Jordbrukets allmänna historia och hemligheter

Alla tiders jordbruk i Kyrkåsperpektiv

Definitioner

Livsmedel,dvs mat för människor, djurfoder, textilfibrer, träbaserat byggmaterial och biobränsle innehåller en mycket stor del av den nödvändiga energi och de byggstenar som krävs för att åstadkomma och upprätthålla alla sorters mänskliga verksamheter på vårt jordklot.

Fotosyntes

Dessa ämnen framställs naturligt i växter vid biologisk ackumulering av solenergi med hjälp av klorofyll och ett antal olika kemiska föreningar i fotosyntesprocessen, och energin i växterna kan sedan koncentreras till animaliska råvaror, som människan i egenskap av allätare i många fall har lättare att tillgodogöra sig. Växt- och landdjursbaserade råvaror produceras numera nästan helt och hållet på jordbruksföretag som också kallas bondgårdar. Och varför?

Innan människan började bilda samhällen kan man anta att den huvudsakliga aktiviteten förutom reproduktion var insamling av naturligt förekommande och ätbara växter och djur. Vi var helt enkelt en del av djurlivet. I stort sett all den insamlade bioenergin (mat, kläder, bränsle mm) förbrukades då på insamling av ny mat, dvs vi använde ungefär lika mycket hjälpenergi till matproduktion som energiinnehållet i den insamlade maten och övriga naturråvaror. Det fanns mycket liten mängd resurser till övers för annan kulturverksamhet eller samhällsbildning. Ingen utomstående makthavare hade något större intresse för sådana områden heller, eftersom där inte fanns varken mat, handelsvaror eller skatteuppbörder att "ta hand om" för sin egen och sitt mindre eller större samhälles vinning.

En insikt är också, att växtproduktionens mängd per ytenhet och allmänna kvalitet som direkt människoföda minskar med sjunkande vattentillgång och temperatur (egentligen gradsumma = summan av alla dygnsmedeltemperatur över + 5 grader C). Sådana sämre nischer i landskapet har människan under miljoner år utvecklat förmåga att utnyttja genom att äta djur som i sin tur har speciell förmåga (s k herbivorer)att äta "grövre" och torkkonserverade växter. Den här förmågan har vi ju tagit med oss in i jordbrukarsamhället, och för Sveriges del har animalieproduktion i alla tider både tekniskt och biologiskt (naturenligt!) varit en oundgänglig del av samhällets tillkomst och överlevnad.

Veganer har aldrig historiskt kunnat överleva i en självhushållande svensk miljö, medan det finns många exempel på etniska människogrupper som klarade sin självhushållning på nästan hundraprocentig animalisk kost i mycket extrema miljöer utan växtodlingsmöjligheter. Massajer och eskimåer är exempel på "odlare" respektive jägare, och i Sverige har vi samerna som livnärt sig ovanför den s k odlingsgränsen, först med enbart jakt och fiske. När inte det räckte till började man intensivodla jaktbytet i tamrenskötsel som har stora likheter med massajernas produktion. Samerna får fram samma produkter som förut men större omsättning per yta och arbetskraft, vilket gav plats för flera människor och ökade utrymmet för inköp av vegetabiliska komplement och övrig samhällsstandard.

Fiskfångst har ju tidigare varit vår enda möjlighet att ta del av den naturliga fotosyntesen över klotets nästan oändliga vattenytor. Även det utnyttjandet har en låg produktion per ytenhet jämfört med land, hjälpenergiinsatsen är hög, och eftersom fångsten mestadels sker på oreglerad allmänning, ser det ju ut som om vi i dagsläget har kvaddat en stor del av nyttoavkastningen.

Bonde/företagare och areal

Jag tror det är viktigt att inse att tillgången till användbar areal och dess möjliga avkastningsförmåga med den kända kunskap och teknik som var tillgänglig, i alla tider varit den underliggande förklaringen till hur jordbruket utvecklats på olika platser. När vi blev så många att naturens råvaror inte räckte till, uppfanns för tiotusentals år sedan jordbruk eller agrikultur, vilket alltid inneburit att man genom olika konstgrepp och hjälpmedel förstärker och renodlar solens produktion på en given areal av sådana växter och djur som människan kan tillgodogöra sig nyttan av. Det betyder bl a att de bönder som skall producera mat och förnödenheter till ett samhälle som inte deltar med sina händer i produktionen, måste ersätta sin tidigare arbetskraft, som nu är samhällets "onyttiga" händer, med annan energikrävande teknik.

Hjälpenergi

I energitermer innebar det att man från början investerade en del av den producerade matenergin i jordbruksanläggningar (som omfattade en viss areal av odlad jord, skogsmark och vattendrag) för framtida produktion av större mängder ny mat, än den som de naturliga ekosystemen kunde frambringa. När anläggningarna blev tillräckligt effektiva kunde varje bonde producera mer mat än vad det egna hushållet (familj och anställda) behövde, och nu fanns det resurser för att bygga och försörja icke matproducerande samhällen, som i sin tur producerade alla nya tjänster och välfärdsprodukter som mänskligheten kunde börja utveckla och konsumera, och som med tiden också delvis började återköpas för att ytterligare effektivisera jordbruksföretagen. Före fossilenergins tid var det enkelt att mäta energihushållningen i själva matproduktionen så att man nu börjde utvinna mer bioenergi ur jordbruksföretaget än den återinsatta, egenproducerade hjälpenergin.

Under förutsättning att jordbruksbefolkningen i medeltal lever på ungefär samma välfärdsstandard som det övriga sammhället bör man i det gamla samhället grovt kunna mäta förhållandet mellan insatt hjälpenergi och utvunnen nyttoenergi (mat och andra jordbruksprodukter) till ungefär samma som andelen jordbrukare till hela befolkningen.

Eftersom andelen jordbrukare hela tiden sjunker i vårt utvecklade samhälle samtidigt som bioenergiproduktionen per arealenhet ökar ochvarje människa hela tiden betalar mindre och mindre av sin totala köpkraft för ett över tid ganska konstant behov av jordbruksråvaror, borde det även betyda att energihushållningen i det moderna jordbruket hela tiden blir bättre och bättre. De nuvarande insatserna av fossilenergi i livsmedelsproduktionen ändrar inte den här ekvationen eftersom billig fossilenergi används i minst samma utsträckning i alla andra samhällsfunktioner. Däremot är det helt klart att produktionskostnaden och därmed hjälpenergiinsatsen varierar stort mellan olika typer av livsmedel, och att t ex kött ligger i en högre kostnadsklass per energienhet än de flesta vegetabilierna.

Påståendet att tillverkning och användning av syntetisk kvävegödsel skulle vara specifikt fossilenergikrävande är en ren myt. Den kan för det första tillverkas med vilken energibärare som helst och alltså med fördel skapas med hjälp av direkt solenergi eller bioenergi när ekonomin så kräver. För det andra krävs i modern tillverkning och användning ca 10 kWh energi för att producera 1 kg kväve (N), som i sin tur ger tillbaka fem till tio gånger insatsen i form av skördad bioenergi eller proteinkväve. Det är ett utbyte som erhålls utöver det som är praktiskt möjligt med kvävefixerande grödor och återföring av organiska restprodukter.

Om man tittar på de olika produktgrupperna som kan framställas på en bondgård, så får man nog konstatera att matråvaror till människoföda är det som samhället ställer mest (och med tiden allt högre) krav på, som därmed är dyrast att framställa och innehåller den dyraste bioenergin. Därför är det ju också ett av skälen till att mänsklig arbetskraft blir dyrast i drift och alltid är dyrare än ersättningsteknik som drivs med billigare bränsle.

Företaget och Bonden

Konsten är att med olika hjälpinsatser på bästa sätt utnyttja den begränsade areal och det klimat som är givet, och där kommer alltid en företagare-lantbrukare-bonde in. Hans roll som företagsledare och bärare av all den samlade kunskap och investeringar som krävs för att åstadkomma en bärkraftig produktion på varje enskild gård tror jag väldig ofta underskattas i den allmänna samhällsdebatten.

Kapital

Till sin hjälp måste bonden alltid ha stora investeringar i anläggningar, insatsvaror och areal, som binder mycket kapital. Produktionshämmande kapitalbrist har uppstått lite nu och då som följd av bl a pestutbrott, krig och missväxter på grund av extremt väder, när händelserna sträcker sig över perioder på flera år. Sedan tar det lång tid ytterligare att återhämta bristerna.

Kapitalbrist uppstår ockå ofta pga maktelitens ohämmade samlariver och självhävdelsebehov, bristande samhällsorganisation och dålig infrastruktur t ex kommunikationer. Typiska sådana händelser i modern tid är världskrigen och de kommunistregimer som sedan regerat och nu fallit i de bördiga jordbruksbygderna i bl a Österuropa, vilket påverkat de gamla "kornbodarna" mycket negativt. Exempel från äldre tider är den berömda digerdöden vid mitten av 1300-talet och stormaktstidens alla krigsäventyr på 16 - 1700-talen. Effekten visar sig alltid bestå i minskad matproduktion och ev svält för samhället utanför jordbruket i första hand.

I alla tider har det varit så att en fungerande gård måste vara så stor att det krävs flera personers arbetskraft för att bli ekonomiskt bärkraftig men erfarenheterna visar också att bara en person eller familj brukar kunna fungera som ledare och driftsansvarig för en enskild gård på längre sikt. Den skulle jag vilja kalla för Bonden.

Arealen

är fundamental i den här verksamheten och den måste nog alltid betraktas som begränsad för den enskilde bonden. Man kan köpa eller hyra mer odlingsyta i vissa fall av andra lokala företagare som slutar, men totalt sett är, och har under lång tid den allra mesta odlingsvärda marken i befolkade delar av Världen varit upptagen och utnyttjad av odlare. Det här har nog alltid varit självklart för de flesta, utom under de senaste femtio åren.

• När produktionen i Europa hade återhämtat sig 10 - 20 år efter andra världskriget blev det s k konventionella jordbruket så effektivt att det tättbefolkade Europa började producera lite mer än vi själva kunde äta upp. En liten bula på en mycket stor kropp kan se väldigt stor ut med förstoringsglas, och det var väl så massmedierna skapade våra "smörberg" och "fläskberg". Ekonomiska naturlagar gör att de här relativt små och tillfälliga överskotten ger stor negativ inverkan på producentpriserna, och så fick vi snabbt ett problem med "överskottsmarker" och "alternativ produktion", när i själva verket världen totalt har för lite mat och en minskande areal att framställa den på. Vi har i alla fall fått en utveckling fram till i dag där dåligt insatta massmedier, politiker och samhällsdebattörer har väldigt dimmiga och motsägande begrepp om vilka funktioner arealen egentligen har i ett odlingssystem. Antalet skrivbordslösningar är följaktligen mycket stort, och det inkluderar även de ekologiska basfilosofierna, som går ut på att vi på något "gudomligt" sätt skall klara den växande mänsklighetens ännu mera växande matbehov genom en återgång till äldre och i verkligheten mer energikrävande odlingsmetoder som sänker arealavkastningen. Samtidigt ska också arealen räcka till en ökad bioenergiproduktion och stora avsättningar till lågproduktiva "naturaområden".

Arbetskraft

De övriga armarna som behövdes, kallas allt efter tid för lantarbetare, dräng och piga, torpare, backstusittare, statare, dagaman/daglönare, slav eller träl och även olika typer av småbönder skulle man kunna räkna dit. Min teori är också att s k "fattiga bönder" sällan producerade några nämnvärda mängder mat för avsalu. Det var olika typer av småbönder som hade torp och smågårdar avpassade för som mest prodktion för den egna familjen. Kontantbehovet skulle tas in genom heltidsarbete utanför torpet, och dom disponerade alldeles för lite areal och kapital för att kunna bedriva effektiv matproduktion för avsalu. Jag grundar teorin bl a på att sådana småbruk säkert fanns i rätt stor mängd men var ointressanta och inte heller registrerade för att betala skatter och kyrkotionden i det gamla samhället.

Allt arbete, vare sig det sker manuellt, med häst eller oxar eller maskinellt drar energi för att fungera och bör räknas till hjälpenergiinsatsen.

Priset för manuellt arbete är som tidigare nämnts mycket högt även räknat i energitermer. Ett rent bioenergibehov per människa och dygn ligger på nivån 3 kWh, men då handlar det först och främst om bioenergin mat i sin allra högsta kvalitetsform och kostnadsklass. Men vi behöver mer än mat för att fungera, och i den allra senaste tidens diskussioner om det mänskliga s k fotavtrycket i miljön, så talar man om att vi västerlänningar även med ganska måttliga anspråk säkert förbrukar minst 100 - 150 kWh energi per persondygn. Om man multiplicerar siffran med 365 dagar och dividerar med antalet årsarbetstimmar så når man en hjälpenergiinsats på 20 - 30 kWh per timme för en ganska ineffektiv fysisk arbetsinsats i alla fall.

Dragkraft

Fortrafiken - en annan vanlig förtjänstmöjlighet i det gamla Jämtland - och även interntransporterna av myrmalm och bränsle till ugnarna förutom själva åkerbruket och så småningom skogsbruket krävde ett stort antal hästar, som också skulle ha mat. Ett grovt överslag av mig säger att en häst för 100 -150 år sedan förbrukade höfoder från 1 - 2 hektar odlad mark eller 10 - 20 hektar skogs- och myrslåtter.

De skattepliktiga jordbruksföretagen, hemmanen, i Kyrkås socken har i alla tider varit ganska likstora. Som exempel på dragkraftsbehovets energiförbrukning kan nämnas förhållandet på Busvebacken åren (omkr 1875) strax innan järnvägen kom, fortrafiken levde och det bedrevs ett omfattande avsaluskogbruk på alla gårdar. Gården höll sig då med omkring 4 hästar, 7 - 8 nötkreatur för mjölk och kött och ett tiotal småfä (mest ullfår och några mjölkgetter). Av journaler och andra noteringar har jag beräknat att hästarna förbrukade närmare hälften av det producerade fodret på gården, och det kan nog vara representativt för de flesta hemmanen i socknen.

I moderna termer skulle en arbetshäst på 600 kg förbruka ca 12 kg ts i foder per dygn med ett bruttoenergiinnehåll av 50 kWh vilket blir en bränslekostnad av 20 kWh per arbetstimme om den är sysselsatt 900 timmar per år. För detta utvecklar den enligt uppskattning en medeleffekt av ungefär 0,5 hk i kontinuerligt arbete.

Medeltraktorn i mitt moderna jordbruk (storlek 80 - 90 hk) förbrukade i medeltal 4,5 l diesel per timme under 800 timmar per år. Det räcker för ett medeleffektuttag av ungefär 15 hk vilket alltså motsvarar samtidigt arbete av 30 hästar! Energiförbrukningen per traktortimme blir i det här fallet ca 70 kWh inklusive kostnad även för redskapen, och den kan ju jämföras med förbrukningen av bara en häst (20 kwh) eller för kusken som i båda fallen kräver minst 25 kwh per timme för att framföra ekipaget.

Gödsling

Den absolut viktigaste delen i ett långsiktigt produktivt jordbruk är näringshushållningen, som alltid kräver större eller mindre insatser av hjälpenergi. Under de fysiska förhållanden som råder i Kyrkås så måste all näring till permanent odlad åker vid gården transporteras in med hjälpinsatser från ytterområdena, förutom den mindre del kväve som kunde utvinnas ur baljväxtodling. Här gällde ju den bekanta termen "äng är åkers moder", där alltså från början huvuddelen av det hö som vinterfodrades i djurstallarna kom från olika typer av slåtterängar och myrslåttermarker utanför den inhägnade åkern. Det här fodret som slogs med lie på stora arealer under augusti månad, bärgades in i närbelägna skogslador och kördes sedan hem på slädföre. Här fyllde hästen olika funktioner, som att flytta hem fodret, omsätta det till gödsel och slutligen dra ut gödseln från stall till åkern. Sedan visar Busvebackens journaler att man dessutom under vintertid med häst körde hem stora mängder myrjord som dels blandades med gödsel till kompost på gödselstaden och dels spreds ut direkt på åkermarken.

I den senaste historieforskningen har man kommit fram till att åtminstone slåttermarkerna/ängarna på hårdland egentligen också är en form av tidig vallodling med återkommande uppbrytning av grässvålen och omsådd i t ex korn eller kanske ibland lin eller något annat. Här i Kyrkås kallas dessa marker för lägdor(lejder) eller sved. Änge är en vanlig benämning som förmodligen syftar på samma typ av mark - längre söderut kallas de även lindor. I samband med omsådden krävs det ju någom form av gödsling, och min tro är att den förmodligen utgjorts av den nämnda myrjordsgödlingen som fanns närmare till hands i utmarken än stallgödsel.

Råvaran till den viktiga produkten stallgödsel, som i sin tur var förutsättningen för en lyckad och långsiktig brödsädesodling vid gården, var den synnerligen resurskrävande produktionen av skogsfoder.

Den här näringshanteringen har sedan första början för kanske tusen år sedan i Kyrkås, förutsatt en rätt omfattande investering i höförbrukande husdjur och anläggningar för dessa.

Det finns en noggrann inventering från 1774 för byarna Bringåsen och Brynje (ca 40 procent av Kyrkås socken) som anger att det här fanns sammanlagt 9 särskilda bönder som tillsammans förfogade över 12-13 ha odlad åker för folkets mat och 600 ha mer eller mindre kultiverad slåttermark utspridd därutanför. Bärgningen gav 39 lass (á ~200 kg) hårdvallshö, 190 lass hästhö och 210 lass starrhö. Alltså omkring 90 ton eller 150 kg hö per hektar, som födde 12 hästar med föl, 51 kor och 29 ungnöt samt 135 får och getter. Det var nog en ganska vanlig storlek på djurbesättningarna även under medeltiden och betydde då i medeltal 1 - 2 hästar 6 kor, 3 ungnöt och 15 "småfä" samt foder från 75 hektar och mat från 1,5 hektar per gård. ("Hästhö" var enligt flera av mina gamla dokument en sämre hösort som värderades till hälften av vanligt hö men det gick åt dubbla mängden i utfodringen. Den typen av utfodring kunde nog bara i normala tider av fysiologiska skäl tillämpas på hästar, vilket i så fall förklarar namnet. Vid nödår fick säkert alla husdjur stå ut med vad som fanns till buds.)

Någon har räknat ut att en man med den nuvarande typen av långlie (som började användas för nästan tusen år sedan)kan slå ungefär 0,4 hektar på en arbetsdag. Bara slåttern på en bärkraftig gård krävde alltså mer än 150 dagsverken plus lika mycket till för räfsningen. Normalt hade man omkring 50 arbetsdagar under 7 - 8 veckors "slåttanna" på sig vilket torde innebära en arbetsstyrka på 6 - 8 personer med slåttkarlar, räfserskor/"rakstrar", några som bär in i lador och matservice. Hela byns arbetsföra befolkning gick åt för att genomföra detta, och prestationen motsvarar ungefär 35 dagsverken per ton hö, som sedan kräver några vinterdagsverken till för att fraktas hem med hästskrinda.

Dessutom skördades rutinmässigt både löv och tallbark för en del av utfodringen, och all halm och agnar efter tröskningen fodrades upp. Påfrestningarna av s k missväxtår lindrades också något av att den ofta rikliga men omogna eller frusna spannmålsgrödan alltid tillvaratogs otröskad som djurfoder. Utan notering kan vi utgå ifrån att varje bonde även hade en fäbod som låg minst ett par km från gården och utanför slåtterområdena.

Den här produktionen skulle försörja omkring 80 invånare i Bringåsen-Brynje med mat och lämna tionde till kyrkan. Med myrjärnsprodukter och jaktavkastning därtill skulle de här nio bönderna också leverera ett antal olika skatter och skjutsskyldigheter till kronan och hålla en fotsoldat (dragon) eller ryttare med häst per gård åt krigsmakten. De senare personerna med eventuella familjer medräknades i de 80 invånarna och ingick under fredstid i byarnas arbetsstyrka.

Varje person i Kyrkås år 1774 hade produktionen från ca 8 hektar kultiverad mark som sitt "ekologiska fotavtryck" förutom ved och virke från en viss skogsareal därtill.

1875 till 1880 handlade den årliga näringstillförseln på gården Busvebacken om ungefär 500 slädlass stallgödsel och 500 lass myrjord, varje lass bör ha innehållit 3-400 kg. Den redovisade åkerarealen på en gård hade då uppodlats till 10 - 12 hektar medan utmarksslåttern handlade om storleksordningen 50 till 100 hektar. Två tredjedelar av åkern producerade hö och det gav ungefär lika stor total skörd som hela utmarksslåttern. Den senare var dessutom av mycket sämre kvalitet.

Strax före 1900 började man nog mera allmänt använda hästdragna slåttermaskiner och hästräfsor för höslåtter på åkermark i socknen. Tillsammans med en minst tiodubblade hektarskörd jämfört med skogsslåttern så kunde man nu med en tvåhästarsmaskin slå fyra hektar med sammanlagt sex ton hö per dag. En hästräfsa kunde dra ihop samma mängd och sedan krävdes ytterligare 2 - 3 man för hässjningen. Om man räknar med ytterligar 2 - 3 man och en häst för inkörning i lada eller skulle, så är man nu nere på två mansdagsverken och ett hästdagsverke per hektar med 1,5 ton hö. Samma mängd hundra år tidigare krävde enligt tidigare uträkning mer än femtio mansdagsverken plus några extra hästdagsverken för hemfrakten. Det är ju inte så förvånande att man snabbt övergav skogsslåttern med sådana siffror när man samtidigt kunde komplettera den totala näringshushållningen med betydligt billigare inköpta resurser i form av kraftfoder och handelsgödsel. (Skogsmarken blev i stället helt ägnad åt en med tiden allt högre virkesproduktion som nu bidrog med kontanter i stället för växtnäring till övriga inköp.)

Ytterligare 100 år senare i nutid producerade jag motsvarande minst 5 ton hö per hektar på ca 0,5 dagsverke och motsvarande traktortimmar med både slåtter, pressning och hemtransport inräknat.

Därmed kan vi räkna ner serien för produktion av ett ton hö till: från för 200 - 100 - nutid år sedan i mansdagsverken: 35 - 2 - 0,15 och i dragkraft: 2 hästdagsv - 1 hästdagsv - 1,5 traktortimme, samt beräknad bränsleåtgång (hjälpenergi) för respektive mansarbete och dragkraft: 2100+400 kWh - 200+200 kWh - 25+100 kWh. Observera här hur låg energiåtgång för utfört arbete vi fått med traktordrift jämfört med de tidigare metoderna.

Vid den här tiden gav enligt noteringarna åkrarna mellan några missväxtår en skörd på mellan femte till åttonde kornet ( 5 - 8 x utsädesmängden eller 1000 - 1500 kg/ha). Enligt modern historieforskning höll jordbruket i nedre Norrland under 17 -1800talet en hög avkastningsnivå jämfört med resten av Sverige, just tack vare den rikliga tillgången på skogsslåttermarker och fäbodarealer. Som jämförelse har Busvebackens åkrar under min tid gett kornskördar mellan 12te och upp till 20de kornet och utan den gamla tidens återkommande missväxtår.

Direkt efter att Östersund fick järnvägsförbindelse med Stockholm och Trondheim 1882 började man på Busvebacken köpa och använda ett antal olika s k konstgödselmedel tillsammans med stallgödseln på de sådda åkrarna. Mängderna uppgick snart till omkring 300 kg per ha och år, vilket rätt väl motsvarar vad jag använt i modärn tid, fastän nu även på alla vallar. Priset på ett kg av de olika gödselslagen motsvarade då ungefär priset på ett kg korn. I dag får man betala ett kg blandgödsel(NPK) med minst 3 kg korn men då är nog gödseln även 3 ggr mer koncentrerad så det hela jämnar ut sig. Den snabba etableringen av konstgödsling visar att metoden var väl känd av kyrkåsbönderna vid den här tiden men hade tidigare inte använts pga att det helt enkelt var för tungt och dyrt att frakta hit den från kusten med häst.

Odlingsareal

Det här blev i alla fall en brytningstid, när man under senare delen av 1800-talet odlade upp mycket större arealer vid gården vilka till stor del användes för högavkastande höproduktion med konstgödsling. Strax efter 1900 började man lägga ner skogsslåttern och även fäbodbruket började upphöra efter att har varit igång sedan 15 -1600-talet. Hädanefter utnyttjade skogmarken enbart för en ökande virkesproduktion där man också började bedriva aktiv återväxtplantering så smått också i Kyrkås.

Laga skifte

En av de viktigaste anledningarna till den ökade uppodlingen och förutsättningen för det aktiva exportskogsbruket som nog började i Kyrkås omkring 1850, var processen med det s k laga skiftet, där varje hemman tilldelades sin proportionella del av byns totala areal av både åkrar och skogsmark (som förut var kronoägd allmänning) med fast uppdragna gränser. Torpen låg under olika hemman och berördes inte av den här formella arealfördelningen. För Bringåsens del började skiftet år 1835 och slutfördes 1841.

Mejeridrift

Nedläggningen av fäbodarna hängde starkt samman med att mejeridrift kom igång efter sekelskiftet. Den mycket arbets- och energikrävande fäboddriften ersattes nu med en mycket effektivare central mejeridrift som också kunde levera slutprodukterna under hygieniska former direkt till konsumenterna. De flesta kyrkåsbönderna ökade sin avsaluproduktion av mjölk och samkörde den byavis dagligen med häst till Östersund medan skjörbönderna körde till Bye i Lit. Det fanns ingen möjlighet att skicka färsk mjölk från fäbodar i väglöst land. Fäbodbetena fick överges vilket ju innebar ett minskat arealutnyttjande, men i fortsättningen kunde djuren beta på de nedlagda skogsslåtterarealerna som i allmänhet låg inom gångavstånd från gården.

Den effektiviserade mjölkhanteringen och foderodlingen gjorde det mera lönsamt än tidigare att producera mjölk. För Kyrkås del innebar det nog ffa att antalet gårdar kunde ökas genom en ganska försiktig delning. Sedan byggdes det många nya lagårdar även på gamla gårdar under de första åren på 1900. Dom var genomgående timrade och försedda med höskulle och körbro. I flera fall ersatte dom bastanta och ganska stora stenlagårdar utan skulle som uppförts bara 40-50 år tidigare. Anledningen till det är jag osäker på.

Vem äger marken

Vem som äger själva odlingsmarken är mindre intressant bara bonden har någorlunda långsiktig nyttjanderätt som tillåter investering i (eller disposition av befintliga) anläggningar och utrustningar som krävs för den aktuella produktionen. Självägande bönder kallades förr för hemmansägare, där hemman egentligen stod för ett jordbruk som samhället/myndigheten taxerat som ekonomiskt bärkraftigt med olika storleksmått, s k mantal. Om bonden inte äger marken är han i dag arrendator. Tidigare fanns det också (åtminstone söder om Dalälven) landbönder, som då lydde under slottsherrar och godsägare vilka var de egentliga markägarna. Frälsebönder var något liknande landbönder, men lydde under frälsemän, d v s vissa skattebefriade adelsmän. Kyrkås har aldrig haft några herrgårdar utan alla skattlagda gårdar har endast skattat till kyrkan och kronan och ägdes för det mesta av brukaren.

Kronan ägde också några gårdar som skulle disponeras av och försörja officerarna i krigsmakten. Ett exempel på detta är rustmästarbostället i Lungre, som dock tidvis brukades av arrendator. Hur som helst, så hade nog ingen odlingsmark i praktiken något värde för samhälle eller makthavare, om inte det fanns duktiga bönder där som producerade de nyttigheter som samhället behövde. Och är behovet stort, d v s man är villig att betala mer för maten, så får även mark i sämre lägen, där produktionen kostar mera, ett högt odlingsvärde.

Anläggningar

Ingenstans kan man bedriva jordbruk utan att investera permanenta, alltså långvariga anläggningar. Mycket gamla exempel på synliga dyrbara anläggningar i närheten av forntida samhällsbildningar är bevattningskanaler och terrassodlingar.

I Kyrkås handlade det från början om själva uppodlingen av åker och slåttermarker. Omkring dessa stängsel, som nog länge varit de traditionella gärsgårdarna av tätt liggande slanor mellan parvisa störar och vidjor. Här handlade det om miltals med stängsel i varje by som sedan skulle underhållas årligen och ersättas efterhand som de ruttnade ner. Jag kan tänka mej att de behövde bytas ut vart 20 - 30de år. I utmarkerna användes från början timrade foderlador i anlutning till varje slåtterområde eftersom det skördade fodret skulle bäras in med handkraft efter torkningen. Ladorna hade från början virkeskrävande brädtak och nävertätning som krävde ständigt underhåll. Fram emot 1800 uppfanns spånklyvningen i ca 0,5 cm tunna, 30 - 40 cm långa spån som spikades upp ungefär som taktegel och innebar en stor virkesbesparing och tätare tak. Ladan skulle skydda fodret mot både väder och obehöriga vilda eller tama djur eftersom husdjuren tilläts beta eventuell återväxt på senhösten. Hemtransport skedde med häst och släde på vinterföret. Utdikning av sanka marker har också förekommit i många hundra år. I slutet av 1800 - början av 1900 blev vanligt med uppodling av välförmultnade myrmarker vilka krävde omfattande dikning och även nedläggning av enkla täckdiken som bestod av långa sträckor med knippor av träslanor som mynnade i öppna diken.

Fäbodar var en ny utveckling av anläggningarna som kom i slutet av 1500 och början av 1600-talet i ffa skogrika och tämligen glest befolkade områden från mellansverige ovanför mälardalen och upp till Jämtland-Ångermanland. Då flyttades näringsinsamlingen med betesdjur ytterligare ett steg längre bort från gårdstunet för en del av sommaren och det krävdes för varje gård en ytterligare uppsättning timrade byggnader med personalbostad, sommarstall för mjölkning och nattinstallning och kokhus för mjölkförädlingen som måste ske på plats. Dessutom odlades en mindre del som tun runt fäboden, och den skulle årligen förses med ved till mejeriet/kokhuset för den bränslekrävande mesosttillverkningen på denna väldigt utpräglat kvinnliga arbetsplats.

Slutligen har vi så själva gårdtunet med sina olika byggnationer, som i varje fall i trakter som Kyrkås nog alltid har bestått av en stor mängd olika byggnader för skilda ändamål. Säkert var dom ändamålsenliga men egentligen alla utan det storslagna överdåd som på senare tid blivit typiska för en del bygder i t ex Hälsingland eller ner efter Indalälven där hemmansägare med stora skogar intill flottlederna fick mycket mera betalt och hade betydligt lägre avverkningskostnader än Kyrkåsbönderna för sitt timmer.