Sammanfattning

Från Kyrkås till Lit, Selanders i Mo

Här har vi en bild från dagens politiskt påverkade verklighet där alla enskilda medborgares önskan efter allt större, kanske utopisk konsumtionsnytta, liksom i alla tider, visar hur det har påverkat utvecklingen av all produktion och kanske i synnerhet den biologiska produktionen av mat och andra nödvändiga bioråvaror.

Bildens betraktare finns i socknen Kyrkås´ centrum vid kyrkan, och ser över mot den större grannsocknen Lits numera största och modernaste animalieproduktionsanläggning, Selanders gård som ligger strax bortom sockengränsen vid Mosjön. Här förädlas nu en stor del av den råvara bestående av blandgräsfoder som de senaste åren blivit den enda växtodlingsproduktionen i hela Kyrkås socken. Samtidigt förvaltar och producerar samma gård en betydande del av den viktiga skogsproduktionen i Kyrkås. Det hittillsvarande huvudsakliga jordbrukandet i Bringåsen-Lungre har beskrivits under NutidaJordbruk.

Gården "Mobacken" bortom sjön ovan omges synbarligen av enfärgat ljusgröna fält där produktionen bedrivs - än mer tydligt på närbilderna från gårdens mer avlägset belägna odlingar i Bringåsen och Brynje (NybyggandetiKyrkås). Produktionsinriktningen här och nu är vald till en mix som var och en uppfyller alla samhällets olika krav men där själva odlingen anpassats till den nuvarande politikens önskade och statligt betalda så kallade miljövårdande modell. Just den här bilden kontrasterar kraftigt mot den annars vanliga bilden av det mångfärgade lapptäcke som alltid varit typiskt för ett produktivt jordbrukslandskap.

Mobackens m fl arealer i Bringåsen 2012 Bringåsen 1963 ca 12 fastigheter Bringåsens by 1856 Bringåsen 1765

Bildserien från Bringåsen visar först dagens ljusgröna vallar med ett enda mindre fält som är plöjt för sådd av ny vall. Det talar för att alla odlare här (och jag tror det är ungefär lika i hela Kyrkås socken) nu följer Jordbruksverkets ekoföreskrifter, vilket i praktiken innebär att de inte tillför mineralgödsel. Eftersom de flesta odlarna har sina djur minst en mil bort, så blir det dyrt att köra hit större mängder stallgödsel, och vallarna blir uppenbarligen ganska sällan omlagda eftersom klöverodling enligt normal hävd borde betyda att minst 25% av arealen är plöjd, gödslad och omsådd varje år. Den ljusa färgen på vallarna tyder på kväveunderskott och låg avkastning vilket blir en ganska oundviklig följd av de gällande ekoodlingsreglerna. Kväve behövs för att växten ska kunna bilda det gröna klorofyllet som i sin tur är den komponent som samlar solenergi. Mera klorofyll per hektar ger mörkgrönare fält och högre bioenergiproduktion. Klöverväxter binder ju själva luftkväve, men dom typer som finns tillgängliga idag och ger nämnvärd avkastning, är ganska kortlivade och försvinner ur vallen högst tre år efter insådden. Dom tillför egentligen heller inget nytt eftersom klöver för det mesta i alla tider ingått i den konventionella odlingen. Det bör påpekas att ekoreglerna inte heller kräver att markerna gödlas upp till högre bördighet, vilket kan bero på att den starkt omhuldade biologiska mångfalden (ogräsförekomst?) gynnas av låg avkastning och långliggande vallar.

För de odlare som nu bedriver yrkesmässig verksamhet blir den naturliga följden av att dom valt modellen med de påtvingade restriktionerna att man måste investera i större och mer avlägsna odlingsytor för att uppnå den biomassevolym som är nödvändig för att få balans mellan gårdens intäkter och kostnader i den nutida samhällsmiljön. Det är ju vad som uppenbarligen skett i Kyrkås de senaste åren, vilket jag kunnat beräkna genom att jämföra balräkning på färska flygbilder med egna noteringar från tidigare år på samma fält.

Lapptäcket framträder tydligt på den femtio år gamla svartvita bilden, där de vita ytorna består av vårsått korn. Då, år 1963, kunde man enligt bilden ana att jordbrukandet började minska i byns nedre, södra del men annars var fortfarande tio-tolv enskilda fastigheter aktiva. Om jag minns rätt var det en entreprenör från Lit som skötte spannmålsskörden hos de flesta då med en för den tiden ny modern skördetröska av minsta sorten. Korn och även havre till mogen skörd har jag med egen tröska och någon enstaka brukare ytterligare i Kyrkås odlat varje år ända fram till 2008. Det behövdes som del av stallfodret till växande ungdjur, och man hade och har även behov av ströhalm från spannmålsodling till de stallsystem som nu används. Upphörd odling här innebär att allt måste importeras ganska långt söderifrån i landet.

Den aktiva odlingsarealen i hela byn har de senaste femtio åren ökat något från 120 till 140 hektar. Den sammanlagda biologiska skörden har däremot minskat rätt mycket med de senaste årens övergång till ekoodling.

De två nedre bilderna visar byn med hela skogsarealen från år 1856 (troligen uppmätt omkr 1835) och från 1765. Den södra bygränsen flyttades och bröts i vinkel 1835, men totala arealen inom gränserna blev ganska oförändrad och uppgick till 2700 hektar. Åkern är på båda kartorna märkt med gult och mättes 1835 till endast 15 hektar uppdelat på 8 gårdar. Hälvten av arealen besåddes varje år med de dåvarande brödsädena korn och råg medan resten trädades. Inägorna omfattade även en del slåtteräng uppgående till nästan 50 hektar - mark som efterhand senare odlades upp till plöjd åkermark. Uppgifterna på 1700talskartan visar att den plöjda arealen då varit uppdelad på 4 bönder.

På båda kartorna finns ungefär samma gröna arealer skogs- och myrslåtter utmärkta. Dessa mättes 1835 ut till 600 hektar (av byns totala 2700 ha), vilket byalaget före laga skiftet betalade arrende/avrad till staten för. Här skördades det mesta fodret till kor, småfä och dragkraft/hästarna, och vintergödseln från dessa djur användes tillsammans med organogen svartjord från myrtäkter som gödsel på åkrarna. Inklusive inägoängarna så togs alltså näring från närmare hundra hektar slåtter plus "myra" för att gödsla ett hektar åker i det här tidiga och uthålliga odlandet.

Mellan 1850 och 1900 pågick en intensiv nyodling av åker, och de gamla gårdarna klövs efterhand upp till dagens omkring 18 jordbruksfastigheter i Bringåsen med både åker och skogsmark av olika storlek. 12 fastigheter kunde runt andra världskriget betraktas som jordbrukshemman medan resten var mera som torp och stödjordbruk till annan försörjning (jfr s k peralbintorp!). När järnvägen nått Östersund 1882 infördes snabbt i Bringåsen kompletterande konstgödsel av olika slag och i mängder av ca 300 kg/ha vårsådd, och skördarna vid den här tiden uppgick för spannmål till ca 6:te kornet eller 1200 kg/ha. Jag själv använde 120 år senare samma mängder stallgödsel och konstgödsel (som dock var mera koncentrerad) per hektar och skördade i medeltal ca 15:e kornet eller 3000 kg/ha av liknande men modern spannmål.

Omkring sekelskiftet 1900 upphörde den synnerligen arbetskrävande skogsslåttern, och den biomassa som senare producerades på de gamla "gröna" arealerna skördades därefter och fortfarande som virke och massaved för avsalu.

I skenet av den ovanstående historiska redovisningen för Kyrkås som en liten, men förmodligen ganska representativ del av Sveriges landsbygd vill jag redovisa några reflexioner i ett antal fristående punkter:

1. Själva nyckeln till ett framgångsrikt jordbrukande som både yrkesutövning och samhällsnytta har alltid handlat om att kunna producera och sälja en tillräckligt stor volym av olika typer och blandningar av biomassa till ett sammanlagt pris som täcker nödvändiga inköp av insatsmedel, underhåll och investeringar för framtida produktion och en rimlig arbetslön till de sysselsattas familjekonsumtion. Måttet på den här volymen är gårdens ekonomiska omsättning och resultatet kan väl egentligen mätas till att få en tillfredsställande livslön från ett varaktigt brukande i varje generation. Konsumenterna vill ha säkra livsmedel och stabila leveranser på lång sikt, men dom kräver också ett sjunkande realpris på basvarorna, för att man ska få utrymme för ny konsumtion till ökande levnadsstandard. Bonden är också konsument med samma behov, vilket är ett av skälen till att han måste bli allt effektivare. Dvs arbetsinsatsen per skördeenhet måste minska, vilket är detsamma som att den producerade volymen per årsarbete måste öka. Gården kan välja att producera samma volym av dyrare varor i stället, men då väljer man också en ny marknadsavsättning för mer lyxbetonade varor. Om det lyckas löser detta bondens lönsamhetsproblem men samhällsnyttan för det dominerande behovet av allt billigare basvaror uteblir.

2. Areal är en grundsten i alla företag men storleken på den kan variera mycket beroende hur intensivt den används - från t ex kommersiellt växthus eller äggproduktion på en tomt med inköpt foder till betesområdena för ett renskötselföretag för att nämna några extremer som kan förekomma i närheten. Småskalighetens pris blir nästan alltid att kostnaden för enbart hjälpinsatserna börjar närma sig intäkterna. Kortsiktigt brukar problemet döljas eller förnekas genom att man tar ut sin lön från ett minskande underhålls- och investeringskonto. Om man blir beroende av att täcka hela sin egen konsumtion med pengar från utomstående källor har jordbrukandet övergått till hobby eller fritidskonsumtion.

3. Ur teknisk synpunkt fortsätter jordbruksproduktionen att utvecklas på alla områden i minst samma takt som tidigare. Den utvecklingen har alltid varit kopplad till enskilda företagares initiativförmåga, och har i allt väsentligt skett med hjälp av ekonomi som förr eller senare producerats med gårdens egna resurser. Alla eventuella lån och s k "bidrag" från staten som de senaste femtio åren varit inblandade, blir i alla bestående företag återbetalade i form av produktionsskatter och olika samhällsnyttor. Före 1950 skedde hela utvecklingen med hjälp enbart av lokala ekonomiska resurser.

4. Byggandet och övrigt markanläggande (t ex dikning och nyodlande) har i volym minskat kraftigt i Kyrkås efter första världskriget, och än mer de senaste femtio åren om man jämför med aktiviteterna som rådde under en 100 till 150årsperiod dessförinnan. Den extrema samhällsekonomien under, och depressionen emellan världskrigen är nog en av förklaringarna till nedgången på gårdarna då. Högkonjunkturen före 1914 berodde på att alla samhällen växte snabbt med stor efterfrågan på livsmedel och skogsprodukter. Man har också på senare tid uppmärksammat att mellansverige och södra Norrland (dit Jämtland hör) var glesbefolkat och därmed hade mindre konkurrens om mark. Till gårdarna skiftades rätt stora skogsarealer som i det gamla odlingssystemet kunde leverera betydligt mera näring till åkrarna här än vad som var fallet på de skogfattiga odlingsområdena i sydligare delar av Sverige. Vi hade helt enkelt högre skördar trots avbräcken vid de återkommande svagåren, som ändå var överkomliga med hjälp av skogsfodret.

5. De senaste decenniernas låga byggaktivitet beror bl a på att användningen av det odlade fodret nu i stor utsträckning sker på aktiva gårdar utanför Kyrkås - mest i Lit på tre-fyra gårdar. En del odlas även för försäljning längre bort. En annan viktig faktor är att alla foderlager i hölador och skullar numera ersatts av effektivare och billigare plastkonservering i rundbal, som inte behöver något takskydd. En sjunkande biomasseproduktion kommer ju också att föda färre djur än förut. De årliga investeringarna minskar starkt och trots detta behöver man i de ekologiska odlingssystemen tillföra extra ekonomiska stöd både från samhället och via konsumentpriserna, vilket tydligt indikerar att detta är en dyrare och mer hjälpenergikrävande produktionsmetod än motsvarande konventionella produktion.

6. Miljödebatten, klimatfrågan och det ekologiska jordbrukets roll som samhällets frälsare har gått i baklås - enligt min mening beroende på att man inte gjort åtskillnad mellan produktion och konsumtion (t ex den sjunkande avkastningen ovan), och att de naturliga relationerna mellan företagande, arbete och energiinsatser aldrig blivit klarlagda. Jag ska föröka åskådliggöra detta med en aktuell illustration från en utställning av rysk arbetarkonst som faktiskt beskriver en avgränsad, nödvändig och ständigt pågående del av den mänskliga näringskedjan.

Skepparen och pråmdragarna

Det är två tavlor som båda lär avbilda verkliga människor. Gruppen är de så kallade pråmdragarna, vilka före motorfartygens tid här släpar spannmål eller andra livsmedel uppströms längs floden Volga med bifloder från jordbruksdistrikten i söder till storstaden Moskva. Mannen till vänster får föreställa pråmskepparen, företagaren som äger och styr pråmen, ser till att den blir lastad och lossad, och som lejer in och betalar den här aktuella och för tillfället mest prisvärda dragkraften (alternativet är troligen hästar eller oxar med förare, men dom blir i det här fallet totalt sett dyrare trots att dom kan utfodras med billigare biobränsle än vad karlarna måste ha). Den fullständiga bilden kräver ytterligare en överordnad gubbe som är speditör/köpman och organiserar varorna till lastningshamnen och mottagningen vid marknaden.