Stugusläkten från Nils och Katarina Nilsson

Pappa är alltså min och mina syskon Staffans och Ingers far, Nils H Nilsson, och eftersom han dog 1963, för snart femtio år sedan, finns det ingen efterlevande under femtioårsåldern idag som kunnat träffa honom. Verksta´n nämnde jag lite om i det förra minnet om bilens intåg på Busvebacken, men eftersom den var en på många sätt central punkt i vår familj, så tänkte jag använda den som ram i den här lilla minnesskriften över huvudpersonen NHN. Det sista var en signatur som han kunde sätta på en del av sina många vitt skilda hantverksalster.

Först lite om själva lokalen som åtminstone jag och brorsan har många trevliga uppväxtminnen ifrån. Den låg nämligen längst in i vårt hus där pappa hade inrett och utrustat det största rummet till multiverkstad – det som vanligen i byns andra mangårdsbyggnader brukade kallas för sal´n och endast användas vid högtidligare sammankomster. Vi klarade av högtiderna i rummet innanför köket, kammar´n. Till vardags höll man ju alltid till i det rymliga köket och sovrummen fanns på övervåningen där pappa inredde rum efter rum allt eftersom utrymmesbehovet ökade. En av de stora fördelarna med den här verkstan när vi var små, var ju att den alltid var så lättillgänglig och innehöll alla upptänkliga riktiga verktyg och arbetsmaterial som man kunde önskasig att hamra, spika, karva och såga på. Jag har inget minne av att det gällde några större restriktioner för vårt nyttjande av resurserna, men givetvis hände det mindre incidenter då och då med både kroppsdelar och skamfilade verktyg, vilket vi förstås fick skäll för. Jag tror ändå att pappa räknade det här som nyttig träning under vår uppväxt, och att det kunde vara värt en del skavanker.

Först kommer här lite om pappas uppväxt. Jag har nu nyligen förstått att pappa Nisse eller Nils H (Halfdan), född mitt i sin syskonskara år 1907, själv växte upp under liknande förhållanden i ett mindre hus på den lilla gården Katrinehill (efter farmor Katarina) i Stugun.

Jag vet inte särskilt mycket om farfar Nils, som jag bara sett någon enda gång när jag var några få år gammal. Han föddes 1873 som första barn till bonden Nicolaus och Ingeborg Nilsson i Torsgård, granne till Katrinehill.

Farfar Nils var äldst av tolv syskon och hans yngste bror Ruben var jämnårig med farfars och farmors första egna barn. På bilden som enligt uppgift är från Nicolaus 70-årsdag år 1917 omges Nicke och Ingeborg av ett imponerande antal oidentifierade barn och barnbarn. Dom fick tillsammans 10 barn, och så småningom hela 49 barnbarn som Ingeborg också fick uppleva då hon blev 92 år! Svärdottern Katarina (nedan), min farmor, med 15 barnsängar levde också tills hon blev 89 år och även hon hann träffa alla sina 32 barnbarn innan hon avled 1964. (Uppgiften om 70årsdag stämmer inte med den här sommarbilden dock eftersom både han och hustrun Ingeborg var födda i december-januari.)

Nils Nilsson från Torsgård i Stugun gifte sig 1898 med Katarina Sahlin från granngården Dusnäset. Första barnet kom 1899 och efter 20 år med 15 barnsängar och 15 födda barn, såg familjen ut så här julen 1919 när sistfödde Karl Erik var 8 månader.

Beträffande syskonens födelseplatser finns det en del fel i den senaste Stugusläktboken, och det verkar vara som följer(enligt kyrkobokföringen): Stina f.-99, Ingeborg, Märta, Elma, t o m Hilding som föddes -06 bodde familjen i Borgsjö, Medelpad. Sedan föddes Nisse -07 och resten i Stugun, Dusnäset och Katrinehill. Av någon anledning föddes även Henning år 1900 i Stugun.

Efter giftermålet flyttade familjen sammanlagt sex gånger och minst två mil varje gång. Familjen bosatte sig först i Borgsjö, Medelpad och flyttade tillbaka till Stugun och Dusnäset 1907. Sedan byggde Nils Katrinehill på en mindre jordbruksfastighet bredvid. Där lyckades farmor Katarina och farfar Nils Nilsson med konststycket att framgångsrikt uppfostra alla sina femton födda barn, och även ha plats för en liten möbelverkstad i huset.

Torsgårds skola omkr 1914 med småskollärarinnan Daga f. Palmkvist fr Stugubyn, nu gift med en bror till farfar Nils, Arvid Nilsson i Torsgård. På trappan t v sitter Hilding, snett t h bakom står Nils H och längst t h står Elma.

Elias, Nisse, kusin Birger, Otto och lille Rudolf Arvidsson spelar krocket 1917

Familjen på Katrinehill fotograferad omkr 1923. Nästa bild är nästan hela familjen Nilsson framför huset Katrinehill, Torsgård, Stugun år 1924, något år före flytten till Klöstanäs Lit. Nils och Katarina fick tillsammans 15 barn som alla växte upp. Antalet barnbarn blev 32 så jag har över 30 kusiner bara på den sidan.

1926 på hösten flyttade hela den stora familjen utom de utflugna barnen Ingeborg och Henning till Klöstanäs i Lit där man arrenderade det stora herrgårdsjordbruket fram till början på 1932. Här varvade pappa Nisse som ung tjugoårig jordbruksarbetare, bil- och traktorförare med skomakeri och tillverkning av en och annan roddbåt.

Korten med arbetskraften på Klöstanäs bör vara från den första tiden 1926-27. Pigorna är fr v i främre Stina -99, Ingeborg -02, Märta -03, Elma -05. I bakre fr v Valborg -11, Greta -13, Gudrun -14, Linnea -17, alla omkring mor Katarina -75. Drängarna är Henning -00, Hilding -06, Nils H -07, Otto -09, Elias -10, Edvard -16, Karl Erik -19 med chefen Nils Nilsson -73 framför stenlagården som fortfarande finns kvar.

Nilssons på Klöstanäs i Lit omkr 1930

Följande är uppgifter som jag (Jan Nilsson) inhämtat från bl a brevväxlingen mellan Karin och Nisse från deras första möte i augusti 1930 och fram tills Nisse flyttade till Bringåsen för att där ta hand om jordbruket efter morfar A J Hanssons död sommaren 1932. Karin och Nisse hade förlovat sig ett halvår tidigare och dom gifte sig två år senare (1934). Nisses anor på både mors och fars sida kan följas bakåt i Karin och Nisses familjeträd och Lenas Torpasläkt. Nisses anor går ihop till samma familj flera generationer tidigare och allt rörde sig inom ett mycket litet område i Stugubyn ända sedan 1400-talet. Min morfar, A J Hansson, gjorde en ganska fantastisk och läsvärd historieutredning på 1920-talet om socknen Stuguns start och utveckling från en gästgivargård med skjutsstation i ödebygd från ett biskopsbrev till Gjurd Bodakarl år 1290 och fram till 1900-talets ganska stora och expansiva skogsbruksdominerade samhälle. Den inleder släktkrönikan i den StuguBoken som han gjorde som ett rent uppdrag på gammeldagarna utan att vid den tidpunkten veta om familjekopplingen till Nilssonssläkten, vilken hann bli verklighet innan morfar dog bara några år senare.

Mor gillade inte dans, så jag fick inte vara med ens på de små bydanserna. På något sätt kom jag ändå med så smått så där i 17-18 årsåldern. Dansa hade våra unga dansglada pigor lärt mig medan vi jobbade i lagår´n, men första gången jag blev uppbjuden av en pojke var jag så blyg att jag inte vågade ställa upp. Sommartid dansades på logar och i lador på försommaren innan höet och säden var inbärgade. Så småningom blev också någon större och rymligare loge lokal för offentliga danstillställningar med professionell dansmusik.

”Bjudningsbaler” förekom också då och då. På en sådan i Lit träffade jag för första gången min blivande man.

I ett brev d 9/11 1930 skrev Karin följande till Nisse: Från det ena till andra. Har du hört om ”träbockarna ” på skolan, som du så vackert uttrycker dig, lyckats kalla fram några gubbar från radiobalen i Genvalla på sina filmrullar. Hoppas du kommer ihåg att även jag har fått en släng av det kvinnliga släktets omdebatterade nyfikenhet, och jag skulle så gärna vilja ha ett synligt minne av den där kvällen.

Här är bilderna (från Valborgs album) dels från Genvalla dit Nisse ganska säkert fixat skjuts från Lit med familjens droskbil (taxi) för Karin och sig (mitt bakom bordet i soffan), systrarna Greta t v och Valborg t h i bilden. Den andra bilden är från Klöstaskolan, granne till Klöstanäs i Lit, där "träbockarna" var lärare på skolan och umgicks med klöstanäsungdomarna och tydligen även svarade för den här fotograferingen. Där sitter Valborg som fyra fr v och Karin o Nisse framför fönstret. På golvet Henning t v och troligen Greta t h. Sladdarna framför Nisse hör säkert till musikanläggningen dvs radioantennen som riggats för tillfället.

Företrädesvis var det ungdomen och de ogifta som besökte danstillställningarna men var det, som ibland hände dans i samband med bröllop eller annat kalas så visst deltog också många av de äldre och gifta i dansen.