Markanläggningar

Den kulturpåverkade marken i form av åkrar, ängar och slåttermarker i skogar, kärr och myrar är förutsättningen för att det skall bli en energiproduktion som kan försörja allt övrigt mänskligt samhällsbyggande av varor, tjänster och upplevelser. Med hjälp av några historiska dokument ska jag försöka belysa vilka stora värden och ansträngningar nere på gårdsnivå som under årens lopp har investerats i dessa ganska anonyma anläggningar. Dom har inte hittills ägnats någon nämnvärd uppmärksamhet av ekonomihistoriker och väldigt många betraktar idag detta som några slags "naturliga" lämningar eller ekosystem.

Visst är det så att solenergi med växtklorofyll som katalysator är den "naturliga" basprocessen i uppbyggnaden av all bioenergi i mat, djurfoder och allt bränsle inklusive kol och olja. Som kemisk process är den knappast märkvärdigare än motsatsen, den förbränning eller oxidation av energibärare som håller igång allt levande liv och alla bio- eller fossilenergidrivna maskiner som vi har till hjälp i alla former av varu- eller tjänsteproduktion till vår överlevnad. Fram till omkring 1850 skedde nästan all mänsklig verksamhet och samhällsbyggande med hjälp av människoproducerad bioenergi. Undantagen var då en del mekanisk vattenkraft och vindkraft från möllor och segel samt en del utnyttjad stenkol (fossil bioenergi). All bioenergi från åker, äng och skog har i alla tider tagits fram av bönder, och eftersom det är massprodukter framtagna för att försörja en stor mängd konsumenter med livets nödtorft, så tycker jag att all lantbruksproduktion uppfyller kriterierna för industriell tillverkning. Att den sedan råkar vara utspridd över jordens hela landmassa och sällan eller aldrig samlad i städernas industriområden har enbart att göra med att just landareal är själva grunden och den begränsande faktorn för all bioenergiproduktion. Därför menar jag också att det som händer och har hänt i Kyrkås kan vara representativt för i stort sett vilken plats som helst på jordklotet. Skillnaderna man kan se mellan olika platser beror på anpassningar till lokalklimat, geologiska förutsättningar och dom begränsningar som sätts av politiska och marknadsmässiga skäl. Det sistnämda påverkar i sin tur ekonomi och investeringnivå som är helt avgörande för möjligheterna att driva livskraftiga produktionsföretag/gårdar.

Till hjälp för bedömning av vad olika historiska investeringar har kostat i dagens penningvärde har jag hittat en OmräkningsFaktor som listar vad 1 kronas utbetalning något av åren mellan 1800 och 2000 är värt år 2000 enligt ett konsumentprisindex. (ex. en vara man fick betala 1 krona för år 1800 motsvarar 175 kr i dagens penningvärde).

http://www.busvebacken.ath.cx/ByggVerksamhet?action=AttachFile&do=get&target=Fastigheter.pdf innehåller en sammanställning av antalet gårdar i Kyrkåsbyarna vid olika historiska tidpunkter samt tillhörande arealer av olika markslag. Uppgifterna är hämtade från olika källor ur AJH:s samlingar.

• Nedan följer ett sammandrag av arealvärderingen som utgjorde grund för utskiftning av den nya fastigheten Bringåsen 2:2 (Busvebacken) vid laga skiftet 1839. Laga skiftet får nog anses vara en avgörande milstolpe för den fortsatta mycket snabba utvecklingen av det svenska jordbruket.

Värderingen går i grunden ut på att bedöma den aktuella avkastningen och kvaliteten av slåtter och bete där sådant finns. Den areal som utgjorde odlad mark och plöjdes regelbundet var vid den här tiden mycket liten i förhållande till de totala slåttermarkerna, kanske bara ett par procent. Skogsbärande arealer (sannolikt med s k sluten skog utan gräsväxt)får en mer svepande bedömning med avseende på i första hand möjligheterna till husbehovsvirke och bränsle.

Mängden foderväxter är bedömda på en stark uppdelning i små arealbestämda delytor som graderats i en för mig okänd skala där den totala summan eller värdet för hela fastigheten här blev 84. Den siffran är tydligen relaterad till den gamla skattenormen hemmantal eller mantal, där fyra fastigheter i Bringåsens by skiftades till det här mantalet, 1 1/4. Dessutom utskiftades fyra ytterligare fastigheter med halva mantalet, dvs 5/8. I arealräkningen fick de större gårdarna mellan 800 och 1000 tunnland vardera (hälften om man räknar hektar) och de mindre gårdarna fick drygt 400 tunnland. Sammanlagt skiftades byn till 8 gårdar samt ett odelstorp (med eget arealunderlag men för litet för att helt kunna försörja brukaren)längst österut.

Av laga skiftesprotokollet framgår att Busvebackens tilldelades totalt 776 tunnland (388 ha). Fastigheten hade på ägarens begäran flyttats till ett nytt läge väster om den gamla byn och hade därför bara en liten befintlig torpåker som uppodlad jord. I arealen ingick dock gamla slåttermarker på skog och myr med mer än 150 ha medan skogsbeten till fäboden fanns därutöver utan värdering. När fastigheten efter ett femtiotal år med tidens mått var fullodlad, uppgick åkerarealen till ca 12 ha. Relationen åker till ängs- och skogsslåtter blir här ungefär 1 : 10 vilket synes vara normalt även för andra exempel från trakten vid tiden omkring år 1900. På 16- 1700talen var relationen snarare 1 : 100 eftersom de flesta gårdarna då inte sådde mer än en dryg ha per år.

Några tiotal år efter skiftet hade man utvecklat flera av gårdarna med nyodling och effektivare gödsling så pass att man kunde börja dela fastigheterna vid generationsskiften och skapa nya självbärande gårdar och även ett antal mindre odelstorp som i dag skulle kunna kallas deltidsjordbruk. Bilden nedan visar hur byn såg ut år 2008.

Här har jag lagt ihop en ny fotokarta med kartmaterialet från laga skiftet 1839. De befintliga gårdarnas byggnader i gult, ängsmark i byn är grönt och och de ofärgade rutorna inuti gröna fält är åkermark. Där finns de utskiftade fastigheterna markerade med gränser och bokstäver. Det utflyttade Busvebacken ligger t h om E, och efter delning 1925 uppstod den del som min mor och far köpte strax t v om E. Gården Bringåsen No 2 gamla läge ligger vid det vänstra F och är numera osynligt. Gamla Bringåsen No 1 ligger vid det vänstra D och försvann på 1940-talet, men tomten håller nu på att bebyggas med ett bostadshus.

1765 års kartinventering av byn nedan kommer att landa ungefär så här när jag lägger den på föregående kartbild.

Om vi går ett steg på ett par generationer bakåt till år 1774 så hittar vi ett innehållsrikt protokoll från en tingsförhandling i Kyrkås, som beskriver en s k avvittring av kronans mark till byarna Bringåsen och Brynje. Avvittring Bringåsen.pdf

Protokollet innehåller ett antal intressanta uppgifter om olika marktyper, avkastningsnivåer och hur många djur som kunde försörjas i de båda byarna, som vid det här laget hade sammanlagt nio enskilda bönder vilka skattade för tillsammans 13 mantal. Här finns också instruktioner om hur man kan förbättra odlingsklimatet och avkastningen genom bl a dikningsåtgärder.

En karta över Bringåsens by från några år tidigare 1765. Jag har markerat dagens odlade del med en tjock linje och f ö visar kartan gärdsgårdsbegränsningen (inna´ hagan) för områden 1 och 2 i den bebyggda byn samt en stor mängd namngivna slåtterarealer som arrenderades av byamännen från den omgivande kronoskogen. En jämförelse med protokollet fr 1774 och fastighetssammanställningen ovan talar för att områdena 1 resp 2 på kartan innehöll vardera mer än en gård

http://www.busvebacken.ath.cx/ByggVerksamhet?action=AttachFile&do=get&target=Protokoll+1666.pdf är ett tingsprotokoll från år 1666 med min tolkning av innehållet på slutet. I det första ärendet tycker ett antal bybor i Lungre/Bringåsen/Brynje att ett gammalt kronoarrende av slåttermark och fiske vid sjön Ismunden (ca 2 mil bort) inte är värt att betala 615 nutida kronor för. Det omförhandlas till en ny konstellation bönder som nu betalar 410 kr per år.

Det andra ärendet handlar om den gamla ödelagda jordbruksfastigheten Älvensböle vid gamla kyrkan i Kyrkbyn. Den har sedan länge varit ödesböle och brukats med lite oklar äganderätt av ett antal åsbönder som bott ca 2 mil därifrån. Nu fastställde rätten att utsocknes bönder inte hade laglig rätt att nyttja fastighetens slåttermarker som låg på byns kronoskog och därmed överfördes nyttjanderätten av fastighetens skogsrättigheter till ett antal näraboende bönder inkl pastoratet med säte i Lit mot ett arrende 1025 kronor i dagens värde, alltså betydligt värdefullare än det större Ismundområdet från första ärendet.

Intressant för mig är att fastighetens odlingsmark återodldes någon gång under 1800talet och har ingått i mina släktarrenden under trettio år. Minnet av åsböndernas verksamhet som avslutades för 350 år sedan lever kvar i att den nuvarande åkermarken fortfarande går under namnet Åslägden (uttalas "åslejden" där lejd, pl.lejdan är den lokala benämningen på vanliga åkrar.

En annan notering är det tydliga danska språkinslaget i protokollstexten - en kvarleva från den nyligen avslutade (Brömsebrofreden) dansknorska överhögheten i Jämtland.

Statens stora och tydliga intresse för dessa utmarkers foderavkastning är som jag ser det helt av egennyttig ekonomisk art. Avraden/arrendet är en renodlad beskattning av en stabil skattebas som egentligen var hela grunden för dåtidens jordbruksverksamhet i mest hela landet (se även under JordBruk). Fram till slutet av 1700talet svarade jord och skogsbruk för mer än hälften av BNP eller landets totala produktion av varor och tjänster. Bönderna var helt enkelt tvingade att köpa den här stora, ekonomiskt viktiga kulturnyttan av staten, och det ironiska i sammanhanget är väl att varje kvadratmeter av dessa enorma arealer slåttermark, som vida översteg den odlade jord vi har i dagens Sverige, är kultiverad och underhållen av bönderna själva och deras förfäder och det helt på deras egen bekostnad. Beskattningen upphörde först i och med laga skiftet som började från 1820-talet. Då fick fastigheterna ägorätt även till den skogsmark/utmark man alltid brukat men tidigare betalat avrad för.

Här finns kanske också ett av fröna till dagens tvister om rovdjursförekomster och den s k allemansrätten, som väl egentligen är en tvist mellan samhällets makt och allmänna konsumtionsbehov kontra de markanvändare som med ägorätt behöver nyttja sina begränsade markers hela produktionsförmåga i sina "verkstäder

Vad var det då för anläggningar som man fick betala avrad för? Exemplet från Busvebackens laga skifte talade om att bara en(1) vanlig gård disponerade 150 ha mark som klassificerades som olika typer av slåtter.

För att kunna bedriva foderskörd på flera kilometers avstånd från gården i väglöst land krävs lador i nära anslutning till varje slåtteryta. Fodret slogs alltid med lie - troligen ända sedan tidig medeltid, hanterades och vändes för torkning med handräfsa och bars för hand eller på bår till närmaste lada, där det fick ligga i skydd för väder och fyrbenta fodertjuvar tills det behövdes och man kunde frakta hem det på slädföre. I KulturBerättelse minns en av sönerna på Busvebacken från slutet av 1800-talet 14 olika skogslador på de här arealerna och första skörden när Busvebacken "omstartades" år 1855 uppgick till 165 lass ( á knappt 200 kg) eller drygt 3000 kg av nästan enbart skogsfoder och man kunde med det vinterföda 2 hästar, 4 kor, 10 får och 6 getter.

Utöver ladorna behövs stora mängder gärsgård, för att hängna in och skydda byns odlingsmark och hemängar, men även ute i skogarna för att skilja byarna och hålla i sär slåttermarkerna från t ex fäbodbetena, och efter laga skiftet även för att markera rågångar mellan fastigheterna. När jag var ung kring 1950 stötte man fortfarande på rester av gärsgårdar överallt i skogar och åkerkanter, men deras funktion och underhåll hade nog för det mesta upphört i början av 1900, när skogsslåttern övergavs.

Man kan dock fortfarande se tydliga spår i byns utkanter även av slåttermarkerna i form av golvsläta skogsytor, ibland även öppna släta gläntor där gräsväxten hindrat skogsetablering. Det understryker det som några moderna historiker också uppmärksammat, att slåtterytorna varit bearbetade, stubbröjda och även med lite längre mellanrum ofta plöjda och omsådda. Ibland förekommer ett begrepp kallat bodland, som syftar på den här typen av kultiverade marker liggande mellan gården och de mer avlägsna fäbodarna. I namnet ingår "bod" som torde vara ett enklare övernattningshus.

Vissa odlingar gjorde man också vid de mer avlägsna fäbodarna där man kunde samla en del gödsel från de fähus som kreaturen övernattades i. Jag är också rätt övertygad om att många av de nämnda slåttermarkerna, särskilt mera höglänta som saknade översilning från omgivningen, gödslades med svart välförmultnad myrjord. Hur den användes i stor skala på hemodlingarna beskrivs också i KulturBerättelse, och det var ett jobb som utfördes med häst och vintertid när man kunde transportera tungt och långt. Myran fanns ju också tillgänglig lite var stans.

".

I länken PergamentBrev finns flera ännu äldre köpebrev för gårdarna "Bringåsen" och "Busved". Bl a ett från år 1435 där Johan Gudmundsson från grannbyn Kläppe köper båda gårdarna med lund, tomt och hus, åker, äng, hult och hagar, jakt och fiskeställen för 16 jämtländska mark (motsv 1,1 milj kronor) av den tidigare ägaren Olof Olofsson i Husås, Lit. 1440 registreras ett byte där Ivar från Kläppe blir ägare till fastigheterna. Ungefär hundra år senare, 1525, säljs delen Busved som ödesböle vidare till en ny bondefamilj från Brynje för 170.000 kronor.

ByggVerksamhet

Följande brandförsäkringsbevis upptar beskrivning och värde på de tio viktigaste byggnaderna som hunnit uppföras under Busvebackens 14 första år fram till år 1869, samt värdet på de inventarier som ingick i byggnadsbeståndet.

Här kan noteras att bostadshusen innehåller ungefär 40 procent av byggnadsvärdet och det personliga inventariet ungefär lika mycket av det totala lösöret. Textilier inklusive olika skinnvaror upptar den största delen av personegendomen.