• GilleråSågen

Byggnationerna kräver massor med plank och bräder. Fram till omkring år 1900 var man hänvisad till handkraft eller vattenkraft för att klara detta. Sågning som teknik för framställning av brädor anses historiskt ha funnits åtminstone sedan medeltiden och kanske ännu tidigare när man lärt sig tillverka sågblad av tillräckligt hård metall och skränka tänderna så att bladet inte fastnade i sågspåret. Från början gällde kransågning för hand med en man som höll sågen ovanför och en under stocken.

Handkraftalternativet var att spräcka fram bräder med kilar och tälja dem släta, s k sprättäljning (se http://www.stignilssonbygg.se/index2.html ). Tekniken har påvisats i gamla Kyrkås kyrkas konstruktion (se KyrkornaiKyrkås ) och anses tyda på tillverkningar före år 1350. Detta skulle kunna tala för att vattensågar ("sågkvarnar") började förekomma därefter, och varför inte även i Kyrkås? I varje fall vet vi att Bringåsbönderna hade en egen vattensåg som var uttjänt på 1870-talet när man började projektera för en ny rejälare och flerbladig ramsåg söder om byn i den lilla Bringåsbäcken eller Gillerån som den också kallas. Jag har inga uppgifter om hur den gamla såg ut, men den var säkert enbladig och förmodligen driven av skvalthjul, dvs en "propeller" i botten på en stående axel som klarar sig med låg fallhöjd.

1880 invigdes en ny vattenturbindriven flerbladig ramsåg med kanttrissa i den lilla Gillerån ca 1 km söder om byn. Den ersatte då ett uttjänt äldre sågverk på ungefär samma plats. Detta nya drevs av ett "Gilleråbolag" av Bringås- och Lungrebönder med 35 andelar á 400 kr. Dessa var fördelade till ett antal av ½ till 2 1/2 mellan hemmanen i Bringågen och Lungre Bolaget hade protokollförda sammanträden och en noggrann bokföring med redovisning av andelsägarnas alla insatser (kapital, virke, arbetsdagar, underhåll), utförd sågning av alla stockar till var och en enligt fastställd prislista, legosågning för ickedelägare, bolagets ekonomiska resultat och vinstutdelningar ungefär vart annat år.

En av revisorerna uttrycker här önskemål om att ordentliga kassaböcker bör anskaffas så att man kan föra formellt riktiga redovisningar. Den som skriver är en 20-årig bondeson, Per Eriksson från Bringåsen 3, som uppenbart har skaffat sig goda kunskaper i ekonomisk redovisning. Hans far, Erik Persson, som är en av de större andelsägarna har skrivit under nedanför. Önskemålet antogs och fortsättningen på bokföringen är mycket prydligt utförd som på de nedan visade sidorna. Även fortsättningsvis ser det ut som Per Eriksson själv har renskrivit redovisningen och skött om bokhålleritet medan man lät föreståndarsysslan alternera mellan några av delägarna.

Årslönen för bokhålleriet uppgick till 25 kr, att jämföra med en normal dagslön i sågningen som var 2 kr. En av Lungrebönderna fungerade under flera år som förman i själva sågningen medan troligen virkesägarna själva fick bistå med hantlangningen när deras respektive partier sågades.

Sågen kostade drygt 6400 kr att bygga och värderades i de tidiga brandförsäkringsbreven till 8400 kr inklusive spjälhyvel för takspån, smedja och en mindre stuga. (Efter några år ville inte det lokala brandstodbolaget ha med sågverket i sitt bestånd och då beslöt sig delägarna för att driva den på egen risk.)

Samtidigt med detta projekt byggdes i Östersund en ny ångsåg, till vilken Bringåsbönderna också sålde och körde in rundtimmer.

Vattentillgången medgav vanligen sågstart sista dagarna i april och det räckte nog vanligen till ett trettiotal sågdagar. Det sågades omkring 1500 stock ett normalår (omkring 700 m3)men varierade enligt bokföringen från 600 upp till 2500 stock det bästa året.

I början av 1900-talet tillkom bl a en ångmaskindriven såg i Brynje och verksamheten vid Gilleråsågen började minska framemot 1910, för att helt tyna bort under första världskrigsåren. År 1920 upplöstes sågbolaget. Delar av såghuset köptes och omgjordes till hölador på Backen, varav en fortfarande finns kvar i "Sve" med anteckningar på bjälkarna om när sågstart skedde för olika år.