt en rätt omfattande investering i höförbrukande husdjur och anläggningar för dessa.

Det finns en noggrann inventering från 1774 för byarna Bringåsen och Brynje (ca 40 procent av Kyrkås socken) som anger att det här fanns sammanlagt 9 särskilda bönder som tillsammans förfogade över 12-13 ha odlad åker för folkets mat och 600 ha mer eller mindre kultiverad slåttermark utspridd därutanför. Bärgningen gav 39 lass (á ~200 kg) hårdvallshö, 190 lass hästhö och 210 lass starrhö. Alltså omkring 90 ton eller 150 kg hö per hektar, som födde 12 hästar med föl, 51 kor och 29 ungnöt samt 135 får och getter. Det var nog en ganska vanlig storlek på djurbesättningarna även under medeltiden och betydde då i medeltal 1 - 2 hästar 6 kor, 3 ungnöt och 15 "småfä" samt foder från 75 hektar och mat från 1,5 hektar per gård. ("Hästhö" var enligt flera av mina gamla dokument en sämre hösort som värderades till hälften av vanligt hö men det gick åt dubbla mängden i utfodringen. Den typen av utfodring kunde nog bara i normala tider av fysiologiska skäl tillämpas på hästar, vilket i så fall förklarar namnet. Vid nödår fick säkert alla husdjur stå ut med vad som fanns till buds.) Dessutom skördades rutinmässigt både löv och tallbark för en del av utfodringen, och all halm och agnar efter tröskningen fodrades upp. Påfrestningarna av s k missväxtår lindrades också något av att den ofta rikliga men omogna eller frusna spannmålsgrödan alltid tillvaratogs otröskad som djurfoder. Utan notering kan vi utgå ifrån att varje bonde även hade en fäbod som låg minst ett par km från gården och utanför slåtterområdena.

Någon har räknat ut att en man med den nuvarande typen av långlie (som började användas för nästan tusen år sedan)kan slå ungefär 0,4 hektar på en arbetsdag. Bara slåttern på en bärkraftig gård krävde alltså mer än 150 dagsverken plus lika mycket till för räfsningen. Normalt hade man omkring 50 arbetsdagar under 7 - 8 veckors "slåttanna" på sig vilket torde innebära en arbetsstyrka på 6 - 8 personer med slåttkarlar, räfserskor/"rakstrar", några som bär in i lador och matservice. Hela byns arbetsföra befolkning gick åt för att genomföra detta, och prestationen motsvarar ungefär 35 dagsverken per ton hö, som sedan kräver några vinterdagsverken till för att fraktas hem med hästskrinda.

Den här produktionen skulle försörja omkring 80 invånare i Bringåsen-Brynje med mat och lämna tionde till kyrkan. Med myrjärnsprodukter och jaktavkastning därtill skulle de här nio bönderna också leverera ett antal olika skatter och skjutsskyldigheter till kronan och hålla en fotsoldat (dragon) eller ryttare med häst per gård åt krigsmakten. De senare personerna med eventuella familjer medräknades i de 80 invånarna och ingick under fredstid i byarnas arbetsstyrka.

Varje person i Kyrkås år 1774 hade produktionen från ca 8 hektar kultiverad mark som sitt "ekologiska fotavtryck" förutom ved och virke från en viss skogsareal därtill.

1875 till 1880 handlade den årliga näringstillförseln på gården Busvebacken om ungefär 500 slädlass stallgödsel och 500 lass myrjord (samma produkt som nu heter torvmull och används i alla trädgårdar och blomkrukor) , varje lass bör ha innehållit 3-400 kg. Den redovisade åkerarealen på en gård hade då uppodlats till 10 - 12 hektar medan utmarksslåttern handlade om storleksordningen 50 till 100 hektar. Två tredjedelar av åkern producerade hö och det gav ungefär lika stor total skörd som hela utmarksslåttern. Den senare var dessutom av mycket sämre kvalitet.

Strax före 1900 började man nog mera allmänt använda hästdragna slåttermaskiner och hästräfsor för höslåtter på åkermark i socknen. Tillsammans med en minst tiodubblade hektarskörd jämfört med skogsslåttern så kunde man nu med en tvåhästarsmaskin (fem eller sex fots arbetsbredd) slå fyra hektar med sammanlagt sex ton hö per dag. En hästräfsa kunde dra ihop samma mängd och sedan krävdes ytterligare 2 - 3 man för hässjningen. Om man räknar med ytterligare 2 - 3 man och en häst för inkörning i lada eller skulle, så är man nu nere på två mansdagsverken och ett hästdagsverke per hektar med 1,5 ton hö. Samma mängd hö hundra år tidigare krävde enligt tidigare uträkning mer än femtio mansdagsverken för skörd plus några extra hästdagsverken för hemfrakten. Det är ju inte så förvånande att man snabbt övergav skogsslåttern med sådana siffror när man samtidigt kunde komplettera den totala näringshushållningen med betydligt billigare inköpta resurser i form av kraftfoder och handelsgödsel. (Skogsmarken blev i stället med tiden helt ägnad åt en allt högre virkesproduktion som nu bidrog med kontanter i stället för växtnäring till övriga inköp.)

Under senare delen av 1800-talet gav enligt noteringarna åkrarna i perioder mellan några missväxtår en skörd på mellan femte till åttonde kornet ( 5 - 8 x utsädesmängden eller 1000 - 1500 kg/ha). Enligt modern historieforskning höll jordbruket i nedre Norrland under 17 -1800talet en hög avkastningsnivå jämfört med resten av Sverige, just tack vare den rikliga tillgången på näring från skogsslåttermarker och fäbodarealer.

Som jämförelse har Busvebackens åkrar under min tid gett kornskördar mellan 12te och upp till 20de kornet och utan den gamla tidens återkommande missväxtår. Jag producerade också motsvarande minst 5 ton hö per hektar på ca 0,5 dagsverke och motsvarande traktortimmar med både slåtter, pressning och hemtransport inräknat.

Därmed kan vi räkna ner serien för produktion av ett ton hö till: från för 200 - 100 - nutid år sedan i mansdagsverken: 35 - 2 - 0,15 och i dragkraft: 2 hästdagsv - 1 hästdagsv - 1,5 traktortimme, samt beräknad bränsleåtgång (hjälpenergi) för respektive mansarbete och dragkraft: 2100+400 kWh - 200+200 kWh - 25+100 kWh. Observera här hur låg energiåtgång för utfört arbete vi fått med traktordrift jämfört med de tidigare metoderna.

Jämfört med de två äldre serierna tillförde jag i nutid även energi i forma av handelsgödselkväve. Mängden var i medeltal 40 kg N(kväve) per hektar vall vilket enligt vetenskapen ger en merskörd av cirka 1000 kg hö per hektar. Om man slår ut energiinsatsen på hela vallskörden skulle det motsvara en extra tillförsel av 80 kwh per ton hö att lägga till de ovan nämnda 125 kwh. Då hamnar vi på totalt 205 kwh/ton för 2000-talets höskörd. Den siffran kan jämföras med energiinsatsen 400 kwh per ton för hö från ett likartat och delvis mekaniserat odlingssystem på samma plats 100 år tidigare.

Direkt efter att Östersund fick järnvägsförbindelse med Stockholm och Trondheim 1882 började man på Busvebacken köpa och använda ett antal olika s k konstgödselmedel tillsammans med stallgödseln på de sådda åkrarna. Mängderna uppgick snart till omkring 300 kg per ha och år, vilket rätt väl motsvarar vad jag använt i modärn tid, fastän nu även på alla vallar. Priset på ett kg av de olika gödselslagen motsvarade då ungefär priset på ett kg korn. I dag får man betala ett kg blandgödsel(NPK) med minst 3 kg korn men då är nog gödseln även 3 ggr mer koncentrerad så det hela jämnar ut sig. Den snabba etableringen av konstgödsling visar att metoden var väl känd av kyrkåsbönderna vid den här tiden men hade tidigare inte använts pga att det helt enkelt var för tungt och dyrt att frakta hit den från kusten med häst.

Odlingsareal

Det här blev i alla fall en brytningstid, när man under senare delen av 1800-talet odlade upp mycket större arealer vid gården vilka till stor del användes för högavkastande höproduktion med konstgödsling. Strax efter 1900 började man lägga ner skogsslåttern och även fäbodbruket började upphöra efter att har varit igång sedan 15 -1600-talet. Hädanefter utnyttjade skogmarken enbart för en ökande virkesproduktion där man också började bedriva aktiv återväxtplantering så smått också i Kyrkås.

Laga skifte

En av de viktigaste anledningarna till den ökade uppodlingen och förutsättningen för det aktiva exportskogsbruket som nog började i Kyrkås omkring 1850, var processen med det s k laga skiftet, där varje hemman tilldelades sin proportionella del av byns totala areal av både åkrar och skogsmark (som förut var kronoägd allmänning) med fast uppdragna gränser. Torpen låg under olika hemman och berördes inte av den här formella arealfördelningen. För Bringåsens del började skiftet år 1835 och slutfördes 1841.

Mejeridrift

Nedläggningen av fäbodarna hängde starkt samman med att mejeridrift kom igång efter sekelskiftet. Den mycket arbets- och energikrävande fäboddriften ersattes nu med en mycket effektivare central mejeridrift som också kunde levera slutprodukterna under hygieniska former direkt till konsumenterna. De flesta kyrkåsbönderna ökade sin avsaluproduktion av mjölk och samkörde den byavis dagligen med häst till Östersund medan skjörbönderna körde till Bye i Lit. Det fanns ingen möjlighet att skicka färsk mjölk från fäbodar i väglöst land. Fäbodbetena fick överges vilket ju innebar ett minskat arealutnyttjande, men i fortsättningen kunde djuren beta på de nedlagda skogsslåtterarealerna som i allmänhet låg inom gångavstånd från gården.

Den effektiviserade mjölkhanteringen och foderodlingen gjorde det mera lönsamt än tidigare att producera mjölk. För Kyrkås del innebar det nog ffa att antalet gårdar kunde ökas genom en ganska försiktig delning. Sedan byggdes det många nya lagårdar även på gamla gårdar under de första åren på 1900. Dom var genomgående timrade och försedda med höskulle och körbro. I flera fall ersatte dom bastanta och ganska stora stenlagårdar utan skulle som uppförts bara 40-50 år tidigare. Anledningen till det är jag osäker på.

Vem äger marken

Vem som äger själva odlingsmarken är mindre intressant bara bonden har någorlunda långsiktig nyttjanderätt som tillåter investering i (eller disposition av befintliga) anläggningar och utrustningar som krävs för den aktuella produktionen. Självägande bönder kallades förr för hemmansägare, där hemman egentligen stod för ett jordbruk som samhället/myndigheten taxerat som ekonomiskt bärkraftigt med olika storleksmått, s k mantal. Om bonden inte äger marken är han i dag arrendator. Tidigare fanns det också (åtminstone söder om Dalälven) landbönder, som då lydde under slottsherrar och godsägare vilka var de egentliga markägarna. Frälsebönder var något liknande landbönder, men lydde under frälsemän, d v s vissa skattebefriade adelsmän. Kyrkås har aldrig haft några herrgårdar utan alla skattlagda gårdar har endast skattat till kyrkan och kronan och ägdes för det mesta av brukaren.

Kronan ägde också några gårdar som skulle disponeras av och försörja officerarna i krigsmakten. Ett exempel på detta är rustmästarbostället i Lungre, som dock tidvis brukades av arrendator. Hur som helst, så hade nog ingen odlingsmark i praktiken något värde för samhälle eller makthavare, om inte det fanns duktiga bönder där som producerade de nyttigheter som samhället behövde. Och är behovet stort, d v s man är villig att betala mer för maten, så får även mark i sämre lägen, där produktionen kostar mera, ett högt odlingsvärde.

Anläggningar

Ingenstans kan man bedriva jordbruk utan att investera permanenta, alltså långvariga anläggningar. Mycket gamla exempel på synliga dyrbara anläggningar i närheten av forntida samhällsbildningar är bevattningskanaler och terrassodlingar.

I Kyrkås handlade det från början om själva uppodlingen av åker och slåttermarker. Omkring dessa stängsel, som nog länge varit de traditionella gärsgårdarna av tätt liggande slanor mellan parvisa störar och vidjor. Här handlade det om miltals med stängsel i varje by som sedan skulle underhållas årligen och ersättas efterhand som de ruttnade ner. Jag kan tänka mej att de behövde bytas ut vart 20 - 30de år.

I utmarkerna användes nog ända från tidig medeltid timrade foderlador i anlutning till varje slåtterområde eftersom det skördade fodret skulle bäras in med handkraft efter torkningen. Ladorna hade från början virkeskrävande brädtak och nävertätning som krävde ständigt underhåll. Fram emot 1800 tillkom tekniken med spånklyvning i ca 0,5 cm tunna, 30 - 40 cm långa spån som spikades upp ungefär som taktegel och innebar en stor virkesbesparing och tätare tak. Ladan skulle skydda fodret mot både väder och obehöriga vilda eller tama djur eftersom husdjuren tilläts beta eventuell återväxt på senhösten. Hemtransport skedde med häst och släde på vinterföret. Enligt en uppteckning från ungefär 1880 kunde ett enda hemman i Kyrkås ha ett femtontal lador bara ute i skogs- och myrslåttermarkerna att underhålla. Det talas också någonstans om att en gård kunde ha upp till 30 - 40 tak på gården som krävde ständigt underhåll och kanske omläggning med 20 - 30 års mellanrum. Beständigare tegel- och plåttak blev nog inte vanliga här på landsbygden förrän en bit in på 1900-talet, att dömma aven ganska rik samling foton på Kyrkåshus av olika slag från åren omkring 1905 då alla hus ser ut att ha spåntak. Inne i samhällena medförde brandrisken att man krävde brandsäkrare takbeläggningar redan i slutet av 1800-talet.

Utdikning av sanka marker har också förekommit i många hundra år. I slutet av 1800 - början av 1900 blev det vanligt med uppodling av välförmultnade myrmarker vilka krävde omfattande dikning och även nedläggning av enkla täckdiken som bestod av långa sträckor med knippor av träslanor som mynnade i öppna diken.

Fäbodar var en ny utveckling av anläggningar som kom i slutet av 1500 och början av 1600-talet i ffa skogrika och tämligen glest befolkade områden från mellansverige ovanför mälardalen och upp till Jämtland-Ångermanland. Då flyttades näringsinsamlingen med betesdjur ytterligare ett steg längre bort från gårdstunet för en del av sommaren och det krävdes för varje gård en ytterligare uppsättning timrade byggnader med personalbostad, sommarstall för mjölkning och nattinstallning och kokhus för mjölkförädlingen som måste ske på plats. Dessutom odlades en mindre del som tun runt fäboden, och den skulle årligen förses med ved till mejeriet/kokhuset för den bränslekrävande mesosttillverkningen på denna väldigt utpräglat kvinnliga arbetsplats.

Slutligen har vi så själva gårdtunet med sina olika byggnationer, som i varje fall i trakter som Kyrkås nog alltid har bestått av en stor mängd olika byggnader för skilda ändamål. Säkert var dom ändamålsenliga men egentligen alla utan det storslagna överdåd som på senare tid blivit typiska för en del bygder i t ex Hälsingland eller ner efter Indalälven där hemmansägare med stora skogar intill flottlederna fick mycket mera betalt och hade betydligt lägre avverkningskostnader än Kyrkåsbönderna för sitt timmer. Prisskillnaden bestod dels i att det mesta av Kyrkåsvirket krävde ett par tre och upp till 5 - 10 kilometers landtransport fram till flottläggning, och sedan blandad bäck- och sjöflottning i egen regi cirka 2 mil innan timret låg ute i Indalsälven på s a s samma inköpspris som t ex Stugubönderna fick.

Jag ska börja med att försöka redovisa lite av de dokumenterade byggnationer som förkom bara under senare delen av 1800-talet både kollektivt och på gårdsnivå i byn Bringåsen i Kyrkås socken.

Vattenkvarnar av typen skvaltkvarn (Enkel typ med kvarnstenarna i övre ändan av en lodrät axel och horisontellt vattenhjul/skvalta i axelns nedre del) anses ha funnits i Sverige sedan medeltiden vilket jag antar gällt även för Kyrkås. I de små bäckarna i byarnas närhet finns allmänningar för kvarnar och sågar på flera ställen, och enligt dokument från 17 - 1800talen var nog 2 - 4 hemman ihop om varje kvarn. Kapaciteten på en kvarn varierade ju men anses ha legat omkring cirka 100 kg per dygn. Om varje person förbrukade 350 kg spannmål per år (medeltal av några födorådskontrakt) och vattenföringen bara medgav malning under isfri tid, och kanske in ens hela sommaren på gr av torka, så räckte nog en kvarn inte till mer än högst 50 personers behov. Några spår efter vattenkvarnarna finns inte längre, och förmodligen upphörde dom i början av 1900-talet och ersattes av motordrivna kvarnar som kunde köra året runt. Det finns dock ett bevis för att Bringåsens kvarn gick i maj 1873, eftersom en av byns äldre hemmansägare förolyckades då han ensam arbetade med malning där.

Vattendrivna ramsågar skall ha funnits sedan 1500-talet. Det finns en riklig dokumentation som beskriver hur Bringåsenbönderna år 1879 planerar och bygger ett nytt flerbladigt sågverk vid en fördämning i den lilla Bringåsbäcken, som ersättning för en gammal utrangerad enbladig såg. Den gällde formellt för att vara en husbeovssåg men den uppfördes och drevs i ett regelrätt bolag med tio andelar, årligt roterande verksamhetsledare och noggrann bokföring, där det också sågades en del avsaluvirke som man i något sammanhang sålde ända borta i Trondheim. Man investerade 6000 kronor i bygget (ungefär samma värde som ett helt hemman) och vattenföringen räckte för ett par månaders sågning med början i slutet av april. Enligt bokföringen hann man varje säsong såga 1500 - 2500 stock och driften pågick i ca 30 år fram till första världskriget då sågen var uttjänt och revs. Därefter övergick man till motordrivna cirkelsågverk som kunde flyttas och ställas upp på mera lättillgängliga platser i byarna och även köras oberoende av årstid.

Det här ganska avancerade sågbygget ska nog ses mot bakgrund av det intensiva skogsbruket vid den här tiden och förmodligen en viss baktanke om att kompensera för bygdens kostsamma avstånd till flottlederna med en längre driven lokal förädling av sågtimret. Det finns också tydliga spår efter ett tidgare misslyckat bygge av flottningskanal som utgick från en plats nära uppströms sågallmänningen och gick i grävda kanaler och timrade rännor cirka fyra kilometer ner till flottningsbar del av bäcken. Vid provkörningen av bygget visade det sig tyvärr att vattenföringen inte räckte för hela sträckan och det hela som kan ha skett 10-20 år före sågbygget begravdes i tystnad - jag har inte kunnat finna någon dokumentation om detta bygge.

En annan virkeshistorisk notering kom fram vid en nyligen utförd åldersbestämning av träkontruktionerna i Kyrkås gamla kyrka. Dels fann man här att takkonstruktionen bestod av bjälkar som huggits vid några olika årtal omkring år 1540, men där fanns också brädor i undertaket som man ansåg vara återanvända från en äldre konstruktion. Brädorna var tillverkade med en teknik som arkeologerna kallar för sprättäljning och som anses vara från tid före 1350-tal.