Skillnader mellan versionerna 16 och 17
Version 16 vid datum 2011-03-09 00:12:15
Storlek: 13134
Editor: JanNilsson
Kommentar:
Version 17 vid datum 2011-03-11 00:46:02
Storlek: 15170
Editor: JanNilsson
Kommentar:
Raderingar markeras som den här. Bidrag är markerade som den här.
Linje 26: Linje 26:
I HermanLindqvist första del av Historien om Sverige, 1995 har jag funnit en av mycket få samtida skildringar av förhållandena i svenskt jordbruk för tusen år sedan i utdraget ur en isländsk Eddadikt. HermanLindqvist har använt den som en berättelse om klassamhällets uppkomst, men med reservation för att en del av jordbrukandets facktermer kan vara felaktigt översatta, så finns det många detaljer som avslöjar hur jordbruket måste ha varit organiserat då. I HermanLindqvist första del av Historien om Sverige utgiven 1994, har jag funnit en av mycket få samtida skildringar av förhållandena i svenskt jordbruk för tusen år sedan i utdraget ur en isländsk Eddadikt. HermanLindqvist har använt den som en berättelse om klassamhällets uppkomst, men med reservation för att en del av jordbrukandets facktermer kan vara felaktigt översatta, så finns det många detaljer som avslöjar hur jordbruket måste ha varit organiserat då. Den skildringen från Eddan finns även nämnd i Vilhelm Mobergs Min svenska historia 1970, där han också mycket tydligt pekar ut den frie bondens avgörande roll för samhällets utveckling. Samma synpunkter kunde jag nu även spåra i författaren Lasse Bergs alldeles färska historieskidring Skymningssång i Kalahari enligt en recension i DN 2011-03-09.
Linje 28: Linje 28:
Med undantag för trälväsendet så överensstämmer detaljerna också mycket väl med det liv på landet och staden som beskrivs i mina förfäders brevväxling under senare halvan av 1800talet. Den "trälarnas ätt" som Lindqvist talar om hade då övergått till statarväsendet på härskarnas gods eller arbetare i den begynnande industrialiseringen. Man får också komma ihåg att beskrivningarna sker från härskarperspektivet. Med undantag för trälväsendet så överensstämmer detaljerna från samtidsbeskrivningen i Eddan också mycket väl med det liv på landet och staden som beskrivs i mina förfäders brevväxling under senare halvan av 1800talet. Den "trälarnas ätt" som Lindqvist talar om hade dock då övergått till statarväsendet på härskarnas gods eller arbetare i den begynnande industrialiseringen. Man får också komma ihåg att beskrivningarna i Eddan, som nästan alltid, sker från härskarperspektivet.
Linje 32: Linje 32:
De som Lindqvist kallat för ''storbönder'' tillhör en ekonomisk överklass som bör ha varit nära knuten till härskarna och som förutom att styra sina gårdar och hämta skatt från alla övriga, även sysslade med t ex handel. Härifrån kom säkert också enligt Lindqvist de äventyrare som blev vikingar och hade tillgång till de resurser som krävdes för att bygga och utrusta alla skepp som for ut.
Storbönder och härskare var trots allt ganska få, vilket innebar att den helt dominerande delen av jordbruket bestod av fria bönders gårdar.
Moberg har även funnit en intressant uppgift ur landskapslagarna på 1300-talet som belyste var gränsen gick mellan arbetare och bonde, ungefär vid tiden när trälväsendet upphörde i Sverige. Då infördes lagar om arbetstvång för medellösa som ägde mindre "egendom" än 3 mark. In naturavärdet av 3 mark var då enligt en uppgift 36 tunnor korn vilket Moberg tolkade som "behovet för ett års underhåll av en person". En tunna korn är ungefär 100 kg och ur näringssynpunkt kan man grovt räkna med att man då klarade hela födan på motsvarande högst ett kilogram korn om dagen.

Jag tror att Moberg misstolkat en del. Ur tionderegister som finns från 1500-talet syns att tiondet för en vanlig gård då var ungefär en tunna korn, vilket betyder att hela skörden uppgått till 10 tunnor (1000 kg). Utsäde för nästa år sparas med 1/5 eller två tunnor och kvar att äta blir 7 tunnor, vilket nog kan räcka tillsammans med rovor och en del kött från skogsfoder att mätta en familj plus någon anställd i ett hushåll på motsv 4-5 vuxna. Det är betydligt mindre än de 36 tunnorna, som jag tror motvarade lägsta värdet på hela det jordbruk (egendom) vars avkastning kunde försörja en person vilken också förutsattes vara familjeförsörjare. Hela årslönen för en dräng kunde motsvara en tunna korn i kontanter plus en tunna i "stat" dvs fri kost, logi och kanske kläder.

De som Lindqvist kallat för ''storbönder'' tillhör en ekonomisk överklass av jordägare, som bör ha varit nära knutna till härskarna och som förutom att styra sina gårdar och hämta skatt från andra, även sysslade med t ex handel. Härifrån kom säkert också enligt Lindqvist de äventyrare som blev vikingar och hade tillgång till de resurser som krävdes för att bygga och utrusta alla skepp som for ut.
Storbönder och härskare var trots allt ganska få i Sverige, vilket innebar att den helt dominerande delen av jordbruket bestod av fria bönders gårdar.
Linje 57: Linje 61:
De här resandetjänsterna var uppenbarligen ganska betungande, för något år in på 1300 erhöll den dåvarande gästgivaren även biskopsbrev på avkastningen från en före detta prästgård i Hölje, nära Lits Kyrka vilken ligger fyra mil från Stugun. Det framgår inte vem som skulle sköta gårdsdriften där, men den gården låg på bördig och sedan lång tid uppodlad jord i det kalkrika centraljämtska silurområdet. Enligt några tingsprotokoll hade en präst i Lit, som tidigare förfogat över gården, förverkat sin rätt på grund av sitt lössläppta leverne och den katolske ärkebiskopen tyckte att gården gjorde större nytta som förstärkning till själastugan vid den enda gården i Stugun. De här resandetjänsterna blev uppenbarligen mera betungande, för något år in på 1300 erhöll den dåvarande gästgivaren även biskopsbrev på avkastningen från en före detta prästgård i Hölje, nära Lits Kyrka vilken ligger fyra mil från Stugun. Det framgår inte vem som skulle sköta gårdsdriften där, men den gården låg på bördig och sedan lång tid uppodlad jord i det kalkrika centraljämtska silurområdet. Enligt några tingsprotokoll hade en präst i Lit, som tidigare förfogat över gården, förverkat sin rätt på grund av sitt lössläppta leverne och den katolske ärkebiskopen tyckte att gården gjorde större nytta som förstärkning till själastugan vid den enda gården i Stugun.
Linje 59: Linje 63:
Förutom att ställa upp med ståndsmässigt mat och husrum för övernattning, måste en sådan skjutsstation ha flera hästskjutsar med kördrängar tillgängliga för att kunna övernatta och vidarebefordra uppdykande följen av olika dignitärer till nästa station som förmodligen då låg på fyra mils avstånd. Så småningom byggdes nätet ut till ett nätverk av skjutsstationer i hela Sverige med 1,5 till 2 mils avstånd, som fungerade fram tills järnväg och biltrafik tog över i slutet av 1800-talet resp. 1920-tal. Skyldigheten att hålla stationerna med foder blev med tiden en del av den kommunala skatten som skulle skötas gemensamt av gårdarna omkring varje station. Granngårdarna fick också ställa upp med reservhästar vid behov och allt inklusive skjutsersättningar var noggrant reglerat för varje station. Förutom att ställa upp med ståndsmässigt mat och husrum för övernattning, måste en sådan skjutsstation ha flera hästskjutsar med kördrängar tillgängliga för att kunna övernatta och vidarebefordra uppdykande följen av olika dignitärer till nästa station, som förmodligen då låg på fyra mils avstånd. Officiella resenärer med med respass från biskop eller kung skulle långt fram i tiden ha fri befordran i landet. Så småningom byggdes nätet ut till ett nätverk av skjutsstationer i hela Sverige med 1,5 till 2 mils avstånd, som fungerade fram tills järnväg och biltrafik tog över i slutet av 1800-talet resp. 1920-tal. Skyldigheten att hålla stationerna med foder blev med tiden en del av den kommunala skatten som skulle skötas gemensamt av gårdarna omkring varje station. Granngårdarna fick också ställa upp med reservhästar vid behov och allt inklusive skjutsersättningar var noggrant reglerat för varje station.
Linje 65: Linje 69:
Ännu på 1500-talet beskattas i hela Stugun vad som kallas 1 gård med 3 bönder (en av dem var förfader i rakt nedstigande led till min far som var född och uppväxt där). På 1600-talet byggdes kyrka och Stugun var nu annexförsamling till Ragunda med 6 bönder och 60 invånare totalt. Mitten på 1700 bodde här 80 invånare, men vid slutet av 1700 tillfördes församlingen ett antal nybyggarbyar från Lits utkant och kring 1850 var Stuguns invånarantal tiodubblat till 800. Fram till 1926 när morfars krönika trycktes hade invånarantalet expanderat till 2500, allt baserat på skogsavverkningar till Sundsvallsindustrierna och det gynnsamma läget vid flottleden. Hit flyttade mängder med folk från bl a Värmland och förmodligen också en hel del tillfälligt boende som aldrig skrev sig på orten. Ännu på 1500-talet beskattas i hela Stugun vad som kallas 1 gård med 3 bönder (varav en var förfader i rakt nedstigande led till min far som var född och uppväxt på ungefär samma plats i början av 1900). På 1600-talet byggdes kyrka och Stugun var nu annexförsamling till Ragunda med 6 bönder och 60 invånare totalt. Mitten på 1700 bodde här 80 invånare, men vid slutet av 1700 tillfördes församlingen ett antal nybyggarbyar från Lits utkant och kring 1850 var Stuguns invånarantal tiodubblat till 800. Fram till 1926 när morfars krönika trycktes hade invånarantalet expanderat till 2500, allt baserat på skogsavverkningar till Sundsvallsindustrierna och det gynnsamma läget vid flottleden. Hit flyttade mängder med folk från bl a Värmland och förmodligen också en hel del tillfälligt boende som aldrig skrev sig på orten.

Mitt perspektiv utgår ifrån att energihantering är grunden för allt liv. Människans praktiska tillvaro går förenklat ut på att äta organiska kolföreningar och i kroppen oxidera, dvs förbränna dom i en kemisk process för att utvinna värme och mekanisk rörelseenergi. Alla kolföreningar som vi vill äta eller använda utanför kroppen måste samlas in från naturen eller produceras i en konstgjord process där vi använder mark och fotosyntesreaktion för att tillverka önskvärda kolföreningar.

För både insamling och direkttillverkning i jord- och skogsbruk krävs stora insatser av energi som i huvudsak erhålls från oxidation av tidigare tillverkade kolföreningar. Den processen är densamma och lika nödvändig vare sig man använder ny biomassa eller gammal i form av petroleum eller stenkol och kan aldrig trollas bort med filosofiska finter.

Det finns tendenser i dagens hållbarhetsdiskussioner där man ofta hänvisar till historiskt och småskaligt jordbruk som mera energieffektivt än det nuvarande. Argumentationen bygger då på att man begränsat sig till delar av tillverkningsprocessen och man får fram en mängd motsägande och ologiska påståenden varav en del är direkt felaktiga.

Min slutsats hamnar någonstans i att all produktion kostar energiinsatser - mer sådana desto exklusivare produkter man önskar, men en intensivare produktion spar energi och framför allt spar den på mark som alltid är den begränsande faktorn. Fokuseringen på fossilenergi i lantbruket är ganska meningslös. Vi ska givetvis minska all energiåtgång så mycket det går utan att minska men helst öka matproduktionen per hektar. Dom stora summorna ligger där i all lyxkonsumtion som vi tillåter oss på andra områden.

Jag försöker nedan att med några exempel från verkligheten visa vilka energiinsatser det egentligen handlar om när man tar med lantbruksföretagens hela kostnadsbild. Under EnergiGraf har jag en modell till ett diagram för att åskådliggöra energiomsättningen för en bestämd gröda eller produkt.

MayaJordbruk

Chitchen Itza

Mayakultur och energi är intryck från en studieresa med badsemester i södra Mexico i januari 2011 kompletterad med litteraturstudier. Man kan också se detta som en utvidgning och komplettering av reflexionerna omkring energifrågor i gamla svenska jordbrukshistoriska dokument som kan läsas i avsnittet JordBruk.

Medeltiden i Eddan I HermanLindqvist första del av Historien om Sverige utgiven 1994, har jag funnit en av mycket få samtida skildringar av förhållandena i svenskt jordbruk för tusen år sedan i utdraget ur en isländsk Eddadikt. HermanLindqvist har använt den som en berättelse om klassamhällets uppkomst, men med reservation för att en del av jordbrukandets facktermer kan vara felaktigt översatta, så finns det många detaljer som avslöjar hur jordbruket måste ha varit organiserat då. Den skildringen från Eddan finns även nämnd i Vilhelm Mobergs Min svenska historia 1970, där han också mycket tydligt pekar ut den frie bondens avgörande roll för samhällets utveckling. Samma synpunkter kunde jag nu även spåra i författaren Lasse Bergs alldeles färska historieskidring Skymningssång i Kalahari enligt en recension i DN 2011-03-09.

Med undantag för trälväsendet så överensstämmer detaljerna från samtidsbeskrivningen i Eddan också mycket väl med det liv på landet och staden som beskrivs i mina förfäders brevväxling under senare halvan av 1800talet. Den "trälarnas ätt" som Lindqvist talar om hade dock då övergått till statarväsendet på härskarnas gods eller arbetare i den begynnande industrialiseringen. Man får också komma ihåg att beskrivningarna i Eddan, som nästan alltid, sker från härskarperspektivet.

I Eddadikten framgår tydligt att trälarna endast arbetar för mat och husrum, mellanklassen av fria bönder (som är störst) arbetar, äger, producerar och konsumerar medan härskarklassen äger stora egendomar och ägnar sin tid åt exklusiv konsumtion, sport (nöjesjakten) och krig men deltar inte i vanligt fysiskt arbete, varken på karl- eller kvinnosidan ("smalfingrad dejlig").

Moberg har även funnit en intressant uppgift ur landskapslagarna på 1300-talet som belyste var gränsen gick mellan arbetare och bonde, ungefär vid tiden när trälväsendet upphörde i Sverige. Då infördes lagar om arbetstvång för medellösa som ägde mindre "egendom" än 3 mark. In naturavärdet av 3 mark var då enligt en uppgift 36 tunnor korn vilket Moberg tolkade som "behovet för ett års underhåll av en person". En tunna korn är ungefär 100 kg och ur näringssynpunkt kan man grovt räkna med att man då klarade hela födan på motsvarande högst ett kilogram korn om dagen.

Jag tror att Moberg misstolkat en del. Ur tionderegister som finns från 1500-talet syns att tiondet för en vanlig gård då var ungefär en tunna korn, vilket betyder att hela skörden uppgått till 10 tunnor (1000 kg). Utsäde för nästa år sparas med 1/5 eller två tunnor och kvar att äta blir 7 tunnor, vilket nog kan räcka tillsammans med rovor och en del kött från skogsfoder att mätta en familj plus någon anställd i ett hushåll på motsv 4-5 vuxna. Det är betydligt mindre än de 36 tunnorna, som jag tror motvarade lägsta värdet på hela det jordbruk (egendom) vars avkastning kunde försörja en person vilken också förutsattes vara familjeförsörjare. Hela årslönen för en dräng kunde motsvara en tunna korn i kontanter plus en tunna i "stat" dvs fri kost, logi och kanske kläder.

De som Lindqvist kallat för storbönder tillhör en ekonomisk överklass av jordägare, som bör ha varit nära knutna till härskarna och som förutom att styra sina gårdar och hämta skatt från andra, även sysslade med t ex handel. Härifrån kom säkert också enligt Lindqvist de äventyrare som blev vikingar och hade tillgång till de resurser som krävdes för att bygga och utrusta alla skepp som for ut. Storbönder och härskare var trots allt ganska få i Sverige, vilket innebar att den helt dominerande delen av jordbruket bestod av fria bönders gårdar.

Som framgår av dikten ägnade sig bonden åt att "timra, bygga hölador, göra kärror och köra plogen" och smida järn medan hans trälar "lade gärdsel (stängsel), gödslade åkrar, ansade(?) svin, vallade getter och vände torv". Här framgår klart att varje gård redan för tusen år sedan och förmodligen även många århundraden dessförinnan var ett väl utvecklat företag med stora investeringar och många personer sysselsatta med olika arbetsuppgifter, kort sagt en liten entreprenadverksamhet eller verkstad. Underförstått skulle här produceras de överskott som överklassen beskattade och förtullade i sina handelsverksamheter och sedan levde upp i sin förfinade konsumtion.

Yrkeskategorin "dräng" hörde enligt dikten till bondeklassen, vilket nog talar för att trälar kanske inte var så vanligt hos de fria bönderna. I mina dokument från mitten av 1800talet utgjordes nog huvuddelen av drängarna och pigorna på gårdarna i min hemtrakt av någon slags gesällvandring av söner och döttrar från andra gårdar och socknar vilka skaffade sig nya erfarenheter och lite egna inkomster under perioder när hemgården hade överskott på arbetskraft. Det var också ett vanligt sätt för "bonde att söka fru" eller för kvinnlig arvinge att hitta bonde.

Beskrivningen av gårdssysslorna visar bilden av ett åkerbruk som plöjs med dragdjur. Åkrarna gödslas regelbundet med gödsel från djur som vinterfodras med hö från lador ute i markerna, dvs skogsfoder. Torvvändningen kan vara dels myrjord som hämtas till gödsling eller en mer svedjebruksbetonad kultivering av skogsslåtterängar som tidigare täckte stora delar av det vi numera betraktar som produktiv eller urskogsbetonad skogsmark.

Gårdarna bestod redan då av mängder med timrade hus för olika ändamål. Transporter på barmark skedde med kärra som förmodligen främst anspändes med hästar. Det betydde även att man måste underhålla farbara vägar.

Man har alltid varit medveten om att en utbyggd gård enligt beskrivningen är en mödosamt ackumulerad och kapitalkrävande ekonomisk enhet som måste ha en viss minsta storlek för att fungera och kunna försörja en ägarfamilj där både två och tre generationer familjemedlemmar vissa perioder kan arbeta. Luckorna däremellan fylls ut med anställda liksom behovet av säsongarbetare.

Det har alltid varit naturligt att behålla gården intakt vid generationsskiften och att lämna över den till en enda efterträdare. Om det varit möjligt att genom tillköp och nyodlingar utvidga areal och produktion av varor tillräckligt mycket, så kunde man i nästa generation dela gården mellan två eller flera arvingar. Annars måste de övertaliga syskonen lösas ut och söka sig annan utkomst. En ganska vanlig lösning var också att ett eller flera syskon förblev ogifta och stannade kvar som dräng och piga på hemgården tillsammans med en gift efterträdare. Sambruk mellan flera likställda familjer på samma gård har nog alltid förekommit, men har också för det mesta inte fungerat särskilt länge p g a dels svårigheter att komma överens om styrningen av en komplex verksamhet och kanske ffa hur man ska fördela insatserna och det ekonomiska resultatet mellan familjerna.

Stugun från medeltiden En beskrivning av hur en ny socken växte fram på medeltiden ger min morfar i en väl dokumentgrundad redogörelse i inledningen till StuguBoken. Där redogör han för hur en helt ny socken, Stugun i Jämtland uppstod från 1200-talet och sedan utvecklades fram till 1900-talet.

Början till den utvecklingen blev ett brev från ärkebiskopen i Uppsala, där han år 1277 uppdrog åt en person Gjurd att upprätta en skjutsstation med s k själastuga eller resandehärberge vid ett färjeställe över Indalsälven i Ragundaskogen på vägen ungefär mitt emellan sockenkyrkorna i Lit och Ragunda. Det var ungefär fyra mil åt båda hållen och biskopen behövde en "transportentreprenör" på platsen för att någorlunda bekvämt kunna skicka sina fogdar och präster från Uppsala via hamnar vid Sundsvall-Härnösand upp till föramlingarna i Storjöområdet i Jämtland. Sockennamnet syftar på denna "stuga".

Som ersättning för dessa skjutsplikter och hotelltjänster skulle denne Gjurd Bodakarl till en början åtnjuta avkastningen från gård, fiske i älven och slåtter från en utmark (dvs skog) som efter några år sträckte sig två mil från gården på tre sidor. Han skulle samtidigt vara befriad från tiondeskyldighet till kyrkan i Ragunda. Den här gården ligger i en smal älvdal med lite odlingsmark och vidsträckt bergig skogsterrängen runt omkring.

De här resandetjänsterna blev uppenbarligen mera betungande, för något år in på 1300 erhöll den dåvarande gästgivaren även biskopsbrev på avkastningen från en före detta prästgård i Hölje, nära Lits Kyrka vilken ligger fyra mil från Stugun. Det framgår inte vem som skulle sköta gårdsdriften där, men den gården låg på bördig och sedan lång tid uppodlad jord i det kalkrika centraljämtska silurområdet. Enligt några tingsprotokoll hade en präst i Lit, som tidigare förfogat över gården, förverkat sin rätt på grund av sitt lössläppta leverne och den katolske ärkebiskopen tyckte att gården gjorde större nytta som förstärkning till själastugan vid den enda gården i Stugun.

Förutom att ställa upp med ståndsmässigt mat och husrum för övernattning, måste en sådan skjutsstation ha flera hästskjutsar med kördrängar tillgängliga för att kunna övernatta och vidarebefordra uppdykande följen av olika dignitärer till nästa station, som förmodligen då låg på fyra mils avstånd. Officiella resenärer med med respass från biskop eller kung skulle långt fram i tiden ha fri befordran i landet. Så småningom byggdes nätet ut till ett nätverk av skjutsstationer i hela Sverige med 1,5 till 2 mils avstånd, som fungerade fram tills järnväg och biltrafik tog över i slutet av 1800-talet resp. 1920-tal. Skyldigheten att hålla stationerna med foder blev med tiden en del av den kommunala skatten som skulle skötas gemensamt av gårdarna omkring varje station. Granngårdarna fick också ställa upp med reservhästar vid behov och allt inklusive skjutsersättningar var noggrant reglerat för varje station.

En ungefärlig bild av vilka energikostnader det handlar om kan följande uppgifter visa. En unghäst för inkörning var värd minst lika mycket som en ko. En arbetshäst förbrukade också ungefär lika mycket fodernäring som en mjölkko. En fördel för hästen var dock att den kan äta och klara sig på grövre foder än kon, och det förekom i skrifter på 17 - 1800-talet en sorts "hästhö", hälvten så dyrt som vanligt hårdvallshö. Det var troligen starr och liknande från skogsslåtter på annars värdelösa arealer och enligt uppgifterna så var näringsinnehållet så lågt att hästen i stället måste äta dubbelt så mycket av detta för att klara sig. Kor och oxar har sitt idisslarsystem som begränsar ätkapaciteten och dom måste därför ha foder med ett högre näringsvärde än hästen. Vid hög produktion och hårt arbete måste man höja näringskvaliteten till båda och här kommer t ex havre till hästarna in. Enligt en uppgift från järnvägsbyggandet på 1870-talet lejde man in arbetskarlar för 2,50 kr per dag medan en karl med häst hyrdes in för 10 kr per dag. Det betyder att hästen kostade ungefär tre gånger så mycket som en karl i drift och det motsvarar väl ungefär vad karlen respektive hästen förbrukade av energiinsatser på den tiden i en livscykelananlys. Mer reflexioner kring den här energifrågan finns under JordBruk#Arbetskraft och #Dragkraft.

Ännu på 1500-talet beskattas i hela Stugun vad som kallas 1 gård med 3 bönder (varav en var förfader i rakt nedstigande led till min far som var född och uppväxt på ungefär samma plats i början av 1900). På 1600-talet byggdes kyrka och Stugun var nu annexförsamling till Ragunda med 6 bönder och 60 invånare totalt. Mitten på 1700 bodde här 80 invånare, men vid slutet av 1700 tillfördes församlingen ett antal nybyggarbyar från Lits utkant och kring 1850 var Stuguns invånarantal tiodubblat till 800. Fram till 1926 när morfars krönika trycktes hade invånarantalet expanderat till 2500, allt baserat på skogsavverkningar till Sundsvallsindustrierna och det gynnsamma läget vid flottleden. Hit flyttade mängder med folk från bl a Värmland och förmodligen också en hel del tillfälligt boende som aldrig skrev sig på orten.

Busvebacken: MayaJordbruk (senast redigerad 2014-04-14 21:16:05 av JanNilsson)