Kyrkåstäcket

Jag har här samlat det material som kunnat hittas av beskrivningar och spekulationer om täcket och dess öden och äventyr, samt bilder av täckets olika delar och kopior.

(Fram till 9 januari 2011 är orginalet tillfälligt utlånat från Historiska museet i Stockholm till Jamtli och kan beses där).

Jamtlis beskrivning av föremålet ser ut så här. "Kyrkåsvävnaden är ovanligt bred och utgör ett kvadratiskt täcke på drygt ca 1x1 m. Materialet är ull samt lin och färgerna går i rött, blått och grågrönt. Täcket påminner mycket om Överhogdalsbonad IV och består liksom denna av oktogonala fält med geometriska ornament; skepp, fyrfota djur med bakåtvänt huvud och fåglar vid träd. Täcket har använts som antependium i Kyrkås gamla kyrka. Mot senare delen av 1800-talet kom det på dunkla vägar till Nordiska museet i Stockholm. Några mindre delar blev dock kvar i Jämtland och förvaras idag i Kyrkås kyrka och på länsmuseet. Fortfarande saknas dock bitar av täcket. På samma sätt som med Revsundslisten visade C-14-dateringen att täcket var äldre än man först trott. Någon gång mellan 990 och 1160 beräknas det ha vävts."

Till vänster ses hela täcket i sin nuvarande, av Brita Jonsdotter "städade" form. Den högra bilden visar en detalj av täcket i närbild

width=500 width=400

Två av de avklippta små fragmenten som fortfarande finns kvar i Jämtland, ett i gammalkyrkan och ett på Jamtli. Dessutom ska det finnas tre ytterligare små bortklippta bitar som förvaras på Historiska museet, men som jag inte hittat några bilder på.

width=500 width=300

Den hittills kända historien finns väl och utförligt beskriven, av Annas dotterdotterdotter och Nordiska museets styresman Christina Mattsson, i artikeln “Antependiet från Kyrkås gamla kyrka”, som ingår i boken Jämten 2010 från Jamtli förlag. Jag har löfte om att så småningom få lägga ut även den uppsatsen på den här sidan men får tills vidare lite längre ner ge ett kort referat av innehållet, som ganska radikalt ändrar den tidigare historien om hur täcket hanterades på vägen från gamla kyrkan till sin nuvarande plats på Historiska museet i Stockholm.

Först kommer en lite äldre historieskrivning av Calise Tirén i Litsboken årg. XI från 1960. altarduken 1 altarduken 2

Färgfotot föreställer vävnaden som mor och dotter hjälptes åt med att framställa, och som skulle likna det gamla antependiet. Även denna vävnad, som blev färdig 1912 med Kristina Eriksson Stadighs signatur KES, har använts som altarduk i Kyrkås gamla kyrka men finns nu sen 1959 på Jamtli museum. 1951 vävde hon upp en större kopia som nu hänger som altarduk i den renoverade gammalkyrkan.

gamla kopian width=200 width=300

Avskrift av Kristina Stadighs egen berättelse om täckets öden och äventyr, samt hennes mönsterbeskrivning som finns direktkopierad här intill.

"Antipendiets öde och hur de sista resterna togs till vara och förvaras nu i Nordiska Museet. (Sveriges dyrgrip)

När Kyrkås gamla medeltidskyrka togs ur bruk och delvis revs, såldes inventarierna å auktion, och däribland var även antipendiet vilket inropades av torparen Jonte på berget i Bringåsen, för en tolvskilling =(25 öre) vilken använde detta till hästtäcke.

År 1870 när Hans Andersson i Bringåsen kom hem från riksdagen hade han sällskap med en uppköpare för Nordiska Museet och dels för Liljevals och samtidigt blev det tal om icke det fans någon gammal vävnad från gamla kyrkan. Anna Hansdotter Eriksson som var mycket intresserat av allt gammalt o särskild vad konstvävning beträffar uppsökte då ovannämnde torpare och bad att få söka reda på de sista resterna av antipendiet, vilket han fick köpa för 75 öre. Sedan blev det att tvätta och sy ihop resterna så gott det sig föra lät och uppköparen fick med sig dyrgripen varvid den kom att hamna hos Liljevalls och när denne skänkte samlingen till Nordiska museet kom även resterna av antipendiet med dit.

När kyrkan började renoveras kom Anna Eriksson och Kristina Stadig på tanken att försöka väva ett likadant antipendium, men nu gick det ej att få låna orginalet utan vi erhöll ett fotografi som landshövdingskan Ellen Widén tagit. Det blev att använda förstoringsglas och rita upp mönstret. Som tur var hade Anna Eriksson en liten bit kvar av antipendiet så att det gick att se hur färgerna såg ut. På avigsidan var det hemspunnet lingarn och rätsidan ylle, rutigt mönster i oljeblått och järnblått. antipendiet, som vävdes år 1951 skall vara ett minne efter min moder Anna eriksson och hännes sista önskan var att antipendiet skulle bli till nytta i denna helgedom.

Mönstret är uppdelade i stora fyrkantiga rutor o alla har särskilda uppgifter. På översta rutan återfinns tuppen, symbol för själens uppvaknande till Gud. I en av rutorna är det ett skepp som symbol för människans färd på livets hav. I nedersta rutorna synes två pelikaner Kärlekens symbol. Pelikaner fins på alla gamla dopfund. Mellan ovan angivna mönster är det bårder o korsmönster i olika varianter bland annat hakkors, urgammalt lyckobringande tecken stundom symbol för solen o fins fortfarande i Grekiska kloster o tempel. Antipendiet härstammar från slutet av 1000 eller början av 1100 talet.