Kyrkås gamla kyrka
Anteckningar ur Jonas Hanssons i Lungre dagböcker rörande Kyrkås gamla kyrka:
11/1 1901 varit i gamla kyrkan gräfvit efter pengar m.m.
24/2 1901 Ante Pettersson och J. E.s. varit hit jort ritning på fönster i gamla Kyrkan
17/4 1901 tjört timmer och bräder till gamla Kyrkan till Böle och köpt kalk
18/4 1901 tjört bräder till gamla Kyrkan
18/7 1902 varit i gamla kyrkan och rappat
21/7 1902 varit till Lit efter kalk
24/7 1902 varit till gamla Kyrkan med plank och kalk
24/8 1903 varit i gamla Kyrkan och sätt upp innantak
20/7 1911 varit till Klösta fick spån till gamla Kyrkan
6/10 1913 varit vid gamla Kyrkan lagd tak på sakristian
5/9 1915 Gudstjänst i gamla Kyrkan af S N Sundelin Lit
- första gången det predikas sedan 1844 *
13/9 1920 varit vid gamla Kyrkan stakat ut Kyrkplan
18/3 1924 varit till Rödön efter takspån till gamla Kyrkan
10/7 1925 varit vid gamla Kyrkan hyvlat takspån 3/8 1925 varit vid gamla Kyrkan börjat med att lägga spån på norra sidan
Kyrkås 1931 Gamla kyrkan 15 alnar lång och 9 alnar bred 9 bänkar på manssidan och 7 på kvinnosidan, tvänne läktare, kvinnoläktaren efter norra väggen 2 bänkar, fyra bänkar för män från väster med uppgång från trappa invid Predikstolen
Nya kyrkan
3/3 1901 S 17.gr.k. Gudstj af Genberg nattvardsgång kyrkostämma om målning af Kyrkan, af målar Andon sirka 500. kr. Kyrkorådets upsikt
10/4 1901 O. 4.gr.v. varit till Östersund på månadsmöte (EFS?) Petter Knut följde hit. kyrkomålarne ankommit
11/4 1901. T. 6.gr.v. tjört Bräder och plank till ställningar i kyrkan varit till Böle köpt kalk sjutsat dit korn, fotografisten ankom, tjärra begagnas efter stora landsvägen
12/4 1901 F. 4.gr.v. fotograferat hästar varit till Skjör, sedan tjört sågtimmer P. Solberg varit hit (samma dag i kassaboken: till Fotograf Sven Vestin 25 kr.)
25/4 1901. 12.gr.v. varit till Skjör varit vid kyrkan fraktat bort ställningen
Oktober 1901 6. M. 7.gr.v. litet blåst, ring omkring solen, varit i kyrkogården och grafvit upp gropen för likhus
27. M. 3.gr.k. tjört ihop timmer, varit till Skjör, på qvällen afsynat stenfot af likhus
Historik rörande Kyrkås gamla kyrka.
Om kristendomens införande i Jämtland, meddelad vid hembygdsfästen i Kyrkås d. 30 juli 1916 af landstingsfullmäktigen A. J. Hansson i Bringåsen.
Då det möjligen kan intressera de närvarande att få höra något om denna gamla kyrkas historia vill jag meddela de traditioner som härom finnas. Ävensom ock några data rörande tiden för kristna lärans införande i Jämtland. Några skriftliga uppgifter om tiden för kyrkans byggande finnas ej, utan endast muntliga sägner , som gå tillbaka till förfädernas sagotid för nära 1000 år sedan. Det är dock mycket som talar för att dessa sägner hvila på en fullt historisk grund. Den gamla runstenen, som finnes på Frösölandet, midt emot Östersund förtäljer att Östmander Gudfstarsson lät kristna Jotaland d.v.s. Jämtland.
Enligt vår förnämsta fornforskare O.Montelius härleder sig denna runsten från tiden omkring 1060 och kan man i så fall få antaga att kristna läran vid denna tid var införd i Jämtland. Enligt fullt historiska vittnesbörd infördes kristna läran i Trondhjemstrakten i Norge i slutet af 900 talet af Olof Tryggvasson och under Olof Haraldssons eller Olof den heliges tid före 1030 blef kristendomen fullständigt genomförd och grundad i Norge Då Jämtlands befolkning redan under denna tid underhöll en ständig handelsgemenskap med Norge, förmedelst köpfärder till Trondhjem synes det vara uppenbart att Jämtarna redan före Olof den heliges död i slaget vid Sticklarstad år 1030 egt någon kännedom om kristna läran.
Då konung Olof efter sin tragiska död på Sticklarstads slagfält ansågs för helig och rykten spriddes att åtskilliga järtecken skedde vid hans graf torde detta i viss mån hafva bidragit till kristna lärans snarare införande i Jämtland. Östman Gudfastarsson, som har äran af kristendomens införande i Jämtland, synes hafva en mäktig och bemärkt man inom orten, där han torde hafva utfört sin förnämsta lifsgärning under tiden närmast efter 1030. Enär denna mäktiga man varit bosatt på Frösön kan man taga för afgjordt att Frösö kyrka blef Jämtlands första kristna kyrka församlingskyrka och folksägnen förmäler att denna kyrka är uppförd på det gamla afgudatemplets grundmurar. Att det forna afgudatemplet verkligen haft sin plats derstädes bestyrkes af det ännu qvarlefvande namnet Hof på en gård invid kyrkan der offerpresterna haft sitt hof eller sin bostad. Sedan en kristen församling blifvit grundad på Frösön dröjde det sannolikt icke länge innan nya församlingar bildades i de närmaste omgifvande bygderna, hvartill ock Kyrkås församling torde få hänföras.
En gammal sägen här på orten förmäler att den första kyrkan härstädes uppfördes på Bosvedsbacken invid Bringåsen ca 2 kilometer öster härifrån. Denna plats har under långliga tider varit ett ödeböle med namnet Bodesvede eller Budesvid och omnämnes som sådant i pergamentsbref redan år 1440. Den kyrka som på nämnda plats uppfördes fick dock ej stå i fred, utan skadades och ofredades af ”vättar och troll”, hvarför man fann sig föranlåten söka en ny plats för kyrkan. Dessa troll hafva dock antagligen icke varit andra än vissa fanatiska hedningar som ej kunde fördraga den nya gudstjensten. Med all sannolikhet har denna första kyrka varit endast en träbyggnad af mindre kostbar beskaffenhet.
Sägnen om kyrkan i Bodsvedsbacken vinner ett visst stöd i Hulphers beskrifning öfver Jämtland år 1775 der det uppgifves att lämningar efter ett gammalt capell finnes 1/8 mil i öster från den här kyrkan. Då den första kyrkan sålunda icke fick stå i fred, beslöt den lilla kristna församlingen härstädes söka sig en ny plats för sin kyrka . För att härvid göra sig förvissade om hvita krists anvisning på en fredad plats för en ny kyrka, spänndes 2:ne unghästar i par för en släde med en timmerstock som lass, hvarefter dessa fingo gå hvart de ville. Där hästarna stannade med lasset skulle då kyrkan byggas. Efter den på detta sätt erhållna anvisningen byggdes den nya kyrkan på den plats där vi nu befinna oss och där den sedan fått stå i fred under minst åtta århundraden. Under senare tid synes dock kyrkan hafva undergått någon förändring genom tillbyggnad af vapenhus, samt upptagning af det fula hålet å östra gafvelmuren för dörr till sakristian, som ursprungligen icke funnits.
Sägnen förtäljer vidare att Kyrkås församling under den första kristna tiden hade gemensam präst med Frösö och Ås församlingar, hvilken alltså hade predikoskyldighet inom dessa tre församlingar. Dessa prester, eller åtminstone någon af dem, skall hafva bodt på nuvarande ödebölet Docksöhnet norr om Niffsåsen. Äfven denna sägen synes vara grundad på verkliga fakta, enär det i äldre kyrkliga handlingar uppgifves att Kyrkås socken i de äldsta tider varit annex till Frösö församling. Detta var med säkerhet förhållandet under 1200 talet, samt under en del af 1300 talet. Detta förhållande antydes senast i taxan öfver 6 årsgärden från församlingarna af år 1314. Tidpunkten för Kyrkås församlings bildande kan ej närmare angifvas, men kan antags hafva inträffat vid slutet af 1000 talet, hvarefter denna kyrka antagligen blifvit uppförd i början af 1100 talet.
Att den kyrkliga ordningen inom Jämtland med säkerhet var fullt genomförd omkring år 1111 då Jämtarna frivilligt hyllade sig till den för sin mildhet kände norske konungen Östen, bestyrkes deraf att Jämtland redan då, liksom allt framgent sedan under flera århundraden i kyrkligt hänseende lydde under Uppsala stift, oaktat det i verdsligt hänseende tillhörde Norges rike. Före år 1111 var Jämtland en Svensk provins och om kristendomen och den kyrkliga ordningen först efter nämnda år här blifvit införd hade detta landskap med all säkerhet, såväl i kyrkligt som borgerligt hänseende kommit att tillhöra Trondhejms stift. I hvilket förhållande Jämtlands församlingar stöda till Uppsala stift visas deraf att Svenska biskopar alltjemnt sedan den norska tiden förrättade visitationer inom härvarande församlingar, samt att tionden erlades till Uppsala erkebiskopsstol. Domkyrkan i Uppsala inrättades af påfven Alexander den 3dje genom påfvligt bref af den 5te Augusti 1164, efter hvilken tid Uppsala erkebiskop hade vissa förmåner från Jämtland, såsom t.ex. laxfiske vid Bispården i Fors socken.
Vid tiden för denna kyrkas byggande har Kyrkås socken antagligen varit rätt folkfattig. Dock synes folkmängdssiffran likväl icke hafva varit så låg som man ofta föreställer sig Inom socknen finnes 12 stycken gamla ödebölen som vid nämnda tid sannolikt varit befolkade. Här i kyrkans närhet har synbarligen varit en betydande by med ett flertal åboar, hvarom de vidsträckta delvis med skog beväxta åkerfälten bära ett säkert vittnesbörd. Mycket möjligt är ock att de gamla byarna Torråsen och Gräfsåsen, samt de närmast belägna byarna af nuvarande Lits socken kan hafva deltagit i kyrkobyggnaden härstädes. Derom veta vi emellertid intet. Enligt de gamles berättelser skall dock en gångväg i forna dagar hafva funnits från Torråsen till denna kyrka hvilket synes antyda någon gemenskap emellan dessa platser.
Till kyrkan har hört en klockstapel af trä, hvilken haft sin plats här på nordvästra sidan om kyrkan. Denna stapel uppgifves hafva varit bygd i samma stil som stapeln vid Håsjö gamla kyrka och skall hafva blivit senast ombyggd på 1760 talet. Då kyrkan på 1830 talet visade sig blifva otillräcklig för den ökande befolkningen, började man tänka på en tillbyggnad af kyrkan genom dennas förlängning åt öster. Grundgräfvning för denna tillbyggnad påbörjades äfven, men då icke alla inom församlingen voro tillfredsställda med sådan tillbyggande, utan önskade en ny kyrka, erbjöd kyrkovärden John Johansson i Lungre plats fören ny kyrka å sitt hemman i Lungre by, der den ock sedermera under åren1843 och 44 byggdes hufudsakligen medelst utgjorda dagsverken af församlingsborna sjelfva. Dervid var det dock nära att denna gamla kyrka fått skatta åt förgängelsen enär det ifrågasattes att taga sten härifrån till den nya kyrkobyggnaden. Man började på utsidan af norra muren hacka bort kalkrappningen och bryta ut ett par stenar i hörnen men företaget blef lyckligtvis afvärjdt, så att kyrkan fick stå kvar.
Sedan nya kyrkan år 1845 blifvit invigd och tagen i bruk för gudstjenst och kyrkliga förrättningar såldes innanredet i denna gamla kyrka, jemte klockstapeln å offentlig auktion för en högst obetydlig summa. Af det gamla innanredet finnes endast denna predikstol och denna prydliga altartafla från 1200 talet qvar i oförändrat skick. En altarduk, som antages vara väfd på 1100 talet och tillhört denna kyrka, finnes i Nordiska muséet i Stockholm.
Efter denna vandalisering har kyrkan fått stå öde under flera årtionden, till dess församlingsmedlemmar under senaste tiden börjat att hufvudsakligen med gåfvomedel sätta igång ett restaurationsarbete genom insättning av ny inredning med fönster, dörrar, golf och tak. Det har alltså blifvit den nu levande generationen förbehållet att från förgängelsen rädda och åt eftervärlden bevara detta gamla tempel, der våra förfäder under en tid af omkring åtta århundraden lefvat sitt andliga lif. Ja, heder åt ett sådant arbete.
Ovanstående fanns infört första veckan i augusti 1916 i tidningen Jämtlandsposten.
Föredrag i Kyrkås gamla kyrka den 24 Augusti 1924
Det har funnits en tid när vårt fädernesland var insvept i hedniskt mörker. Wåra förfäder voro afgudadyrkare, som hade afgudatempel hvaruti stora trädbeläten voro uppställda, som föreställde deras gudar, inför hvilka de förrättade sin gudstjänst. Tre gånger om året höllos stora offerfester till gudarnas ära, då offerdjur slaktades och offermåltider anrättades inne i sjelfva templet, der ock en offereld då hölls brinnande. Den förnämsta af dessa offerfester var der s. k. Midvinterblotet, hvilket ungefärligen motsvarade vår julhögtid, då man hälsade den återvändande solen. Wid sommarens början offrades för en god årsväxt och på hösten frambar man offer för .... Wåra förfäders religion, den så kallade Asaläran, liknade till sina grunddrag rätt mycket vår tids religion. Man trodde att jorden med allt hvad derå finnes, såväl menniskor som djur blifvit vid tidens början skapade af någon högre makt. Man trodde ock på en strid emellan godt och ondt här på jorden, samt att ragnarök eller yttersta domen en gång skulle komma samt slutligen på ett lif efter detta i deras himmelrike Walhall dit alla goda menniskor och särskildt alla som fallit i krig skulle komma, för att fortsätta sitt himmelska lif hos den allfader hvilkens namn ingen nämna vågar.
Denna religion var dock endast en naturreligion och ett mångguderi, som intet annat var än afguderi. Wåra förfäder hade icke mindre än tolf gudar och lika många gudinnor. De förnämsta af dessa gudar voro: Oden, vishetens gud; Thor, kraftens och styrkans eller krigets gud; Brage, skaldkonstens gud o. s. v. Wid gudstjensterna åkallade man då den gud som för tillfället passade. Sålunda åkallades krigsguden Thor för seger och framgång i krig, eller Frej för att få god årsväxt. Wåra förfäders religion och hela deras uppfostran synes hafva åsyftat att utbilda dem till härdade, tappra, dödsföraktande krigare. Idrotter, kroppsöfningar och vapenöfningar idkades flitigt och striden blef städse deras käraste lek, så att dessa nordboar rent af sökte kriget för att vinna ära, ryktbarhet och rikedomar, samt slutligen sin själs salighet om de föllo i striden med svärdet i hand. I deras religiösa föreställning ingick att alla som föllo i krig kommo utan vidare till deras himmelrike Walhall och derför fruktade de icke heller döden. Då krig icke fanns att få i eget land gåfve nordmännen sig ut på s. k. vikingatåg till främmande länder der de utförde stora bedrifter, och vunno ära och rikedomar. De som hade utkomst dertill förskaffade sig fartyg, som bemannades med tappra, stridbara män med hvilka de gåfvo sig ut på krigståg till främmande länder, stundom ett fartyg ensamt, men ofta flera tillsammans. På detta sätt foro dessa nordiska vikingar härjande fram längs Europas kuster, gjorde "strandhugg" här och hvar, öfverföll den fredliga kustbefolkningen med röfverier och plundringar, samt belägrade äfven stora städer. Till och med sjelfva Paris blef belägradt af dem. dessa fruktade nordmän hemsökte sålunda Hollands, Englands, Frankrikes och Spaniens kuster med krig och röfverier. Till och med långt in i Medelhafvet till Italien och Grekland utsträckte de sina härjartåg och voro öfverallt en skräck och ett verkligt plågoris för kustbefolkningen.
När kejsar Karl den store, som på sin tid var Europas mäktigaste regent, såg de mordiska vikingarna härja på sitt lands kuster, utan att han verksamt kunde förhindra deras vilda framfart, började han tänka på att genom kristna lärans införande i Norden mildra de nordiska folkens seder och stäfja deras härjningståg. Kejsar Karl medhann dock icke att före sin död fullfölja denna sin afsikt. Det blef först under hans sons Ludvig den frommes regering som något blef åtgjordt för kristna lärans införande i den nordiska länderna.
Kejsar Karl den store var en i många afseenden märkvärdig man. Under sin 45- åriga regering, från och med år 768 till sin död år 814 härskade han öfver Europas mäktigaste rike, som då sträckte sig från medelhafvet ända upp i Danmark, som var rikets nordliga gräns. Till hans välde hörde Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, större delen af Österrike-Ungern, Italien och delar af Spanien. Kejsar Karl arbetade kraftigt för kristna lärans utbredande icke allenast inom sitt eget stora rike, utan äfven i angränsande länder. Han lät uppföra en mängd kyrkor i sitt rike, bildade biskopsdömen, samt anlade bibliotek och högre läroanstalter eller högskolor i vissa städer för spridande af boklig bildning bland folket.
Kejsar Karl var ock, så vidt kändt är, den förste germanske regent, som visade intresse och nit för folkskoleväsendet. Han anordnade skolor bredvid kyrkorna. Han förordnade att alla barn skulle gå i skola samt att prästerna skulle hålla skolor i hvarje by utan annan aflöning än hvad barnens föräldrar frivilligt ville gifva dem. Antagligt är dock att prästerna icke vore så synnerligen intresserade för detta extra arbete, hvarför ock resultatet torde blifvit rätt så dåligt. Det var dock i allt fall ett bevis på Karl den stores framsynthet och goda vilja. I hvarje fall blef Tyskland och de tyska läroanstalterna under hela Medeltiden en härd för lärdom och kunskaper, der äfven en mängd svenska stormän erhållit sin bokliga utbildning.
Den första antydningen om åtgärder för kristna lärans införande i Norden finner man i ett påfvebref af år 817, då påfven Paschal den 1ste uppmanar alla kristna att understödja biskop Ebbo och hans medhjälpare Halitgarins unders deras beskickning för att i Norden införa kristna läran, samt fullmakt för dessa sändemän att predika och befrämja kristendomens stadgande. Resultatet af dessa första apostlars missionsverksamhet är dock icke närmare kändt och någon kristen församling här i Sverige synes ej då hafva kommit till stånd. Åtskilliga kristna torde dock redan förut hafva funnits. Genom vikingatågen hade nordmännen kommit i beröring med främmande kristna folk och åtskilliga af dessa vikingar hade mottagit dopet och antagit kristna läran. Andra funnos, som jemte sina gamla gudar äfven trodde på hvita krist. Wikingarna hade under sina krigståg hemfört ett stort antal kristna krigsfångar som här gjordes till trälar. Dessa torde ock i någon mån hafva gjort kristna läran bekant i Norden. Man kan alltså med skäl anse att vikingatågen verksamt bidragit till kristna lärans införande i Norden så tidigt som skett. Wi se till exempel att kristna läran först omkring trehundra år senare blef införd i Finnland, Estland, Liffland och delar af Ryssland hvarifrån inga vikingatåg utgingo. Finland blef kristnadt först i senare häften af 1100 talet och då ifrån Sverige genom Erik den helige.
I ett bref af år 824 som ännu finnes i behåll hade påfven Eugenius den 2dre uppdragit åt Ansgarius och Simeon att i Nordens länder införa kristna läran. Ansgarius började då sin missionsverksamhet i Danmark, hvars konung Harald Godvinsson redan år 826 blef döpt och antog kristna läran.
Några år senare eller år 829 blefvo sändemän utskickade från Sverige till kejsar Ludvig den fromme, hvilka hos honom begärde att lärare måtte sändas till Sverige för att der predika kristna läran enär många funnos i Svenskarnas land som åstundade att blifva kristna, och deras konung icke satte sig emot att kristna läran der finge predikas.
Karins brev
Följande är ett klipp ur ett brev som Karin Nilsson f Hansson, då hemmadotter till A J Hansson skrev d 22 april 1931. Det handlar om återinvigningen efter nya Kyrkans restaurering där A J Hansson föredrog den historia som klippts ur ÖP.
Du ville veta hur ”dagen efter” tedde sig för min del? Jag får väl försöka beskriva dess skiftande karaktär så gott sig göra låter: Allra först fick jag mig en kort men effektiv tupplur efter din avresa, vaknade vid en dundrande trumvirvel från köksdepartementet till de vanliga morgonbedrifterna och tågade vid niotiden morsk i hågen åstad att börja min dagamanstjänst. Den blev rätt dryg – 14 timmars arbetsdag – men timmarna gick fort ändå. Att börja med etablerade vi en finare konditorirörelse uppe i sockenstugan och undfägnade kyrkfolket med så många sorters kakor och tårtor till kaffet att dom, gästerna förstås, se’n inte orkade röra sig ur fläcken på en lång stund. När dom omsider blev flyttbara igen och avtroppade, och inga nya kunder syntes till, packade vi ihop och stängde butiken och flyttade till Bringåsen, där dom redan var i farten med ätandets bekymmer på nytt. Ja d.v.s. bekymren gällde nog mest hur de i görligaste mån skulle kunna tillgodogöra sig det goda som bjöds. Kokerskan bekymrades dessutom över att folk åt för lite’, men undra’ på de’ när dom arma liven skulle proppa i sej 14 sorter till kaffet strax före och lika många till teet strax efter maten. Sånt kallas visst frosseri, vill jag minnas. Litsbor fanns där också: komministern med fru och så Sundin ej att förglömma. Ont i fötterna hade jag, när kalaset var över, och en hel tvåkrona förtjänade jag, till stor gamman för dom 1,50 som förut hade det lessamt i portmonnäen.