Sammanfattning

Här har vi en bild från dagens politiskt påverkade verklighet där alla enskilda medborgares önskan efter allt större, kanske utopisk konsumtionsnytta, liksom i alla tider, visar hur det har påverkat utvecklingen av all produktion och kanske i synnerhet den biologiska produktionen av mat och andra nödvändiga bioråvaror.

Bildens betraktare finns i socknen Kyrkås´ centrum vid kyrkan, och ser över mot den större grannsocknen Lits numera största och modernaste animalieproduktionsanläggning, Selanders gård som ligger strax bortom sockengränsen vid Mosjön. Här förädlas nu en stor del av den råvara bestående av blandgräsfoder som de senaste åren blivit den enda växtodlingsproduktionen i hela Kyrkås socken. Samtidigt förvaltar och producerar samma gård en betydande del av den viktiga skogsproduktionen i Kyrkås. Det hittillsvarande huvudsakliga jordbrukandet i Bringåsen-Lungre har beskrivits under NutidaJordbruk.

Gården "Mobacken" bortom sjön ovan omges synbarligen av enfärgat ljusgröna fält där produktionen bedrivs - än mer tydligt på närbilderna från gårdens mer avlägset belägna odlingar i Bringåsen och Brynje (NybyggandetiKyrkås). Produktionsinriktningen här och nu är vald till en mix som var och en uppfyller alla samhällets olika krav men där själva odlingen anpassats till den nuvarande politikens önskade och statligt betalda så kallade miljövårdande modell. Just den här bilden kontrasterar kraftigt mot den annars vanliga bilden av det mångfärgade lapptäcke som alltid varit typiskt för ett produktivt jordbrukslandskap.

Bildserien från Bringåsen visar först dagens ljusgröna vallar med ett enda mindre fält som är plöjt för sådd av ny vall. Det talar för att alla odlare här (och jag tror det är ungefär lika i hela Kyrkås socken) nu följer Jordbruksverkets ekoföreskrifter, vilket i praktiken innebär att de inte tillför mineralgödsel. Eftersom de flesta odlarna har sina djur minst en mil bort, så blir det dyrt att köra hit större mängder stallgödsel, och vallarna blir uppenbarligen ganska sällan omlagda eftersom klöverodling enligt normal hävd borde betyda att minst 25% av arealen är plöjd, gödslad och omsådd varje år. Den ljusa färgen på vallarna tyder på kväveunderskott och låg avkastning vilket blir en ganska oundviklig följd av de gällande ekoodlingsreglerna. Kväve behövs för att växten ska kunna bilda det gröna klorofyllet som i sin tur är den komponent som samlar solenergi. Mera klorofyll per hektar ger mörkgrönare fält och högre bioenergiproduktion. Klöverväxter binder ju själva luftkväve, men dom typer som finns tillgängliga idag och ger nämnvärd avkastning, är ganska kortlivade och försvinner ur vallen högst tre år efter insådden. Dom tillför egentligen heller inget nytt eftersom klöver för det mesta i alla tider ingått i den konventionella odlingen. Det bör påpekas att ekoreglerna inte heller kräver att markerna gödlas upp till högre bördighet, vilket kan bero på att den starkt omhuldade biologiska mångfalden (ogräsförekomst?) gynnas av låg avkastning och långliggande vallar.

För de odlare som nu bedriver yrkesmässig verksamhet blir den naturliga följden av att dom valt modellen med de påtvingade restriktionerna att man måste investera i större och mer avlägsna odlingsytor för att uppnå den biomassevolym som är nödvändig för att få balans mellan gårdens intäkter och kostnader i den nutida samhällsmiljön. Det är ju vad som uppenbarligen skett i Kyrkås de senaste åren, vilket jag kunnat beräkna genom att jämföra balräkning på färska flygbilder med egna noteringar från tidigare år på samma fält.

Lapptäcket framträder tydligt på den femtio år gamla svartvita bilden, där de vita ytorna består av vårsått korn. Då, år 1963, kunde man enligt bilden ana att jordbrukandet började minska i byns nedre, södra del men annars var fortfarande tio-tolv enskilda fastigheter aktiva. Om jag minns rätt var det en entreprenör från Lit som skötte spannmålsskörden hos de flesta då med en för den tiden ny modern skördetröska av minsta sorten. Korn och även havre till mogen skörd har jag med egen tröska och någon enstaka brukare ytterligare i Kyrkås odlat varje år ända fram till 2008. Det behövdes som del av stallfodret till växande ungdjur, och man hade och har även behov av ströhalm från spannmålsodling till de stallsystem som nu används. Upphörd odling här innebär att allt måste importeras ganska långt söderifrån i landet.

Den aktiva odlingsarealen i hela byn har de senaste femtio åren ökat något från 120 till 140 hektar. Den sammanlagda biologiska skörden har däremot minskat rätt mycket med de senaste årens övergång till ekoodling.

De två nedre bilderna visar byn med hela skogsarealen från år 1856 (troligen uppmätt omkr 1835) och från 1765. Den södra bygränsen flyttades och bröts i vinkel 1835, men totala arealen inom gränserna blev ganska oförändrad och uppgick till 2700 hektar. Åkern är på båda kartorna märkt med gult och mättes 1835 till endast 15 hektar uppdelat på 8 gårdar. Hälvten av arealen besåddes varje år med de dåvarande brödsädena korn och råg medan resten trädades. Inägorna omfattade även en del slåtteräng uppgående till nästan 50 hektar - mark som efterhand senare odlades upp till plöjd åkermark. Uppgifterna på 1700talskartan visar att den plöjda arealen då varit uppdelad på 4 bönder.

På båda kartorna finns ungefär samma gröna arealer skogs- och myrslåtter utmärkta. Dessa mättes 1835 ut till 600 hektar (av byns totala 2700 ha), vilket byalaget före laga skiftet betalade arrende/avrad till staten för. Här skördades det mesta fodret till kor, småfä och dragkraft/hästarna, och vintergödseln från dessa djur användes tillsammans med organogen svartjord från myrtäkter som gödsel på åkrarna. Inklusive inägoängarna så togs alltså näring från närmare hundra hektar slåtter plus "myra" för att gödsla ett hektar åker i det här tidiga och uthålliga odlandet.

Mellan 1850 och 1900 pågick en intensiv nyodling av åker, och de gamla gårdarna klövs efterhand upp till dagens omkring 18 jordbruksfastigheter i Bringåsen med både åker och skogsmark av olika storlek. 12 fastigheter kunde runt andra världskriget betraktas som jordbrukshemman medan resten var mera som torp och stödjordbruk till annan försörjning (jfr s k peralbintorp!). När järnvägen nått Östersund 1882 infördes snabbt i Bringåsen kompletterande konstgödsel av olika slag och i mängder av ca 300 kg/ha vårsådd, och skördarna vid den här tiden uppgick för spannmål till ca 6:te kornet eller 1200 kg/ha. Jag själv använde 120 år senare samma mängder stallgödsel och konstgödsel (som dock var mera koncentrerad) per hektar och skördade i medeltal ca 15:e kornet eller 3000 kg/ha av liknande men modern spannmål.

Omkring sekelskiftet 1900 upphörde den synnerligen arbetskrävande skogsslåttern, och den biomassa som senare producerades på de gamla "gröna" arealerna skördades därefter och fortfarande som virke och massaved för avsalu.

I skenet av den ovanstående historiska redovisningen för Kyrkås som en liten, men förmodligen ganska representativ del av Sveriges landsbygd vill jag redovisa några reflexioner i ett antal fristående punkter:

1. Själva nyckeln till ett framgångsrikt jordbrukande som både yrkesutövning och samhällsnytta har alltid handlat om att kunna producera och sälja en tillräckligt stor volym av olika typer och blandningar av biomassa till ett sammanlagt pris som täcker nödvändiga inköp av insatsmedel, underhåll och investeringar för framtida produktion och en rimlig arbetslön till de sysselsattas familjekonsumtion. Måttet på den här volymen är gårdens ekonomiska omsättning och resultatet kan väl egentligen mätas till att få en tillfredsställande livslön från ett varaktigt brukande i varje generation. Konsumenterna vill ha säkra livsmedel och stabila leveranser på lång sikt, men dom kräver också ett sjunkande realpris på basvarorna, för att man ska få utrymme för ny konsumtion till ökande levnadsstandard. Bonden är också konsument med samma behov, vilket är ett av skälen till att han måste bli allt effektivare. Dvs arbetsinsatsen per skördeenhet måste minska, vilket är detsamma som att den producerade volymen per årsarbete måste öka. Gården kan välja att producera samma volym av dyrare varor i stället, men då väljer man också en ny marknadsavsättning för mer lyxbetonade varor. Om det lyckas löser detta bondens lönsamhetsproblem men samhällsnyttan för det dominerande behovet av allt billigare basvaror uteblir.

2. Areal är en grundsten i alla företag men storleken på den kan variera mycket beroende hur intensivt den används - från t ex kommersiellt växthus eller äggproduktion på en tomt med inköpt foder till betesområdena för ett renskötselföretag för att nämna några extremer som kan förekomma i närheten. Småskalighetens pris blir nästan alltid att kostnaden för enbart hjälpinsatserna börjar närma sig intäkterna. Kortsiktigt brukar problemet döljas eller förnekas genom att man tar ut sin lön från ett minskande underhålls- och investeringskonto. Om man blir beroende av att täcka hela sin egen konsumtion med pengar från utomstående källor har jordbrukandet övergått till hobby eller fritidskonsumtion.

3. Ur teknisk synpunkt fortsätter jordbruksproduktionen att utvecklas på alla områden i minst samma takt som tidigare. Den utvecklingen har alltid varit kopplad till enskilda företagares initiativförmåga, och har i allt väsentligt skett med hjälp av ekonomi som förr eller senare producerats med gårdens egna resurser. Alla eventuella lån och s k "bidrag" från staten som de senaste femtio åren varit inblandade, blir i alla bestående företag återbetalade i form av produktionsskatter och olika samhällsnyttor. Före 1950 skedde hela utvecklingen med hjälp enbart av lokala ekonomiska resurser.

4. Byggandet och övrigt markanläggande (t ex dikning och nyodlande) har i volym minskat kraftigt i Kyrkås efter första världskriget, och än mer de senaste femtio åren om man jämför med aktiviteterna som rådde under en 100 till 150årsperiod dessförinnan. Den extrema samhällsekonomien under, och depressionen emellan världskrigen är nog en av förklaringarna till nedgången på gårdarna då. Högkonjunkturen före 1914 berodde på att alla samhällen växte snabbt med stor efterfrågan på livsmedel och skogsprodukter. Man har också på senare tid uppmärksammat att mellansverige och södra Norrland (dit Jämtland hör) var glesbefolkat och därmed hade mindre konkurrens om mark. Till gårdarna skiftades rätt stora skogsarealer som i det gamla odlingssystemet kunde leverera betydligt mera näring till åkrarna här än vad som var fallet på de skogfattiga odlingsområdena i sydligare delar av Sverige. Vi hade helt enkelt högre skördar trots avbräcken vid de återkommande svagåren, som ändå var överkomliga med hjälp av skogsfodret.

5. De senaste decenniernas låga byggaktivitet beror bl a på att användningen av det odlade fodret nu i stor utsträckning sker på aktiva gårdar utanför Kyrkås - mest i Lit på tre-fyra gårdar. En del odlas även för försäljning längre bort. En annan viktig faktor är att alla foderlager i hölador och skullar numera ersatts av effektivare och billigare plastkonservering i rundbal, som inte behöver något takskydd. En sjunkande biomasseproduktion kommer ju också att föda färre djur än förut. De årliga investeringarna minskar starkt och trots detta behöver man i de ekologiska odlingssystemen tillföra extra ekonomiska stöd både från samhället och via konsumentpriserna, vilket tydligt indikerar att detta är en dyrare och mer hjälpenergikrävande produktionsmetod än motsvarande konventionella produktion.

6. Miljödebatten, klimatfrågan och det ekologiska jordbrukets roll som samhällets frälsare har gått i baklås - enligt min mening beroende på att man inte gjort åtskillnad mellan produktion och konsumtion (t ex den sjunkande avkastningen ovan), och att de naturliga relationerna mellan företagande, arbete och energiinsatser aldrig blivit klarlagda. Jag ska föröka åskådliggöra detta med en aktuell illustration från en utställning av rysk arbetarkonst som faktiskt beskriver en avgränsad, nödvändig och ständigt pågående del av den mänskliga näringskedjan.

Det är två tavlor som båda lär avbilda verkliga människor. Gruppen är de så kallade pråmdragarna, vilka före motorfartygens tid här släpar spannmål eller andra livsmedel uppströms längs floden Volga med bifloder från jordbruksdistrikten i söder till storstaden Moskva. Mannen till vänster får föreställa pråmskepparen, företagaren som äger och styr pråmen, ser till att den blir lastad och lossad, och som lejer in och betalar den här aktuella och för tillfället mest prisvärda dragkraften (alternativet är troligen hästar eller oxar med förare, men dom blir i det här fallet totalt sett dyrare trots att dom kan utfodras med billigare biobränsle än vad karlarna måste ha). Den fullständiga bilden kräver ytterligare en överordnad gubbe som är speditör/köpman och organiserar varorna till lastningshamnen och mottagningen vid marknaden.

• Arbetsuppgifterna är olika - dragarna utför ett renodlat fysiskt arbete som helt dirigeras av skepparen, vilken i sin tur måste hantera både praktiskt handarbete och hjärnarbete som planering och en del ekonomisk administration. Dessutom äger och ansvarar skepparen för hela arbetsplatsen/företaget. Speditören är en ren skrivbordsarbetare, men under kläderna är allihopa samma människor med lite olika förmågor, som arbetar idogt för sina egna familjers försörjning. Alla arbetsuppgifterna är nödvändiga och oumbärliga för ett mycket större samhälles nytta och utveckling.
• Alla som är inblandade i den här delen av matlastens resa från jord till det stora samhällets bord, arbetar för att i första hand försörja sin egen familjs behov av "livets nödtorft". Där är mat som bekant själva grunden för överlevnad och det som först måste betalas. Därutöver har alla ett naturligt behov av och önskemål om komfort och upplevelsekonsumtion som man försöker arbeta ihop resurser till när det är möjligt. Dom möjligheterna är större, ju högre upp i makthierarkin man befinner sig.
• Skepparen driver ett företag med både sitt huvud och sina händer och är den som försörjer dragarna med arbete och lön. Om än liten så måste ju den lönen på längre sikt räcka till att hålla de här heltidsarbetande dragarna mätta och även ge dem möjlighet att producera nästa generation dragare för att det samhällsbevarande benarbetet och hela verksamheten ska leva vidare.
• Speditörens renodlade skrivbordsarbete är också en förutsättning för att flodtransporternas varor ska nå sitt mål. Han finns överst i den här näringskedjan och har den största makten att själv påverka sin lön, men den möjligheten begränsas av kravet på energihushållning.
• Transportarbetet totalt förbrukar här samma sorts energi som den som ligger i lasten (förutom ev vind i segel och lite lägesenergivinst vid returfarten nedströms) vilket ger en viss substansminskning av lagret. Den energiförbrukningen är dock tämligen liten, tack vare att den last som transporteras med varje insatt dagsverke blir så stor som flera ton när den ligger på en båt. Utan den dyra båten skulle en hantverksmässig tranport på landsväg i samma hastighet på människorygg bara klara högst 50 kg per dagsverke, och då skulle några veckors transportsträcka som det här säkert rör sig om, förbruka en stor del av lastens innehåll som rent transportbränsle. Det minsta tänkbara priset för arbetarnas insats borde vara en lön som täcker deras egen matranson två gånger för att dom hjälpligt ska kunna försörja sig och del av sin familj. Detta fördubblar kostnaden för själva dragarbetet jämfört med att enbart beakta bränsleåtgången. Sedan tillkommer skepparens omkostnader för båten samt hans och speditörens löner. Då har vi räknat fram varulastens värdeökning eller kostnadsökning för resan som en summa av arbetstid, bränsleenergi och anläggningar(båten), som inte får bli större än att Moskvaborna väljer att köpa mat från det aktuella området. Det som har hänt med båtens intåg är att man industrialiserat ryggsäckshantverket och utvecklat alla världens äldre storstadssamhällen på platser där det finns eller skapats vattenvägsförbindelser till de nödvändiga och avlägsna odlingsområdena.
• I dag har den allmänna standardstegringen för t ex svenska grovarbetare medfört att samma matranson som ovan bara utgör några få procent av den familjeinkomst man behöver. Om andelen mat av lön sätts till höga 5 procent, betyder det att dagens lön för ett dagsverke i ovanstående dragarbete i st för två, blir tjugo gånger större än priset för en dagsranson mat. Lösningen, eller egentligen förutsättningen för en allmän standardhöjning av konsumtion kom med motordrift som ersättning för en stor del av tungt och monotont fot- och handarbete både i transporter och i själva odlandet. Med först ångmaskin kunde man med ungefär samma biobränsle som hästarna åt, utvinna mycket mera dragkraft per insatt energimängd från en arealenhet - maten i Moskva blev billigare och räckte till fler. När man sen övergick till de energitätare fossilbränslena kunde motorerna göras lättare och ännu energisnålare, och den inbesparade odlingsarealen av biobränsle kunde föda ännu fler storstadsbor med ännu billigare mat.
• Allt naturligt djurliv fungerar enligt principen att varje art måste själv inom parfamilj eller storfamilj producera hela sin årliga energikonsumtion. I hårdare miljöer måste årsproduktionen av biomassan dessutom ske under en kort intensiv vegetationsperiod och innefatta någon form av lagringssystem för vinterns konsumtion vilket binder extra stora mängder kapital i anläggningar och rörelsemedel. En del av sommarproduktionen måste då också avsättas för arbete och utrustning till transport och lagring av livsmedlen och klimatskyddet för individerna. Det här medför med nödvändighet att priset per kg produkt blir högre än för jämförbar produktion i gynnsammare klimatlägen även om effektiviteten och kvaliteten i arbetet är densamma. I ett slutet stabilt samhälle skulle produktpris och konsumtionsbehov fungera ihop, men på en fri världsmarknad utan jordbruksstöd i dyrare odlingslägen, skulle all biomassa från gynnsamma områden säljas där människor är vana och beredda att betala mera. Resultatet - där maten är billig att odla fram i stora mängder blir den stora mängden lågavlönade konsumenter utan mat till överkomligt pris, medan allt, både hög- och lågproducerande jordbruk i något besvärligare lägen blir av med alla sina marknadsmöjligheter både nära och fjärran och slås ut.
• Försörjningskollapser inträffar och har historiskt alltid inträffat lite nu och då under liknande omständigheter och även i högt utvecklade civilisationer när produktion och konsumtion inte matchar varandra. En sådan omständighet är krig, där själva maktkampen dels åderlåter det egna jordbruket på alltför stora leveranser av både råvaror och arbetskraft för att produktionsförmågan ska kunna upprätthållas på sikt. Till det kommer att striderna oftast sker på den bästa jordbruksmarken och följs av plundring i fiendeland och "brända jordentaktik" i de egna områdena.
• Den andra vanliga kollapsvarianten är att makthavarna skapat stora, påkostade och resurskrävande maktsymboler som måste omgärdas av ett stort stadssamhälle av byggare, tjänare och försvarsmakt. Utvecklingen förutsätter att det omkringliggande jordbruket byggs ut och effektiviseras i samma takt eftersom det möjliga odlingsområdet är begränsat och staden kräver en allt större andel av den totala arbetskraften och livsmedelsproduktionen för sin verksamhet. När det så inträffar någon av de mer sällan återkommande (i och för sig naturliga men oförutsedda) klimatstörningarna som kan täcka större delen av försörjningsområdet så behöver inte skördarna minska så mycket förrän stadssamhället får svårartad matbrist. Har man inrättat stadslivet efter en kontinuerlig och rätt så stabil tillförsel från en maximalt utnyttjad omgivning så saknas kanaler och resurser för fjärrtransport och lagren räcker bara för kortsiktigare skördevariationer. Man får inte heller mer mat om man flyr ut på landet - enda resultatet av det blir att man även konsumerar nästa års utsäde och förlänger återhämtningstiden ytterligare. En åtgärd som alltid förekommer i detta sammanhang är makthavarnas stora intresse för att med hjälp av ett prästerskap försöka tolka olika gudars vilja och åberopa gudarnas förmåga att åstadkomma tillräckliga skördar. Samma ideologi finns inbyggd i alla nuvarande stora världsreligioner och det syns vara ett arv som även tagits in i den senaste tidens moderna ekologiska filosofi.
• Kapitalförvaltning och penninghantering är ett nödvändigt smörjmedel och insatsmedel i alla företag. Jordbruksproduktion är också kapitalintensivare än de flesta övriga branscher och är på grund av sin samlade storlek i världen en av de viktigaste pelarna i den handel med varuvärden och värdepapper som bankvärlden och börserna ägnar sig åt. Det betyder också att börshandeln i stor utsträckning själva påverkar priser och prissvängningar på jordbrukets produkter och insatsmedel - förmodligen både till nytta och skada för producenterna och konsumenterna.