KulturSkillnader från Moskva till Beijing

Bilder och kommentarer, infångade längs järnvägen Moskva - Beijing sommaren 2013 - del II:1

(Än så länge existerar bara denna sida och del II:2, HusdjursSkötsel i Mongoliet)

Hela resan varade i nitton dagar med sjutton mellanliggande nätter. Vi i den svensk-norska turistgruppen på 21 personer tillbringade sju nätter på tågen, åtta hotellnätter i fyra städer och två nätter i jurta. Järnvägen Moskva-Peking sträckte sig över ca 725 mil oräknat serpentinsvängar i bergen och vi tillbringade sammanlagt 150 timmar eller 6 hela dygn på eller vid järnvägen, som faktiskt höll tidtabellerna i stort sett på minuten hela vägen. Medelfarten mellan stationsuppehållen kunde vara ca 80 km/tim räknat på fågelvägen, och det var mellan 3 och 6 timmar mellan de längre uppehållen där vi tilläts kliva ur vagnarna, annars var vi inlåsta och hade stängda toaletter vid korta stopp. Vid varje stopp stannade luftkonditioneringen, som tydligen drevs av en markdriven generator på varje vagn. Den transsibiriska sträckan bestod av elektrifierat dubbelspår, medan linjen över Mongoliet gick på enkelspår med diesellok ända till Beijing. Inom Kinagränsen fanns det dock även flera parallella elspår. Under hela resan gjorde vi kortare minutuppehåll på mindre stationer för lokala resandes på- och avstigning, samt ibland lite längre på en eller annan timme för lokbyten, då vi fick gå ut ur vagnarna och se oss omkring.

I efterhand har jag kopierat lite från de fina Google earth-bilder som finns från många delar av resvägen - bl a framträder dom karakteristiska mongoliska jurtorna tydligt på satellitbilderna.

Min känsla är att vi under den här resan i princip passerade tre skilda världsdelar med var för sig helt olika historia, tre helt olika klimatområden, tre tydliga skillnader i sätten att leva och försörja sig på den ursprungliga landsbygden. Alla områdena har varit "drabbade" och kraftigt hämmade i sin nuvarande folkliga levnadsstandard av 1900-talets kommunistiska politik. Den har sänkt dem från deras tidigare nivåer, som längre tillbaka var helt jämförbara med standarden i Europa och Norden.

Min käpphäst från Busvebackens övriga sidor måste upprepas. All utveckling i alla mänskliga samhällen är och har varit beroende (och en spegling) av hur vi själva på olika platser har förmått tillvarata och utveckla de energirika naturresurser som över tid bara kan produceras av oss själva med stöd av solljus, värme och vatten.

Tre olika kulturgeografiska områden

Därmed får jag tre huvudavsnitt av reseberättelsen i kronologisk ordning, först del I, Ryssland från Moskva till sibiriska Irkutsk och Bajkalsjöns utlopp Angara mot floden Jenisej. Det andra avsnittet (del II) behandlar det betydelsefulla "kulturnavet", Mongoliet, på två websidor (del II:1 och del II:2) enligt beskrivningen nedan, medan det tredje avsnittet (del III) visar mötet med nordliga delar av Kina och järnvägens fysiska kontakt med delar av de gamla så kallade "sidenvägarna", ett namn som dom fick på 1800-talet.

Min version av kulturskillnaderna utgår från de olika förutsättningarna för lantbruk eller kanske mera, naturbruk.

Under del I korsade vi en stor del av det eurasiska inlandet längs breddgrader på Götalands nivå i Sverige. Pga det kontinentala klimatet skulle jag vilja likna jordbruksförutsättningarna längs hela vår del av transsibiriska spåret till något liknande Jämtland, dvs ganska korta, om än betydligt varmare somrar, måttlig nederbörd och en naturlig urskog här i taigabältet av barrträd och björk. Människor har levt och försörjt sig här minst lika länge som i Norden på gräs, tidiga spannmålssorter och skogsprodukter, samt ett stort och nödvändigt inslag av gräsätande husdjur, ett naturbruk som kombinerar växt- och djurproduktion. Förmodligen samtidigt som hos oss kom också potatis, som nu verkade vara det enda som befanns odlingsvärt på alla små inhägnade datjor som vi passerade i utkanterna på de stora industristäderna.

Del II:s mongoliska kultur byggde på ett sofistikerat nomadiserande naturbruk av en kortsomrig och nederbördsfattig stäppmiljö som endast avkastade en mer eller mindre gles gräsväxt. Den kan bara förädlas till ensidigt animalisk kost av idisslande HusdjursSkötsel.

I del III kom vi så in i de nordliga utkanterna av det nordkinesiska jordbruksområdet omkring Gula flodens lopp. Där har marken varit uppodlad och intensivt brukad med terrasserade sluttningar under hela den mångtusenåriga kinesiska historien. I de odlade områdena finns det lite plats för gräs och därmed också få gräsätande husdjur. Kött produceras med svin och fjäderfä, men blir pga den täta befolkningstrycket en mindre del av den allmänna kosten än i de tidigare kulturområdena. Mark är dyrbart, vilket märks av att bebyggelsen ligger tätt sammantryckt och samlad i de gamla samhällena och att odlingarna däremellan fyller ut alla tomrum i landskapet. I nya större städer byggs alla folkets bostäder på höjden i väldiga områden med täta skyskrapesamlingar på 20 till 30 våningars höjd.

Mongoliet som förbindelselänk

Mongolerna och deras nomadsläktingar på stäppbältet längs hela sidenvägens sträckning, har utan tvekan varit nav i den gods- och kulturförmedling, som skett under tusentals år, men som hade en höjdpunkt århundradena före och under Djingis Kahns imperium. Jag har klippt ett citat ur en historisk websida, som väl beskriver en del av mina intryck från vår järnvägsresa. Den blev i hög grad ett snabbtvärsnitt som går parallellt med den gamla sidenvägen.

Traversing as they do all of Eurasia, the Silk Roads encompassed almost every climate and vegetation zone and crossed every kind of terrain. This sketch of Silk Road geography has the modest aim of introducing a few of the important features of Eurasian physical geography which help us to understand patterns of human habitation and interaction across that vast expanse. There are always regional variations which deserve more detailed treatment. Before the advent of modern technology, geography and ecological zones were critical determinants of where and how people lived, moved and interacted. Boundaries such as we know them, delineated by modern states, did not exist, but boundaries there were, either natural or manmade, and in both cases they turn out to have been quite permeable.

Jag har avgränsat följande mellanavsnitt (del II:1) om Mongoliet till sträckan från sydligaste Bajkalsjön i Sibirien i norr och ner till nationsgränsen Mongoliet-Kina i söder, vilken här ligger mitt i Gobiöknen. Det gamla Mongoliet sträckte sig vidare genom den sedan länge kinesiska provinsen Inre Mongoliet, vars nedre gräns går i jämnhöjd med Gula flodens nordliga "loop" och resterna av alla gamla kinesiska murar, men mer om den delen i tredje berättelsen. På den karta som jag tills vidare har lagt ut, är järnvägen av mej markerad röd.

I Mongoliets huvudstad Ulan Bator bytte vi tåg vid ett tre dygns uppehåll med hotellnätter och lokalt turistguidade bussutflykter i stan. En lång busstur ut på landsbygden utanför stan utgör huvuddelen av en egen sida del II:2 med namnet HusdjursSkötsel i Mongoliet (svart väg på kartan).

Det finns ganska dåligt med kartmaterial över Mongoliet som legat inklämd i skuggan bakom de forna lydrikena Kina och Ryssland. Den karta jag visar fann jag i huvudstan, och den kan ge anledning till lite språkkommentarer.

Mongolerna har en mycket gammal språkkultur med ett helt eget skriftspråk och ett bokstavsalfabete som skiljer sig helt från deras mäktiga grannars på alla sidor. Man kan se prov på skriften i torgbilden på Djingis Khan nedan, men de gamla bokstäverna blir säkert opraktiska att på nytt börja använda officiellt, efter att de varit undertrycka under den långa sovjetryska perioden. Då användes ryskan som officiellt språk och deras alfabete (kyrilliska) för stavning av alla mongoliska namn på människor och orter. Ryskan hänger fortfarande kvar även om det finns en tydlig tendens mot engelskspråkig kultur i det modernaste utbudet.

Man har förmodligen översatt de ryskstavade namnen till latinskt alfabete i olika europaländer, så varje ort kan nu ha flera olika namn på olika kartor utan att något av dom låter som det rätta mongoliska. I Inre Mongoliet har orterna fått kinesklingande namnöversättningar - gränsstaden där vi bytte hjul hette på någon äldre karta för Erenhot, men har nu namnet Erlian. Provinshuvudstaden i Inre M. som vi passerade något tiotal mil öster om, heter Hohhot, vilket fortfarande klingar lite mongoliskt.

De två mongoliska orterna på kartan vid spåret stavas i latinsk översättning Ulaanbaatar och Sajnchand och dyker även upp i sin ryska form på några foton nedan. Några övriga orter som förekommer på fotona är Naushki och Suchbaatar vid norra mongolgränsen, Tjoir mellan Ulaanbaatar och Sajnchand i Gobiöknen långt söderut.

Mongoliet Bajkalsjön

Kultuk Bajkalsjön

Vid Bajkalsjön Före Ulan Ude

Jag ska redovisa mer uppgifter om själva sjön i del I när den blir skriven. Som marknad för de mongoliska samhällena måste Bajkalområdet ha haft stor betydelse, då sjön, som börjar strax norr om Mongoliet, är det enda vattenområdet inom mycket stora avstånd, som har kapaciteten att skapa ett lokalt klimatområde med hyfsade betingelser för djur- och växtliv, jordbruk och fiske. En nackdel är att spricksjön omges av svårtillgängliga berg, vilka även komplicerat järnvägsdragningen i trakten. På den sista bilden fotade jag det enda fältet (strax innan Ulan Ude) på hela resan som visade åtminstone spår av aktiv vallskörd med någon form av höstackar (två st) som skymtar mellan träden. Dessförinnan visar bilderna först när vi dyker fram ur diverse bergtunnlar och möter sjön högt från väster med sikt tvärs över till den södra spetsens två samhällen. En kvart senare passerade vi det bortre av dessa först synliga (Kultuk), en liten industristad. Här ska även finnas en pappersmasseindustri, som man haft en del miljödiskussioner omkring för några år sen, då sjöns extremt klara vatten bör skyddas. Putin lär ha dykt med ubåt här efter en fabriksstängning och konstaterat att vattnet utanför industrin såg rent ut. Man kunde gott öppna fabriken igen, vilket också skedde. Efter Kultuk åkte vi tidvis mycket nära uppför den östra stranden i närmare fyra timmar förbi småbyar med grå stugor innan vi vek österut från sjön och körde mot Ulan Ude.

Transsib Ulan Ude Ulan Ude Ulan Ude Grete och Stig tvättar fönster

Ulan Ude var vår sista anhalt på transsib. Här måste vårt Beijingdestinerade tågsätt byta till diesellok för den vidare färden på grenspåret mot söder. Här upprepade Grete och Stig ett eget initiativ med att förbättra utsikten från vår vagn.

Efter Ulan Ude Ulan Ude

Efter Ulan Ude Efter Ulan Ude

Naushki Gränspost Süch bataar

Allt eftersom vi drog söderut blev landskapet mer och mer likt den trädlösa grässtäppen. Naushki var sista station i Ryssland med viktig kontroll av pass och bagage i kupéerna. Här träffade vi också några ryska getter som letade mat under vagnarna på bangården. Det är glest mellan stationerna, så det tog nästan två timmar till innan vi passerade själva gränsen med ett ödsligt vakttorn i skymningen. Efter ytterligare en timme trampade vi mongolisk mark i mörkret vid passkontrollen i Suchbaatar.

Morgon före Ulan Bataar Förort Ulan Bataar

Förort UB Kåkstad med tält Ulaan Bataar

Stationen i Ulan Bataar Gaz buss Bussinteriör Resebolaget Nomadic Journeys

Kläder Folkdräkt Folkdräkt Folkdräkter Folkdräkter

Gata med affärer Gata med affärer Nytt bostadsområde

Regeringsbyggnad Djingis Kahn

Västra torget Drakhuset

Tyr. bataar Vinterpalatset Kungliga sommarstugan

Vad som fascinerade mej var mongolernas stolthet och starka historiska känsla för sin nu snart tusenårige förfader Djingis Kahns bedrifter. En dinosaurie i regeringsbyggnaden på ena sidan av paradtorget betraktar här en äkta Tyrannosaurium (möjligen Tarbosaurium?) på den andra sidan, som i fjol återbördats till ursprunget av hans ättlingar via en auktionssite i USA. De senare khanernas palats låg omkring ett vanskött grästorg en bit därifrån. Kopparkittlarna vid det vita vinterpalatset hör till brandskyddet. Allt här är byggt av trämaterial med starkt eftersatt underhåll.

Klostret Buddas fötter Klostret Ghandan Khiid

Buddistmunkar Munkskolan Bönestund

efter Ulanbatar efter Ulanbatar

Vindkraftpark Sovjets armebas

Tjoirs Perrong Tjoir i Gobi Bygdegården

Lokbyte i Tjoir Från kolgruvan Ny gruva?

Gammal gruva Bensinstation?

Gobi Gobi gobikameler Gobikameler

Korridoren Kupemat Grete o Magnus Restaurangen

rest rest rest

Sista kvällen före Beijing på tåget gick alla till restaurangvagnen. Ett par timmar senare körde vi över Kinagränsen och spenderade fyra timmar i Erlian på hjulbyte från ryska bredspåret till normalspårvidd innan vi fortsatte genom den kinesiska provinsen inre Mongoliet.