Skillnader mellan versionerna 24 och 25
Version 24 vid datum 2013-02-26 00:03:35
Storlek: 8884
Editor: JanNilsson
Kommentar:
Version 25 vid datum 2013-02-26 00:12:02
Storlek: 8900
Editor: JanNilsson
Kommentar:
Raderingar markeras som den här. Bidrag är markerade som den här.
Linje 47: Linje 47:
Just när jag skriver detta har för övrigt min syster Inger anslutit sig till församlingen och på ett strongt sätt genomfört öppet spår 2013 på tiden 10.25 med spurt på slutet, hennes första lopp som hon fick i 65-årspresent av sina många vasaloppsåkande kids. Just när jag skriver detta har för övrigt min syster Inger anslutit sig till församlingen och på ett strongt sätt genomfört öppet spår 2013 på tiden 10.25 med spurt på slutmilen, hennes första lopp som hon blev utmanad till i 65-årspresent av sina många vasaloppsåkande kids.

Stugusläktingarnas skidhistoria

Skidåkare på Katrinehill Nisses skidåkning på Torsta 1926

Den första bilden visar några skidåkande Nilssonbarn på Katrinehill, förmodligen omkring 1915-20, där någon av grabbarna till vänster är den än så länge bara lovande vasaloppsåkaren Elias. Nästa bild kommer från Nisses Torstafoton år 1926, där jag tycker mig urskilja pappa i en ljusgrå tröja och ljus keps mitt i klassen. Dom står framför Torstaskolans dåvarande huvudbyggnad (se vidare på TorstaMinnen).

Vasaloppet 1938 Elias minnen

Elias minnen

Här syns den lilla resultatlistan från första "Knösen" 1920 där den yngste av bröderna Nilsson i Thorsgård, Ruben som då var 20 år, blev trea i elitklassen (kl. I) slagen av ettan med ca sex minuter över 34 kilometer. Elias hade som synes väldigt långa helvedsskidor, förmodligen gran eller fur för att inte bli så tunga. Pappa hade kvar något liknande fastän kortare och av hickory tror jag, på femtitalet, och det var nog en kvarleva av friarskidorna han använde mellan Lit och Bringåsen när det begav sig 1930. Dom första barnskidorna Staffan och jag hade till skolan var också av helved som pappa gjort. Alla såna hade värmebasade brätten där fram som rätade ut sig efter ett tag och måste sättas i spänn varje gång man grundvallade skidorna med tjära som kokades in i skidsulan med en blåslampa. Det var samma sak med spannet dvs den fjädrande uppåtbågen mitt under fotsteget. Bindningen på Elias skidor är "ur-Rottefellan" som på tävlingsskidor ersatte de vanliga spännremmarna bakom klacken för vardagsbruk.

Elias minnen Elias minnen

När Staffan och jag vuxit ur några omgångar barnskidor slog farsan på stort i början av femtitalet och tillverkade var sitt par lamell-limmade skidor åt oss, med precis den här råttfällan ovanpå. Fördelen med de moderna limmade skidorna var att dom blev tunnare och lättare, samt att brätte och spann åtminstone i teorin skulle hålla för evigt. Dom här första råttfällornas bygel klämde fast sulkanten ganska långt bak på skons framdel (lämpligt för dagens skate?), och hade liksom alla även modernare råttfällor, stift som stack upp i sulan från tåjärnet och umder bygelns anliggning. De motsvarande hålen i sulan var en svag punkt som fort blev slitna och där man fick laborera med diverse metallhylsor och andra metallförstärkningar för att hålla dom skor han också gjorde åt oss på plats. Efter de här skidorna var vi nog inne i tonåren med ökade krav, och fr o m nu blev det stavlimmade fabriksskidor med tunna hickorykanter som förstärkning. Det fanns tre svensktillverkade sorter då tror jag, Edsbyn, Limex och Splitkein. Vi hade Splitkein med moderna rottefellor som klämde fast längst fram i tåkanten - från början på grova pjäxor, men så småningom krävdes speciella smidiga skidpjäxor med extrabred sulkant fram. Detta är vad jag använder på vasaloppsbilden från 1965 här nedanför. Då tillhörde jag ett gäng uppsalastudenter som köpte billiga andrasortering direkt från Sundins skidfabrik i Hudiksvall, smala, lätta med inbyggda luftkanaler men fortfarande med träsula som skulle tjärvallas. Det tog nog inte så många år efter det här, som man började tillverka skidorna med plastsula och sedan kom in på moderna kompositmaterial som används idag. Med detta försvann också allt det bruk av trätjära som var direkt kopplat till mina tidiga skidminnen.

SLU-DM i Mattmar 1957 Nisse och Karin 1930-tal

Min första och sista seger i en skidtävling skedde här i Mattmar 1957 när jag var sexton och tydligen åker med mina Splitkeinskidor och vanliga pjäxor. Nisse och Karin på nyvallade skidor i sällskap med en obekant gosse med sämre vallat (nersjunkna brätten). Måste vara tagen under 1930-talet innan jag var född, och medan dom bodde med mormor och ev. morfar (dog 1932) "nere i gårn", vars vedbod syns i bakgrunden. Jag tycker mig kunna ana ett skidlöparmärke i mössan på pappa också.

Mitt vasalopp Fabriksskidor Tegsnäs Hantverk

Någon stod vid spåret och tog bilder från mitt första vasalopp 1965 där den vanliga klädkoden på den tiden var knickers och golfstrumpor. Jag körde som synes i Ultunasstudenternas träningsoverall och barhänt medan många av de övriga hade rejäla tumhandskar - det hade varit mer än tjugo minusgrader vid starten, kanske -8 - -10 grader här. Jag klarade medaljen på en tid av ca 6,30 både -65 och -66 med dom tjärvallade skidor som vi studenter köpte billigt som andrasortering direkt från Sundins skidfabrik i Hudiksvall.

Det andra året var det nollföre och lite speciella förhållanden ungefär som när Elias åkte. När jag åkte nånstans mitt i fältet, blev det isknaggar i spåret fram på dan och ganska lättfört medan täten fick spåra i lite nysnö och ett tag åkte långsammare än mittfältet.

På Elias tid 1938 var det också isigt före och spåren bestod troligen som vanligt då av långa stycken slädvägar för hästkörning där dom långa skidorna fungerade bra. Jag har också hört berättas att Elias var armstark och kunde staka på ett mer modernt sätt än de flesta andra vilket gav honom en extra fördel i det isiga lättföret som rådde. Elias segertid var 5.38 och han vann med sex minuter före tvåan.

Dom följande bilderna är reklam från senaste numret av turistföreningens tidskrift. Dom visar ett par moderna lössnöskidor, där Tegsnäs är en fabriksskida som kanske närmast i formen motsvarar dom limmade skidor farsan tillverkade år Staffan och mej på 1950-talet. Nästa modell är ett rent hantverk som kanske mer motsvarar formen på Elias skidor, men givetvis också av ihoplimmade stavar av blandade träslag och mycket kortare för att kunna fungera i ospårad skogsterräng liksom Tegsnäs. På Tegsnäs kan man få en bindning som närmast motsvarar de gamla lappskidornas där man åkte med skor utan sulkant och bara stack in sin näbbskor i en tåremsögla. På den andra sorten sitter den klassiska kabelbindningen med spännet framför tåjärnet - här krävs skor med stadig sula ock helst en utstickande sulkant runt om.

Skidtävling Odenslund 1905 Skolskidåkning

Den ovannämnda enkla bindningen och skidan syns på den liggande grabben vid den här skidtävlingen som gått av stapeln år 1905 på en då rätt så nybyggd skola i Odenslund, Östersund. Fotografen här var Hans Ericsson, en av min mammas kusiner född i Bringåsen, och även en av lärarna på skolan hade tidigare jobbat länge i Bringåsens folkskola. Nästa bild visar ett något senare skidevenemang på en obekant skola, där man också kan se några skidutrustningar som användes.

Som synes har vi många skidminnen i släkten, och kanske en som jag inte tidigare nämnt är den som åtminstone åkt de flesta vasaloppen, nämligen kusin Kalle Olsson i Mora. Han bosatte sig ju med familj för länge sedan vid vasaloppsmålet där han varit lärare och ägnat en hel del fritid åt skidträning "i fädrens spår".

Just när jag skriver detta har för övrigt min syster Inger anslutit sig till församlingen och på ett strongt sätt genomfört öppet spår 2013 på tiden 10.25 med spurt på slutmilen, hennes första lopp som hon blev utmanad till i 65-årspresent av sina många vasaloppsåkande kids.

Busvebacken: SkidMinnen (senast redigerad 2019-07-03 22:55:51 av JanNilsson)