13090
Kommentar:
|
13572
|
Raderingar markeras som den här. | Bidrag är markerade som den här. |
Linje 113: | Linje 113: |
{{http://busvebacken.se/NordKinesiska?action=AttachFile&do=get&target=138+75.JPG| före Peking|width=500}} {{http://busvebacken.se/NordKinesiska?action=AttachFile&do=get&target=138+77+Peking.JPG|mot Peking|width=500}} {{http://busvebacken.se/NordKinesiska?action=AttachFile&do=get&target=138+78++Peking.JPG|Pekings perrong|width=500}} {{http://busvebacken.se/NordKinesiska?action=AttachFile&do=get&target=138+79+Beijing+Railway+Station.JPG|Beijing Railway Station|width=800}} |
Mot NordKinesiska slätten och Beijing
Del III av den transsibiriska tågresan - från utfart Mongoliet fram till Beijing
Reseavsnittet började mitt i natten och mitt i Gobiöknen i samma kupe men med nytt lok och nya hjulaxlar under. Inne på det stora och snabbt växande kinesiska spårsystemet följande förmiddag stannade vi och fick kliva ut på perrongen en stund i de nordkinesiska miljonstäderna Datong och Zhangjiakou (som även har ett äldre historiskt namn, Kalgan). På den rosatonade kartan (med tunna svarta järnvägar) kan man se Datong och Zhangjiakou i ett pärlband av stora städer rakt österut mot Beijing. En närmare koll har visat att storstäderna finns i ett längre öst-västligt bälte med fem-sex stycken i rad längs södra kanten av Inre Mongoliet. De ligger på ganska exakt 16 mils avstånd från varandra, och varje citykärna innehåller idag ungefär två miljoner invånare. Men det bor också ungfär lika många människor hoptryckta i dom gråbruna småorterna mellan varje citykärna, medan det gröna odlade landskapet mellan tätorterna är till synes helt rent på bostäder och andra byggnader.
Gränsstaden där vi bytte hjulaxlar från Rysslands breda till Kinas normalspårbredd heter på de här kartorna Erenhot (Erlian i Kina). Stan har under 20 år efter Mongoliets frigörelse, vuxit från 8000 till 100.000 invånare som sysselsätter sig med den ökande export- och gränshandeln till Mongoliet och järnvägens omlastningsbehov. På den kinesiska sidans utfart har man också satsat på att visa stan som en dinosauriefyndens huvudort med statyer och museum som vi missade i nattmörkret.
Folkmängden och näringslivet i det här nordliga kulturbältet har historiska anor, vilket visas av de flertusenåriga murruinerna längs hela bältet som skulle säkra de kinesiska härskarnas försörjning gentemot de gamla mongoliska härskarnas intressen för sydliga erövringar. Kinesernas moderna strategi har varit att flytta sin nationsgräns till behörigt avstånd norrut in i den lågavkastande och glesbefolkade öknen. Därmed har kineserna också lyckats reducera hela antalet direkta gränsövergångar för både landsväg och järnväg mellan nationerna till en enda som vi passerade vid Erenhot/Erlian. Kartan visar var man hittat murar, som även varit dokumenterade i de gamla byggherrarnas efterlämnade historieskrivningar. Vi såg murrester på minst tre sträckor från tåget, förutom att bussrundturerna i Beijing även innehöll en murpromenad (vid "Important tourist center, lilla bilden). Fler murar kommer längre ner på sidan. Man kan även se sidenvägens huvudsträckning i svart. Den hade dessutom mängder av förgreningar som inte visas, bl a den s k Tevägen från subtropiska delar till Beijing och vidare över Kalgan till Ulaanbaatar.
Mellan Jining och Datong fotade vi tidigt på morronen två landskap tätt efter varandra. En senare kartkontroll talar för att vi ovetande fick med delar av en gammal kinamur som järnvägen ska korsa i detta område. På den första bilden är det i så fall ett ljust streck som skär snett upp i bergen bortom dalen. På nästa bild är muren en starkt nedvittrad jordvall parallellt intill järnvägen och avskuren av ett vattenflöde. Ungefär femton mil bortom den här vyn ligger miljonstaden Hohot, som förutom att vara provinshuvudstad för Inre Mongoliet, även säjs vara Kinas mejerihuvudstad. Det bör betyda att områdets jordbruk är inriktat mot intensiv mjölkproduktion i det annars mycket djurfattiga odlingslandskapet. Nu kan man också se en tydlig skillnad i siktlängd jämfört med vyerna från Mongoliet dagen innan. Här i Kina försvinner horisontlinjen nästan över allt snabbt i ett töcken - inne i storstäderna, och framför allt i Beijing kunde vi ibland se rakt upp mot solen som bara en röd diffus skiva.
Innan vi körde in i Datong passerade vi en förort med delvis gammal kinesisk radhusbebyggelse. En del av väggarna ser ut att vara av soltorkad lera med torvtak. Annars bestod all traditionell bebyggelse som vi såg av enkla bruna radhus av tegel med röda tegeltak. Man ser väldigt lite fönster här, vilket verkar bero på en allmän byggstil där de på fotot synliga nordväggarna lämnats fönsterlösa. För övrigt upprepades husraderna i en monoton och tät oändlighet i både städer och i landsortsbyarna, som jag antar utvecklats som kinesiska motsvarigheter till de ryska kolchosbyarna. I city mötte vi nya 25-våningars skivhus som även skymtar i stationsbildernas bakgrund. På satellitbilden över stadskärnan nedan ser man skuggor av dessa höghus i en lång rad på vattenmagasinets vänstra sida. Såvitt jag förstår är detta den framtida bostadsmiljön även för den kvarts miljard av bondebefolkningen som ännu väntar på att urbaniseras med jobb, bostäder och konsumtionsnivåer i närheten av västerländsk eller japansk standard. "Bo på landet" med egen villa och trädgård kommer aldrig vanligt folk att få utrymme för.
Datong är som de flesta kinesiska städer i snabb tillväxt med en skog av byggkranar. På satellitbilden syns också många rivningskvarter och en uppdämd vattenreservoar i en för övrigt torr flodfåra eftersom bilden togs en vinterdag under torrperioden. Stans näringsliv kretsar kring kolgruvor, stål- och verkstadsindustrier med lok till det kinesiska järnvägsnätet som specialitet.
Mellan Datong och Zhangjiakou gick spåret längs norra sidan i en tätbefolkad uppodlad dalgång. På högra sidan mot norr lutade den sargade marken upp mot de närbelägna bergen. En koll på satellitbilderna visar också täta, kraftiga och delsvis färska erosionsspår från vattenflöden längs hela den femton mil långa sträckan. Den eroderade marken verkar torr och urlakad och man försöker tydligen etablera lite skog och gräs för att förhindra mera skador. Mot söder ser man ner över bördigt slättland med ett lapptäcke av småskiften där den dominerande grödan är majs. På andra sidan dalen kommer ett vidsträckt område med svagt lutande lössjordkullar där i stort sett all ytor är uppodlade och terasserade.
Vi passerade ibland nära intill väldigt tätbyggda och likformiga jordbruksbyar som vi här ser från "baksidan". Här och var körde vi över gamla raviner som var djupt nerskurna i de tjocka lössjordslagren. Ungefär mitt emellan städerna passerade vi ett område där den långa muren gick ner i norra dalkanten (första bilden). Lite längre fram kom det upp ännu äldre murrester söderifrån med en del alldeles intill järnvägen. På den stora bilden kan man nog skymta delar av samma mur till höger på södra sidan av dalen. Bilden ger också en god överblick över ett större plant odlingsområde med små skiften, samt tydliga terrasser till vänster om murarna.
Mera raviner där man planerat ut små odlingsterasser Några djur med övervakning betar till höger vid närmaste kanten på nästa bilf, men annars ser det mesta ut att vara småskalig majsodling som jag funderar lite mer kring längre ner.På tredje bilden syns också hur man gjort tvärgående vattenstoppterasser på långsluttande mark intill järnvägen.
När vi närmar oss storstan Zhangjiakou blir förortsbebyggelsen lite med varierad i både färg och form. Här övergår odlandet till något slags små kolonilotter med olika grönsaker och växthustunnlar. På en av bilderna syns också lite husdjur som ser ut att vara får och grisar i små öppna skjul.