Sammanfattning

Från Kyrkås till Lit, Selanders i Mo

Här har vi en bild från dagens politiskt påverkade verklighet där alla enskilda medborgares begär efter allt större konsumtionsnytta, liksom i alla tider, påverkat utvecklingen av all produktion och kanske i synnerhet den biologiska produktionen av mat och andra nödvändiga bioråvaror.

Bildens betraktare finns i socknen Kyrkås centrum vid kyrkan, och ser över mot den större grannsocknen Lits numera största och modernaste animalieproduktionsanläggning, Selanders gård som ligger strax bortom sockengränsen vid Mosjön. Här förädlas nu huvuddelen av den råvara bestående av blandgräsfoder som de senaste åren blivit den enda växtodlingsproduktionen i hela Kyrkås socken. Samtidigt förvaltar och producerar samma gård en betydande del av den viktiga skogsproduktionen i Kyrkås.

Gården omges synbarligen av enfärgat ljusgröna fält där produktionen bedrivs - än mer tydligt på närbilderna från gårdens mer avlägset belägna odlingar i Bringåsen och Brynje (NybyggandetiKyrkås). Produktionsinriktningen här och nu är vald till en mix som var och en uppfyller alla samhällets olika krav men där själva odlingen anpassats till den nuvarande politikens önskade och betalda miljövårdande modell. Just den här bilden kontrasterar kraftigt mot den annars vanliga bilden av det mångfärgade lapptäcke som varit typiskt för ett produktivt jordbrukslandskap.

I skenet av den ovanstående historiska redovisningen för Kyrkås som en liten, men förmodligen ganska representativ del av Sveriges landsbygd vill jag redovisa några reflexioner i ett antal fristående punkter:

1. Ur teknisk synpunkt fortsätter jordbruksproduktionen att utvecklas på alla områden i minst samma takt som tidigare. Den utvecklingen har alltid varit kopplad till enskilda företagares initiativförmåga, och har i allt väsentligt skett med hjälp av ekonomi som förr eller senare producerats med gårdens egna resurser. Alla eventuella lån och s k "bidrag" från staten som de senaste femtio åren varit inblandade, blir i alla bestående företag återbetalade i form av produktionsskatter och olika samhällstjänster. Före 1950 skedde hela utvecklingen med hjälp enbart av lokala ekonomiska resurser.

2. Byggandet och övrigt markanläggande (t ex dikning och nyodlande) har i volym minskat kraftigt i Kyrkås efter första världskriget, och än mer de senaste femtio åren om man jämför med aktiviteterna som rådde under en 100 till 150årsperiod dessförinnan. Den extrema samhällsekonomien under och emellan världskrigen är nog en av förklaringarna till nedgången på gårdarna då. Högkonjunkturen dessförinnan berodde på att alla samhällen växte snabbt, stor efterfrågan på livsmedel och skogsprodukter. Man har också på senare tid uppmärksammat att mellansverige och södra Norrland (dit Jämtland hörde) var glesbefolkat och därmed hade mindre konkurrens om mark. Till gårdarna skiftades rätt stora skogsarealer som i det gamla odlingssystemet kunde leverera betydligt mera näring till åkrarna här än vad som var fallet på de gamla skoglösa odlingsområdena i sydligare delar av Sverige. Vi hade helt enkelt högre skördar trots avbräcken vid de återkommande svagåren, som kanske ändå var överkomliga med hjälp av skogsfodret.

3. De senaste decenniernas låga byggaktivitet beror bl a på att användningen av det odlade fodret nu i stor utsträckning sker på aktiva gårdar utanför Kyrkås - mest i Lit på tre-fyra gårdar. En del odlas även för försäljning längre bort. En viktig faktor är också att alla foderlager i hölador och skullar numera ersatts av effektivare och billigare plastkonservering i rundbal, som inte behöver något takskydd.

4. Miljödebatten, klimatfrågan och det ekologiska jordbrukets roll som samhällets frälsare har gått i baklås - enligt min mening beroende på att man inte gjort åtskillnad mellan produktion och konsumtion, och att de naturliga relationerna mellan företagande, arbete och energiinsatser aldrig blivit klarlagda. Jag ska föröka åskådliggöra detta med en aktuell illustration från en utställning av rysk arbetarkonst som faktiskt beskriver en avgränsad, viktig och ständigt pågående del av den mänskliga näringskedjan.

Skepparen och pråmdragarna

Det är två tavlor som båda lär avbilda verkliga människor. Gruppen är de så kallade pråmdragarna, vilka före motorfartygens tid här släpar spannmål eller andra livsmedel längs floden Volga från jordbruksdistrikten i söder till storstaden Moskva. Mannen till vänster får föreställa pråmskepparen, företagaren som äger och styr pråmen, ser till att den blir lastad och lossad, och som lejer in och betalar den här aktuella och för tillfället mest prisvärda dragkraften (alternativet är troligen hästar eller oxar med förare, men dom blir troligen totalt sett dyrare trots att dom kan utfodras med billigare "bränsle" än karlarna). Den fullständiga bilden kräver ytterligare en överordnad gubbe som är speditör och organiserar varorna till lastningshamnen och mottagningen vid marknaden.

Beskriv SammanFattning här.