Odlingsteknik, urbanisering och välfärd

Odlingsteknik är i själva verket ett resultat av att människan utvecklat ideer (dvs hjärnkraft) om användningen av sina kroppsarbeten till en effektivare produktion av mera bränsle till kroppen och att utföra det under svårare förhållanden, dvs större markbehov. Man tjänar också in en tidsvinst som på olika sätt kan nyttjas till mera betalt arbete för andras räkning (samhällsbyggande) eller till egen fritidskonsumtion (sänkt arbetstid). Den högre lön som kan uppnås ger inte minst utrymme för en dyrare (och mer energikrävande) familjekonsumtion. En lite längre utredning har jag under rubriken EnergiSypunkter.

Sambandet mellan jordbruk och urbanisering (flytta till städer) består i att jordbruk bara kan innebära arbete som förläggs till odlingsbar och obebyggd mark, medan städer (urbana miljöer) inte kan existera utan dom råvaror som levereras från landsbygden. Om arbetet dessutom innebär krävande företagsamhet på oreglerad arbetstid och ständigt närvarande miljökontroller så blir arbetskraftens bosättning på produktionsplatsen ganska självklar.

Det mellanliggande ledet av råvaruförädling till färdiga konsumentprodukter kan ske i båda miljöerna, men jag tror att många praktiska och energihushållande skäl talar för att arbetsintensiv råvaruförädling gärna läggs i storsamhällenas industriområden.

Den gårdsförädling och försäljning som politiker nu en längre tid försökt slå på trumman för som landsbygdens frälsning, är kontraproduktiv ur energisynpunkt. En småskaligt arbetskrävande och energikrävande råvaruproduktion kan inte i längden döljas och göras lönsammare med en lika småskaligt olönsam förädling. Alternativt måste man hitta en synnerligen exklusiv produkt som ingen annan kan göra, och som bara kan köpas av exklusiva kunder med oförlösta fritidsproblem. En sån marknad kommer alltid att finnas för några få skickliga och välplacerade producenter, men dom kommer också alltid att vara ytterst beroende av hela den infrastruktur som hålls igång av en omfattande konventionell råvaruproduktion.

På den här sidan tänker jag försöka visa att den odlingsteknik och bondestruktur jag upplevt på olika ställen och tidpunkter i världen hänger ihop i ett tydligt samband med samtidig välfärdsnivå hos flertalet i befolkningen. Samtidigt är all jordbruksutveckling positiv i perpektivet energihantering. Ingen producent tjänar på att slösa med energi eller arbetskraft, och vid fritt val väljs alltid dom mest prisvärda och därmed energisnålaste insatsmedlen. Däremot förekommer ofta motsatsen att politisk, religiös eller ekonomisk övermakt styr valet av produktionsmetoder och insatsmedel, vilket hittills alltid inneburit tvingande återgång till kostsammare och slösaktigare teknik.

Fattigdom på landsbygden och lågteknisk odling har också ett samband som framgår av dom eleganta globala urbaniseringsdiagram som Dagens Nyheter redovisade i oktober 2013 (nedan). Mina teknikjämförelser här utgör en fortsättning på de synintryck som upplevdes från tåg och bussfönster under en transsibirisk resa sommaren 2013 och även från flera tidigare resor ute i världen. Reseberättelser därifrån finns i länkarna KulturSkillnader, HusdjursSkötsel i Mongoliet och NordKinesiska upplevelser.

Kartan ger en uppfattning om hur variationer i ett vidsträckt lands olika klimatzoner och hydrologiska förhållanden påverkar valet av odlade grödor. Stäppområden med klimatberoende naturlig gräsväxt ingår inte i redovisningen ovan, men finns lagrade under ofärgade eller ljusa ytor tillsammans med skogsmark, jordfria kalfjäll och ren sandöken. I gräsområdena (som enligt ekogurun Allan Savory omfattar 95 % av jordens beboeliga landyta) är odlingen ersatt av livsmedelsproduktion med idisslande HusdjursSkötsel av samma typ som Mongoliets.

Kartan visar en viktig kulturgräns på vattendelaren mellan Gula flodens (Huang He)avrinnigsområde med dominerande veteodling i norr och mest risodling på den södra sidan från och med Blå flodens (Yangtse) avrinningsområde. Problemen omkring den odlingsgränsen har förmodligen också starkt påverkat den kinesiska politiken i modern tid.

Tre stora floder börjar i samma tibetanska område. Den sydligaste är Mekong som matat kulturerna i norra Thailand, Laos, Kambodja och har sitt oerhört produktiva risodlande mynningsdelta i södra Vietnams Saigonregion (Hochiminstaden). Den mellersta av de tre stora floderna är Yangtse med en tämligen ren och segelbar vattenföring som går rakt österut och mynnar i deltat där Shanghai nu vuxit till en av världens största handelsstäder. Tidvis under historiens gång har de kejserliga imperierna förlagt huvudstaden i Yangtsedalen innanför Shanghai, "Södra Huvustaden" Nanjing/Nanking, som fortfarande lär betraktas som fastlandkinas huvudstad av regimen i Taiwan. Något söder om Nanjing och Shanghai ligger ytterligare en numera ganska tillbakadragen och idyllisk kejsarstad, Hangzhou.

Den tredje och nordligaste floden från Tibet är Huang He, Gula floden, "Den kinesiska civilisationens vagga" eller "Kinas Sorg". Det är den som matat det stora nordkinesiska slättlandet med lössjordssediment från de inre torra högplatåerna och skapat underlag för en av världens äldsta stora veteodlingskulturer med bl a den bekanta kejsarstaden Xian (terrakottaarmén)nära flodens sydligaste krök. Beijing (betyder "Norra huvudstaden") fick sitt nordliga läge ganska långt från floden av strategiska skäl för att stärka invasionsförvaret mot norr. Placeringen avviker därmed från den vanliga i de flesta länder. Av praktiska skäl utvecklas världens största befolkningsscentra på platser där det finns tillgång till sötvatten och odlas livsmedel i närområden. Man är också alltid beroende av att fjärrtransporter och tungt gods kan direktkommuniceras till låg kostnad med sjöfart på floder och hav.

Det torra inlandsklimatet och jordbruket har orsakat stora avdunstningsförluster som gör att Gula flodens nedre lopp vissa tider på året inte når fram till havet. Den stora slamtransporten avsätter sig och höjer flodbottnarna till flera meter ovanför omgivande landyta, vilket måste motverkas med växande invallningar längs hela det nedre loppet.

Nästan vart tionde år under historien har floden brutit igenom skyddsvallarna till världshistoriens största översvämningskatastrofer (senast 1931) som ibland helt ändrat förutsättningarna för slättens jordbruk när floden tagit sig nya banor och loppet ut mot havet skiftat läge mellan norra och södra sidan av den stora halvö som sticker ut i havet mellan Shanghaideltat och Beijing. Hela den folkrika moderna civilisationen i norra Kina och Beijingområdet lider av permanent och växande vattenbrist som kräver stora kollektiva uppoffringar (Kinas sorg) vilka den politiska ledningen måste brottas med inom alla samhällssektorer.

Dom här förhållandena kan ha bidragit till att den mycket gamla högkultur som Kina kan stoltsera med, fortfarande på det grundläggande jordbruksområdet har konserverat en teknik och välfärdsekonomi som väldigt starkt påminner den som existerade i Europa och min hembygd Jämtland för femtio eller hundra år sedan.

Moderna satellitbilder i Google earth har på många ställen en kvalitet som gör dem jämförbara med vanliga flygfoton, av vilka jag har några exempel från min hembygds 40- och 50-tal här nedanför.

Här ligger tre Googlebilder i samma skala med en 300 meter lång gul skallinje inlagd. Den första visar majsodling 2006-07 från Nordkina, den andra risodling med en markvy år 2011 från Guanzhou, s Kina och en tredje samtida (2008) bild från min sista bondesommar i Bringåsen. På Bringåsenbilden går den gula linjen från mitt brukningsscentrum mitt i gården, och slutar i högra ändan vid kornmagasinet som min morfar satte upp 1891. Kinabilderna visar en splittrad, småskalig struktur på arrendeskiftena. Första bilden har uppenbarligen samma gröda (majs?)på hela fältet. Grödan skördas var för sig på smala remsor av olika ägare.

Vänstra sidan av bild 1 är en vinterbild medan den högra och gröna bildsidan togs på hösten nästa säsong vid påbörjad skörd. Risodlingen sker i ett småbrutet landskap med invallade terasser som följer höjdlinjerna och hör till samma landskap, där vi såg riströskningen 2010. Kinabilderna kan mycket väl motsvara Wikipedias angivna medelareal på 0,65 hektar per bonde.

Jag odlade i huvudsak vall till ensilage och bete på den stora bilden och brukade allt synligt utom området i mitten. Sammanlagt hade vi nära 100 hektar inom en radie av 1500 m under plog i ett vanligt svenskt moränlandskap där skiftesstorlekarna i stort sett följer gränser från laga skiftet på 1840-talet. Bilden är tagen i slutet av augusti och i nedre delen finns ett alldeles nyskördat ljust område av energigräs. Längre upp mot höger har jag kört av ett par drag med slåttermaskin i kanten på ett nästan tröskfärdigt havreskifte som vid det här laget borde se gult ut från marknivån. Jag plöjde upp och sådde om ca 20 % av vallarna som insådd i spannmål eller grönfoder varje år.

Här är två flygbilder på ägostrukturen i min hemby för 50-60 år sedan i samma skala som ovanstående färgfoton. Den första är förmodligen tagen någon månad innan jag första gången cyklade förbi till småskolan invid kyrkan år 1948. Året efter påbörjade ordförande Mao sina olika program för att omdana sitt kinesiska drömland. Jag har svårt att se någon kornåker på den här bilden, men finns det någon så var den legoplöjd av min far med Fordsontraktorn som han var ensam om i båda byarna fram till ungefär den här tidpunkten.

Både pappa och Fordson var borta 1963 när nästa flygbild över Bringåsen togs. Den har lite vita markeringar som hör till en skogbruksplan, men visar annars tydligt den dåvarande ägostrukturen som omfattade sju olika aktiva brukare på samma område som bilden ovanför där två olika brukare delade på området som utgjorde en liten del av deras totala innehav. Varje gård hade här minst ett skifte med korn, som möjligen några fortfarande körde av med självbindaren. Annars fanns det en entreprenör i grannsocknen med en av de nya svenska småskördetröskorna som nu börjat köra omkring i flera socknar och tröska av det som hanns med innan snön kom. En annan hade köpt en ny stor Volvo T31 som han plöjde tvåskärigt med över samma område. Jag hade smått om tid pga studier och klarade bara av att sköta vårt eget uppe i vänstra hörnet med en väl begagnad mindre gummihjulstraktor utan hydraul och pappas gamla fordsonredskap. 1963 fanns hästar kvar på en hel del gårdar för de lättare körslorna, framför allt sådd, höbärgning och lite brosslingar i skogen.

Här är starten på den teknikutveckling som skett i Sverige under min sjuttioåriga livstid. På den första bilden från 1944 har jag börjat visa intresse för pappas arbetsteknik med både handräfsa och släpräfsa, och förstås också fordsontraktorn, som förmodligen inte kunde användas just här pga bränslebristen under krigsåren. Åtta-tio år senare ersatte min något yngre bror och jag dom två hjälpkarlarna så att vi i familjen kunde klara höbärgningen på egen hand. Nästa bild visar utsikten från gårdstomten mot en självbindarskörd som jag deltagit aktivt i ca tio år senare. Bindarekipaget och sådden på följande bilder är inte våra men illustrerar vår odlingsteknik, sånär som att vi och alla andra i byn hade samma såmaskinstyp med halva bredden och bara en häst i skaklarna.

Farfars traktor från 1927 syns på första bilden från 1937 när pappa och hans bror körde lite entreprenad med var sin Fordson. Nästa bild togs ungefär 1960 när jag och pappa var på väg till slåtter på vårt dåvarande småbruk.

Tvåhjulstraktorerna har jag fotograferat i Vietnam och Laos häromåret i jordbrukslandskap där vi inte såg något annat ens hos maskinhandlarna, som även sålde chassin för egna motorval. Vi hade redan för 60-70 år sen större dragare på våra svenska småbruk, än vad som än i dag är norm i det socialistiska Östasien, där jag bedömer att arbetsinsatsen per framställt kg biomassa fortfarande ligger på samma nivå som gällde i Sverige för mer än femtio år sen.

Exempel på höskörd med bästa möjliga uppdaterade teknik efter hundra års utveckling på samma gård i Jämtland. Första från 1905 med min morfars brors skördelag för hässjning på sju personer och fyra hästar. Den andra jag själv ensam 2005 med en traktor (160 hk) som omväxlande hinner dra både slåtterkross och rundbalspress med plastkonservering.

Den efterföljande hemtransporten hinner jag också med inom samma skördeperiod, medan tekniken för farbror Jonas´ del, och även i min barndom femtio år senare hade detta utspritt på ytterligare ett antal dagsverken som började med inkörning i fältlador när skörden var klar och räckte ända fram till nästa vår innan allt blev hemfraktat och uppätet. I det fallet ser det ut som om det finns stora likheter med den moderna kinesiska majsskörden på den första satellitbilden ovan.

Under länken http://busvebacken.se/JordBruk#Vallskörd har jag beräknat resursbehoven för gammal resp modern vallskördeteknik. Arbetsinsatsen går ner från 2,0 till 0,15 dagsverken per ton hö medan dragkraftbehovet minskas från 2 hästdagsverken á tio timmar till 1,5 traktortimme. Det intressanta är att även det totala energibehovet för höskörden går ner från 240 till 175 kWh per ton hö tack vare den moderna motoriserade skörden. Målet för allt detta arbete är lite förenklat att till stall och lagård hämta hem det biologiska energiinnehållet i ett ton hö, vilket uppgår till ungefär 3000 kWh (samma siffra gäller för ett ton torrt betesgräs). Hela jämförelsen är relevant även för den skördeteknik som var aktuell vid vårt besök i Mongoliets HusdjursSkötsel.

Alla bilderna ovan handlar om kombinationen av dragdjursteknik och manuellt arbete. De svartvita bilderna har tagits i östgötska jordbruksområden vid slutet av 1800-talet då teknik med långsamma oxar var vanligare än hästar även i södra och mellersta Sveriges rikaste bygder. Alla grödor slogs med lie och togs upp för hand medan hästarnas plats på herrgårdarna var framför snabbare vagnar och kärror på vägarna. I Sveriges skogsbygder fanns inga herrgårdar och vinterns skogsbruk och långa slädtransporter gjorde att man enbart använde hästar för alla dragkraftsbehov.

Träkugghjulet hör till den körvandring som fanns på många gårdar i ett körhus och med axlar och växlar förbands med olika större maskiner i intillliggande byggnader. Min morfarsfar installerade fast tröskverk med körvandring hemma i Jämtland redan 1860. Det användes fram till 20-talet när mindre förbränningsmotorer och elmotorer började bli allmänt spridda som smidigare, uthålligare och kraftigare alternativ.

Den nytillverkade buffelsläden med dragok i Laos visar att dragdjur där fortfarande finns och används till vissa uppgifter. Kvinnan med buffelkärran illustrerar betslingen, och det faktum att buffel och den mer högpresterande tvåhjulstraktorn med vedlasset ovan, ännu existerar jämsides till ungefär samma arbetsuppgifter. Buffeln kan födas upp och tränas med små kontantutlägg om man har tillgång till billig arbetstid och billigt foder, men blir dyr i drift pga sin låga prestationsförmåga (ca 0,5 hk). Kostnaden blir extra hög om fodret tas från den produktiva odlingsmarken. Traktorn måste köpas med ett i sammanhanget stort kapitalutlägg, men samma förare kan sedan uträtta minst tio gånger mera eller snabbare arbete till låg bränslekostnad, vilket ganska fort betalar startkostnaden, och ger projektet lönsamhet. Viktigt är att detta kan ske utan att det inkräktar på odlingsutrymmet för avsalugrödor vilket blir dragdjursdriftens stora nackdel tillsammans med arbetstidsförlusten. Å andra sidan spelar kanske tiden mindre roll så länge som dom här bönderna tvingas stanna kvar som fattiga på landsbygden med en undersysselsatt försörjning på grund av markbrist.

Här är två moderna tillämpningar av teknik med dragdjur. Båda förvrängda till energihushållande katastrofer av rent religiösa skäl. Den första skannade jag från ett TV-program om amishfolket sommaren 2013, där pratbubblan avsåg ett helt annat intervjutema men den passar rätt väl in på bilden också. Den andra fotograferade jag eller Lena 2009 på Gambias landsbygdssavann där resegruppen spontant stannade till inför ett bybesök och intervjuade tre jordnötsodlande bröder vid vägkanten. Vad var det vi såg?

De gambiska bönderna bor på en bördig men ganska torr savannslätt på havsytenivå nära ekvatorn i en liten före detta brittisk handelskoloni. Hela landet omfattar endast smala landremsor på varje sida från flodmynningen och till ett stycke inåt land. Den stora Gambiafloden flyter fram outnyttjad någon enstaka mil från dom här bönderna vars hemby styrs av imamer som fördelar svaga brukningsrätter för den statliga marken till de enskilda odlarna och prioriterar moskebyggen och koranskolor i sina byar. Ingen mäktar investera långsiktigt i kooperativa och enskilda markanläggningar, skyddsstängsel och bevattningssystem som kanske t o m skulle ha kunnat ge bättre odling än i nildalen. Dom här grabbarna odlade den bästa grödan för området, som var nationalgrödan jordnötter, på en minimal markyta som knappt syntes mellan grästuvorna. Inga maskiner hade dom mer än en liten häst för att ta sig ut från byn och frakta tillbaka skörden som bestod av några få säckar jordnötter värda några svenska hundralappar. Jobbet just här bestod i att killen i palmen vindrensade de skördade jordnötterna genom att släppa ner dom på marken från några meters höjd.

Amishfolket tillhör trots det afrikaklingande namnet en gammalkristen tysk sekt som tidigt emigrerade till USA och etablerade sig som traditionella jordbrukare i USA:s absolut bästa farmland i nordost. Inom de troende familjerna godkänns endast jordbrukande som det enda möjliga näringsfånget. Allt ska vara lika som i det lämnade Tyskland på 17-1800-talet, men i frånvaro av gemensam administration bestäms alla levnadsregler av de äldsta männen på mycket lokala församlingsmöten. Man tvingas ju hela tiden att förhålla sig till den välfärdsutveckling som pågår hos alla moderna Yankees som delar landet med dom. Det mest typiska som, förutom den ålderdomliga klädseln, finns kvar är deras beslut att inte tillåta bruk av motorer för alla färdmedel. Personer går till fots eller åker med vagnshästar framför en speciell typ av täckta vagnar, buggies. Godstransporter och jordbruk utförs med hästar och mulor som på bilden.

Trots att man i stort bara arbetar, ber och sover och även försöker undvika att betala skatt, så förbrukar de barnrika familjerna idag vida mycket fler kalorier och kilowattimmar energi än i 1700-talets Tyskland. Därför måste man också odla mycket större arealer per bondfamilj, vilket kräver moderna maskiner och moderna byggnader som inte heller avvisas av församlingarna. Resultatet blir då ovanstående kombination där man ersatt traktorns hjul och växellåda med ett oerhört kostsamt och svårstyrt sexspann mulor. Detta spann utvecklar tillsammans en medeleffekt på ca 3 hk. Det motsvarar ungefär effekten i en modern moped eller motorsågsmotor och räcker nödtorftigt för att bara långsamt förflytta hårdbalspressen (1970talsteknik) och efterhängande balvagn. Det tunga arbetet med att driva pickup och pressning löser man då genom att flytta traktormotorn ett steg bakåt till den tillåtna placeringen på förspännaren eller som här direkt på pressen där en motor liknande den motor som finns på kinesiska tvåhjulstraktorer sköter ett jobb som i princip med enkel kraftöverföring kunde ha ersatt även sexspannets arbete på ett smidigare, snabbare och framför allt enormt mycket energisnålare sätt. Just på den här farmen har man tydligen också bestämt att gummidäck är synd och tagit bort dom.

Jag gjorde ett överslag på min morfars detaljerade redovisning av gårdsverksamheten från slutet av 1800-talet, och fann där att ungefär halva gårdens bioenergiproduktion i jordbruk gick åt till försörjning av dragkraftsbehovet. Det innebar i grova tal att hästdriften även för det rena underhållet krävde ungefär halva arbetsinsatsen och halva markbehovet från det producerande jordbruket. Nu är vi snart där igen i Sverige fast nu handlar det enbart om nöjeshästar

Det tråkiga och svårförklarliga är att vi även i Sverige nyligen haft ekologiska forskare som på fullt allvar framfört liknande dragkrafttillämpningar som en klimatsmart och framkomlig väg vid eventuell oljekris i framtiden.

Dom här amishförsamlingarna växer och medlemmarnas markhunger är stor. Jag har stött på liknade religiösa etableringar i södra Mexico dit f d nordeuropeer kommit med pengar från församlingar i USA och Kanada i modern tid och köpt upp den bästa jordbruksmarken från spanskättlingarnas övergivna haciendor. De mexikanska indianerna har måst byta från att vara slavliknande haciendaarbetare till ett småbrukande på sämre restmarker som liknar eller har ännu sämre villkor än i Kina och Vietnam.

Det ryska jordbruket fick en annan utveckling än Kinas, när staten redan från 1930 konfiskerade alla gårdar och sammanförde landbygdsbefolkningen till stora kollektivjordbruk (kolchoser, medelareal 6000 hektar) och statliga mönstergårdar (sovchoser, medelareal 25000 hektar), där man satsade på stordrift och även prioriterade verkstadsindustri för jordbrukets maskinförsörjning. Att det hela ganska snabbt gick i stå berodde bl a på att hela landets jordbruk skulle styras från Moskva med femårsplanerade budgetar och direktiv som gick till en politruk på varje kolchos/sovchos och på samma sätt till alla verkstadsindustrier. Politruken hade utbildade agronomer, experter och bestämda kvoter av arbetskraft under sig som skulle verkställa och rapportera tillbaka att budgeten för varje företag var uppfylld. Kort sagt så blev det mer och mer luft i rapporterna vilket orsakade en av världshistoriens största svältkatastrofer efter ett fåtal år. (Mao startade sin "väg framåt" 1950 och lyckades med bl a med "det stora språnget" och kulturrevolutionen orsaka liknande folkmord inom några år på grund av sviktande jordbruk.)

1967 gjorde agronomstudenterna i min årsgrupp en studieresa i Sovjet och besökte den här kolchosen i jordbruksbältet Ukraina (motsvarar amishfolkets områden i USA). Gårdens maskinpark var en dåligt fungerande blandning av gamla och stora maskiner, som t ex den här skördetröskan vilken för tillfället var utrustade med strängläggarbord för vallskörd. Man hade just slagit en grässträng som ett antal personer sedan lastade med högafflar på en hästdragen vagn, trots att man kan skymta en vanlig gummihjulstrakor bakom Bosse på bilden. Vi tittade också in i en stor stenlagård för mjölkkor vilka enligt vad jag uppfattade mjölkades för hand av en kvinnoarmé. Den jordbearbetning som västvärlden vid den tiden utförde med större och mindre hjultraktorer (t ex fergusontraktorn på bilden bredvid) skötte ryssarna genomgående med enkla stålbandstraktorer som lappades och lagades till bristningsgränsen eller stod stilla på grund av ständig reservdelsbrist. Vid den här tiden blev det också uppenbart för omvärlden att Sovjetmedborgarnas grundläggande livsmedelsförsörjning blivit beroende av kolchosarbetarnas privata produktion på de små kolonilotter som de tilläts ha och som de kunde förse med resurser från den stora kolchosallmänningen.

Den svartvita bilden visar ungefär den mekaniseringsnivå som som rådde på svenska familjejordbruk vid mitten av 1960-talet då dom flesta bönderna kunde investera i tröskor och traktorer av minst den här storleksklassen

Historien upprepas ständigt och jag upplevde samma systemproblem som i Sovjet vid en ny studieresa i Julius Nyereres Tanzania 1970. Här satsade man då på de s k ujamaabyarna (självförsörjning) där folket på landet nyligen sammanförts i något som liknade kolchosbyar för att som det sas på socialistisk basis ge dom bättre tillgång till välfärd, skolor och sjukvård. Landet anses vara mänsklighetens vagga och är fortfarande jordbruksberoende till 80 procent av försörjningen. Problemet var dock att man inte hade någon fungerande infrastruktur för jordbrukandet sedan den tyska och engelska koloniala verksamheten överlämnats 1960. Nu måste familjerna bosätta sig i byar långt från sina enkla odlingar som bara blev svårare att sköta och Tanzanias ekonomi fortsatte utför trots att det pågick massiva biståndsinsatser för landets utveckling från olika svenska och FNstyrda organisationer. Vi besökte flera olika projekt som man skulle vilja se resultaten ifrån. Vårt intryck från Gambiabesöket nu, var att förhållandena där var desamma som de vi såg i Tanzania 40 år tidigare.

Risskörden i år 2010 i södra Kina motsvarar på nästan alla punkter den svenska skördetekniken från slutet av 1800-talet på de svartvita bilderna ovan. Vevtröskan bredvid risböndernas lilla motortrösk är en handdriven modell av liknande typ. Sådana maskiner som bildens importerades till avsevärd fraktkostnad från Stockholm till min hemby på 1870-talet innan det ens fann järnväg dit upp.

Ett par trevliga bilder från släktgårdar i grannbyn hemma. Dom är sannolikt tagna samma dag den 9 juli år 1905 av samma tillresta fotograf och bara ett par byggnaders mellanrum och illustrerar mötet mellan den traditionella hästvagnen och en av världshistoriens första riktigt körbara serietillverkade bilar på festbesök till bröllop i gården bredvid. Det är en Cadillac från 1904 av samma första modell som började serietillverkas 1903. Den tredje bilden visar samma bil i farten på ett avstånd av flera dagsresor med häst från Östersund. Bilen var konstruerad så att man lätt kunde byta baksoffan mot ett transportflak.

I dagens Kina verkade denna tunga lastbil dominera trafiken på landsbygdens motorvägar medan dom förmodligen inte tilläts köra inne i storstäderna på dagtid. Stadstrafiken i Peking korkas nu igen av nya personbilar där stora Audi och Mercedes med chaufför är vanliga statusmarkörer. Folket i Kinastäderna kör elmopeder och sköter sin buisness med små trehjuliga mopedvarianter som t ex den här eldrivna flakmoppen. I Vietnams och Laos storstäder var biltrafiken fortfarande måttlig medan de vanliga bensindrivna mopederna var desto flera. I landsbygdsstäderna dök även den här gamla Maovarianten av lastbilar upp med leveranser från den omgivande landsbygden.

Några bilder från en kinesisk saluhall får illustrera lite av den vanligaste vardagsmaten, där den inhemska produktionen också är störst i världen. Ris, fläsk ( här i form av en halv spädgris) och fjäderfäprodukter är alla olika former av förädlad spannmål.

Diagrammen ovan visar med dom runda ytorna hur stor procent innevånare som flyttat till städer (rött), jämfört med dom som bor kvar på landet (blått) vid tre olika tidpunkter, där den tredje i varje diagram är en osäker framtidsprognos. Mitten visar dagsläget (2011) medan den vänstra sidan beskriver urbaniseringen för 60 år sedan (2050). Storleken på dom blå cirklarna visar hur stor andel av medborgarna som bor och framför allt verkar på landsbygden. Man kan jämföra den blå färgen med den yttersta ringen i cirkeldiagrammet under EnergiSynpunkter. Den enda verksamhet som måste finnas här är biologisk och geologisk råvaruproduktion på obebyggda markytor plus lite olika verksamheter med kringservice som är kopplade till verksamheten i dom nationella råvarubasnäringarna.

Dom flesta länderna i världen är uppbyggda och begränsade av sina egna naturresurser, där jordbruk för nationell självförsörjning traditionellt varit den primära verksamheten som skulle leverera både arbetskraft, energi och byggmaterial till den urbana samhällsutvecklingen. Städerna förväntas i sin tur ge tillbaka en rimlig andel av all sin förädlade välfärdskonsumtion till landsbygden, som betalning för råvarorna. När staden är liten och landsbygden stor ger stadens produktion av levnadsstandard en liten totalmängd att fördela till var och en. Landsbygden hamnar också i underläge på grund av avståndet från industrierna och det faktum att medelinkomsten i stan enligt en studie jag sett är ungefär 15 % högre än på dess landsbygd - en differens som kanske behövs för att behålla stans dragningskraft och hålla igång en utveckling.