Jordbrukshistoria

Så här såg familjen ut år 1888. Anna hade gift sig 1884 med Per Eriksson och flyttat ner till nuvarande Bygdegården, den nya födorådsstugan "norr på gården" (längst till höger på bilderna, senare kallad farmorsstugan eller andra stugan) byggdes samma år. Skoltomten avstyckades och Bringåsens folkskola blev byggd. Några få år senare (1887) gjordes arvsskifte, "Ante" blev hemmansägare, löste ut syskonen ur gården och gifte sig med Ingeborg från gården "Backmans". Jonas köpte samtidigt sin morbror Per Jonssons hemman, Lungre No1, och blev bonde där.

Det övre fotot är daterat 1904 och det andra torde vara från samma tid. Gamla stallet finns fortfarande(ersattes 1912), båda mangårdbyggnaderna har den gamla förstutrappan. Den stora sälgen framför togs bort för bara några år sedan. Jämför med en ny bild från 2005 nedan.

En "flygbild" tagen från kyrktornet år 1900 över Lungre No 1 när Jonas Hansa var aktiv. Här var ju även hans mor Brita Jonsdotter född och uppväxt. Den stora mangårdsbyggnaden (nuv. muséet) och den mindre byggnaden mitt emot finns fortfarande kvar. På nästa bild har Hemming Larsa från Bröne och Per Orsa, Östersund stannat för framför Per Jonsa i Longer

Byggnationerna kräver ju massor med sågat virke. Fram till omkring år 1900 var man hänvisad till vattenkraft för att klara detta. 1879 invigdes en ny vattenturbindriven flerbladig ramsåg med kanttrissa i den lilla Gillerån ca 1 km söder om gården. Den ersatte då ett uttjänt äldre sågverk på ungefär samma plats. Detta nya GilleråSågen drevs av ett "Gilleråbolag" av Bringås- och Lungrebönder med 35 andelar, varav Backen hade 2. Bolaget hade protokollförda sammanträden och en noggrann bokföring med redovisning av andelsägarnas alla insatser (kapital, virke, arbetsdagar, underhåll), utförd sågning av alla stockar till var och en enligt fastställd prislista, legosågning för ickedelägare, bolagets ekonomiska resultat och vinstutdelningar ungfär vart annat år. Föreståndare resp. bokhållare alternerade med några års mellanrum mellan några av andelsägarna, och årslönen för bokhålleriet uppgick till 25 kr, att jämföra med en normal dagslön i sågningen som var 2 kr. Sågen kostade drygt 6400 kr att bygga och värderades i de tidiga brandförsäkringsbreven till 8400 kr inklusive spjälhyvel för takspån, smedja och en mindre stuga. (Efter några år ville inte det lokala brandstodbolaget ha med sågverket i sitt bestånd och då beslöt sig delägarna för att driva den på egen risk.) Samtidigt med detta projekt byggdes i Östersund en ny ångsåg, till vilken Bringåsbönderna också sålde och körde in rundtimmer. Vattentillgången medgav vanligen sågstart sista dagarna i april och det räckte nog vanligen till ett trettiotal sågdagar. Det sågades omkring 1500 stock ett normalår (omkring 700 m3)men varierade enligt bokföringen från 600 upp till 2500 stock det bästa året. I början av 1900-talet tillkom bl a en ångmaskindriven såg i Brynje och verksamheten vid Gilleråsågen började minska framemot 1910, för att helt tyna bort under första världskrigsåren. År 1920 upplöstes sågbolaget. Delar av såghuset köptes och omgjordes till hölador på Backen, varav en fortfarande finns kvar i "Sve" med anteckningar på bjälkarna om när sågstart skedde för olika år.

Följande försäkringsbrev och arvsskiftesbrev för fastigheten Bringåsen No 2/Backen ger en bild av både vilken lös och fast egendom som fanns på gården liksom förändringarna i byggnadsbeståndet under den period som Hans Andersson satt i riksdagen.

Den sista avser år 1893. Man kan ur dessa se att byggnaderna var rödfärgade redan från 1869, att kornlada med maskineri(tröskverk) och mangårdsbyggnad(senare kallad äldre m.) fanns med från början och finns fortfarande liksom vedbod, stallet fanns under perioden och syns på de äldsta fotona men ersattes med nuvarande omkring 1910, fähus(för korna) var tre mindre 1869, ersattes med nytt till 1883, vilket i sin tur ersattes med nuvarande omkring 1910, sädesboden ersattes med ett nytt ståtligt spannmålsmagasin 1890 som står kvar bredvid kornladan, att 1883 tillkom nya mangården(födorådsstugan eller "farmorsstugan") vilken 1893, när AJ Hansson står som ägare, var utbruten ur försäkringsbrevet efter generationsskiftet 1887.

Lösöresvärdena finns på försäkringsbrevets andra sida och ändras inte mycket under perioden utom att värdena för lösöre i bostaden samt redskap minskas efter arvsskiftet.

Nedan följer dokumentet över arvsskiftet. Den bortskurna översta texten lyder:

Undertecknade, äkta makar öfverlemna och förära härigenom ....

Anders Johans lott

Jonas lott

Hans lott

Brita Kristinas lott

Lars Petters lott

En summering av det större, yttre lösöret visar att där fanns att fördela: 3 ston,en häst(vallack?) o två föl, 6 kor en ungtjur o en kalv, tre får o två lamm. Transportredskap: gigg, karriol, grön kärra, åkskrinda o kappsläde samt kornvagn, arbetskärra, tre höskrindor, fem gödselslädar, två vattendråg, stendråg o rotsläde, tre stöttingar o sju bakkälkar(för timmer o ved). För jordbruk: fem plogar, fyra harvar, en al(kupredskap för potatis), två kastmaskiner(för sädesrensning) och två hackelsemaskiner(korthacka grovfoder till "sörpa" åt kreaturen).

Vid folkräkningen 1890 titulerar sig Hans A som odalstorpare och f. riksdagsman och i hans hushåll ingår då förutom hustrun Brita, barnen Hans och Brita Kristina. Jonas,som förblev ogift, var nu hemmansägare på sin morbror Per Jonssons fastighet i Lungre och Lars Petter ingick nu i Jonas´hushåll som dräng. Förmodligen hänför sig Hans A:s titel till att han tillsammans med Hans jr börjat bruka den lilla avstyckade fastighetsdel vid skolan som ingick i Hans jr:s arvslott och som därefter brukats av Hans (jr) Hansson, sedan dennes son Josef Hansson och som numera ägs av en släkting till Josefs hustru, Maja. Från folkräkningen kan man annars konstatera att det visserligen fanns ett antal odalstorpare i socknen men alla övriga var yngre personer. "Pensionerade" bönder och tillika hemmansägare och deras hustrur kallades födorådstagare. Även Hans och Brita hade upprättat ett födorådsavtal i samband med gårdsöverlåtelsen (se i KulturBerättelse).

År1897 gifte sig Brita Kristina med Lars Olof Eriksson från den andra delen av Lungre No 1 och blev alltså nära granne med brodern Jonas. Av breven att döma hade "Lill-Brita" umgåtts med folket i "Lars-Ersgården" sedan länge. År 1900, samma år som Hans A dog, gifte sig både Hans(jr)och Lars Petter. Hans(jr) hade dessförinnan arbetat någon tid som predikant bl a i Åretrakten och fann sin Karin Jacobsdotter i Äggen, Undersåker. Lars Petter hade efter drängtiden hos sin bror varit malmlastare, skogvaktare och kamrer i Malmberget, Gällivare några år innan hann fann sin flicka Emma Larsdotter i Singsjöböle där de sedan etablerade sig och byggde upp sitt jordbruk.

Här är en betalningspåminnelse från 1878, det är en länsman(?) Borgh ifrån Lit som slarvat med betalningen av det trösverk som Hans A beställt åt honom. Uppmaningen om intyg för tidigare inköpta tröskverk kan möjligen avse inköp som diskuteras i brev från 1875 och dessa skulle kunna vara av den typ som illustreras längst ner till vänster, "handtröskverk". Dessa användes på andra håll i byn och ett liknande exemplar finns i samlingarna vid Hembygdsgården i Kyrkbyn. Det består av en stifttrumma som repar av kornen från kärvarna som man håller fram. Trumman vevas med uppväxling av två man, en på varje sida, säkert ett ganska styvt arbete.

På Backen fanns sedan början av 1860talet en rejäl "kornlada med maskinerie" (värderad till 550 riksdaler eller kronor i samtida brandförsäkringsbrev). Maskineriet var ett fast installerat tröskverk med slagcylinder, slagsko och halmskakare på andra våningen, drivet via kuggkransar av trä från en cirkulär hästvandring i bottenplanet. Delar av verket ligger numera i en lada vid hembygdsgården i Kyrkbyn.

Nere i byn, utanför nordvästra hörnet av fotbollsplanen fanns tills för några år sedan en gemensam kornlada för fastigheterna "Backmans" och "Bygdegården" vilken innehöll en enklare tröskvariant bestående av en 2 - 3 meter lång konisk trärulle med knaggar "tröskbult" som skulle dras runt med häst på ett trägolv där man lade ut den otröskade säden. (Jag har för mig att där även fanns rester av, eller plats för en hästvandring med kraftöverföring i stil med den på Backen, men vet inte hur den använts).

Inga av de ovannämnda trösksystemen rensade spannmålen från agnar, ogräs och lättkorn. Detta utfördes med en s k kastmaskin, som liknade handtrösken men där stifttrumman ersatts med en fläkttrumma. Spannmålen släpptes genom ett rörligt såll ner i luftströmmen och blåstes ut på golvet. De välmatade kornen stannade först och det sämre lättgodset längre och längre bort och kunde sedan ösas upp i olika fraktioner.

I kornladan där tröskning och rensning försiggick, lagrades även den otröskade säden från inkörning ur skylar eller hässjor i väntan på tröskning och sedan halm efter tröskningen. Den tröskade säden lades i sädesbod, spannmålsmagasin, härbre där den kunde ligga i tunna lager på lavar i ventilerade rum för att eftertorka.

Den spannmål som odlades i Bringåsen vid den här tiden var korn, höstråg och ärter till hushållets behov varav mest korn. Därutöver odlades havre till utfodring av hästar när dom arbetade.

Från starten och fram till och med 1880-talet uppodlades årligen ca 0,5 ha ny åker, så att den totala åkerarealen nu var 13 ha. Av detta såddes 3 - 4 ha varje år med spannmål enligt ovan, en del såddes in med vallfrö -rödklöver, alsikeklöver och timotej - och vallarna fick ligga 6 - 7 år. Potatis för husbehovet och förmodligen lite till odlades varje år, och in på 1890-talet prövades även foderrovor och fodermorötter något år.

Sådderna gödslades varje år med 500 - 550 hästlass beredd stallgödsel. För gödselberedningen hemkördes varje vinter 4 - 500 lass myrjord till minst tre olika gödselstäder - häststallet, fähuset för korna samt får- och svinhuset. Dessutom insamlades en del gödsel från sommarfähuset och fäbodarna.

Från och med 1882 började man även använda inköpt s k konstgödsel och efter några år var man uppe i en årlig mängd av 1500 kg totalt av diverse olika sorter såsom guano, chilesalpeter, mossgödning, superfosfat, kalimagnesia, thomasfosfat och svavelsyrat benmjöl, som lades ut i en sammanlagd mängd av 4 - 500 kg per ha på plöjningarna.

I genomsnitt kostade dessa gödselmedel ca 10 öre per kg enligt AJ:s anteckningar, vilket nog ungefär motsvarade vad ett kg spannmål då var värt. Förhållandet mellan priset på motsvarande handelsgödsel och spannmål är nog än i dag ganska lika, däremot har marknadsvärdet på båda delarna sjunkit kraftigt om man jämför med vad man kan köpa för en vanlig arbetslön. Nu räcker en normal arbetarlön till 5 - 10 ggr mer av dessa produkter jämfört med vad dåtidens "dagaman" eller snickare hade råd till. Att konstgödselanvändningen började 1882 hänger säkert ihop med att Östersund då fått järnvägsförbindelse med Trondheim och Stockholm, dessförinnan var det alldeles för dyrt att frakta hit så tungt gods.

Av detta framgår ganska klart att gödsling och gödselhantering i olika former har varit en mycket stor och resurskrävande del i skapandet av de åkermarker vi har i våra dagar. Man ska ju också komma ihåg att närmare hälvten av det hö som användes i Backens djurstallar var skogs- och myrslåtter som alltså liksom myrjorden och konstgödseln infördes utifrån för att, via den producerade gödseln, höja bördigheten på den uppodlade marken.

Sedan har det nog varit så att handelsgödseln nyttjades betydligt sparsammare under stora delar av 1900-talets första halva, beroende på rådande kristider vid världskrigen och den mellanliggande depressionen. Detta innebar naturligtvis att man då fick tära på de näringsförråd i marken som tidigare byggts upp. Vid den tiden hade även skogs och myrslåttern upphört, vilket ytterligare minskade näringstillförseln.

Välgödslade och välskötta åkrar minskade risken för och effekterna av de missväxtår som allt som oftast inträffade. Av breven och anteckningarna framgår mellan raderna att familjen Andersson på Busvebacken klarade dessa nödår ganska bra, och ofta hade foder över att sälja till grannarna. Dessutom kunde man minska ner djurbesättningen och även hästanvändningen under sådana svagår för att spara på fodret.

Följande dokument kan ge en bakgrund till hur och när missväxt uppstod och hur kostsamt det kunde vara att överbrygga dessa "oår".

Hans Anderssons beskrivning av oåren 1865 - 1867.

(Dessa rapporter finns i en odaterad anteckningsbok som skrivits av sonen Lars Petter Hansander, född 1870. De omfattar en period mellan 1852 och 1897 med några luckor. Stavningsskick mm talar för att nedskrivningen förmodligen skedde i slutet av 1930-talet.)

År 1865

Året betecknas ur jordbrukaresynpunkt som det sämsta sedan 1849. Svåra frostnätter förstörde i grund all säd på de flesta ställen. Jämtland beviljades därför ett statslån på 150,000 riksdaler att betalas på 3 år till i köp av spannmål. Endast på ett fåtal ställen blev det dugligt frökorn.

År 1866

Ett ymnigt sädesår och likaså ymnig foderväxt. Under sednare hälften av höbergningstiden inträffade ett långvarigt regnväder som förstörde större delen av skogsfodret, så att det ej inbergades i ladorna. December mycket kall.

År 1867

Stark köld från årets början till i slutet av Februari. Kölden var ända ner till 45 gr i Storsjötrakten. Som året var alldeles ovanligt ogynnsamt måste beskrivningen citeras ordagrant. ”I slutet av februari kom ett starkt töväder, några dagar därefter en måttligt stark köld och snö, men ingen tö varken i Mars eller April, icke heller i Maj förrän den 26te då en mildare temperatur inträdde, men ända tills i dag, den 30de Maj har det frusit alla nätter, dock de fyra sista ganska obetydligt. För att visa vilket ovanligt som i år inträffat skall jag här anföra åtskilligt. Ända tills den 18de Maj eller Eriksdag måste vi köra till Hästdrolkällan efter vatten, ty varken i brunnar eller i någon grubba fanns vatten att hämta upp. Den 22de Maj var jag till Söre på bevillningsberedningen (taxeringsnämnd) och då var Lithselven så grund att man gick på bottnen mellan södra och norra djupet vid bron (gamla bron vid kyrkan) och i prestgården måste köra hitom brobänkarna efter vatten. Det var blott det s.k. södra djupet som var isfritt, den övriga delen av älven isbelagd och kunde köras var som helst. Snön v ar ännu mycket djup och gott slädföre ända till Litsbron, icke ens solbacken var riktigt bar, blott litet midt efter vägen.

Man måste fara till Ismundkvarnen och mala den 18 Maj. Det var temligen gott slädföre dit. I dag den 30 Maj har ännu ingen av kvarnarna i Bringåsen börjat gå. Snön i skogen är omkring 1½ aln djup (105 cm) men på inägorna börjar jorden att titta upp. En liten kvarleva av snödrivan på fårhuset ligger kvar ännu. Foderbrist börjar yppa sig; penningbristen är makalös, utmätningar och auktioner höra till dagordningen. I Östersund hålles auktioner 2 dagar i veckan stundom 3. Konkurs övergår snart sagt alla handelsmän i staden. Priset på varorna narrar lantbefolkningen till inrop och detta bidrager till att ruinera dem. Vad skall det bliva av allt detta? Kanske Gud har något botemedel.

Jag för min del tycker att det ser mörkt ut, men rättvisan att säga, har ingen nöd övergått mig. Jag är icke heller hopplös för egen del, men ett stort fattighus blir Jämtland om icke Guds allmakt skyddar och hjälper. – I tidningarna har jag sett att en karavan av 90 hästar färdats över Kvarken, d.v.s. havet mellan Finland och Umeå den 14 Maj.

Då vi ej haft något töväder förrän i Juni var det ej annat att vänta än att en stor vårflod skulle komma. Så inträffade och. i början av Juni fingo vi tö och det med besked också. Vattnet i bäckar och åar steg alldeles ofantligt; Man vågade knappt gå mellan byarna av fara för att drunkna. En gumma hade så nära drunknat i Sågbäcken mellan Kläppe och Östersund där bäcken går över vägen, men hjälp kom i sista ögonblicket. Lithsälven har ej i mannaminne stigit så högt. Bron över Långan förstördes helt och hållet. Bron över Hårkan hade så när farit samma väg, men räddades genom ett där förlagt manskap. Vattnet gick över bron.

Emellan den 16de och 25 Juni pågick sådden som mest, en stark värme av ända till 40 grader i solen påskyndade såningsarbetet. Söndagen före midsommaren, eller den 16de fans icke ringaste täcken till löv på björkskogen, men den starka värmen åstadkom en sådan förändring på 8 dagar, att löven blevo nästan fullstora på midsommardagen. dock fans icke en enda blomma på marken. Märk detta. Har väl sådant hänt förut? Kanske aldrig! Den 18 Juli blev Mosjön isfri. Storsjön blev fri från is den 25te Juni. Detta låter fabelaktigt men är icke dess mindre sant. En man vid namn Söderberg körde över Storsjön från Offne i Mattmar till Östersund den 18 Juni utan något hinder eller fara.

Jag får nu lemna en kort berättelse om följderna av 1867 års missväxt. I en skrivelse från Landshövdingeämbetet uppmanades socknemännen att uppgiva hur stort part korn hvar och en behövde för att med iakttagande av den största sparsamhet kunna till nästa skörd livnära sig. Ett statslån på 200,000 Rdr beviljades för Jämtlands län. Kornet gällde i Sundsvall 24 – 26 Rdr pr tunna och 30 från Sveriges bättre lottade provinser ävensom från Tyskland, England och Frankrike. Portogal och Amerika skänkte ofantliga summor till de nödlidande i de norrländska länen, ty över hela Norrland är hungersnöd; dock värst i Norr- och Vesterbotten. Hur givmilda en del givare var kan man få ett begrepp om då man får höra att vår frejdade landsman John Ericsson i Amerika ensamt skänkte 20,000 Rdr.

Den svaga säden, som var avfrusen, skadades dessutom av den dåliga ”gist” som blev en följd av den sena skörden. Hösten var dessutom kulen och sval. I December månad inträffade stark köld som veckan före jul var alldeles förfärlig, men observerade ända till 45 grader. I Råneå, Norrbotten var det 57grader kallt, enligt tidningarna.

Här är några fraktsedlar avseende korntransport från Sundsvall till Östersund i december 1865. Här framgår att ett hästlass är fyra säckar(eller tunnor), omkring 400 kg, för vilket forköraren fick en riksdaler per mil. Alltså fick han ca 20 riksdaler till Östersund vilket höjde kostnaden för en säck med 5 riksdaler utöver de 25 - 30 som den då kostat i Sundsvall. Normala år kunde kornet kosta 12 - 15 riksdaler/tunna(100 kg) på marknaden i Östersund.

Frakten med häst kostade sålunda ungefär 25 öre pr mil för en säck á 100 kg. Ur JarnvagsBroschyr har jag beräknat att motsvarande taxa för järnvägsfrakt där det var möjligt vid den här tiden var ungefär 3,5 öre pr mil för motsvarande vikt.

Arbetslönen för en "dagaman" eller hantverkare kunde vara en till två kr/dag plus kost och logi. Vissa svagår tvingades man bjuda ut sin arbetskraft för 25 öre/dag eller t o m enbart för mat.

Från ett senare svagår, 1878, finns några beskrivningar av Bringåsfolkets medverkan i fjärrtransporter, dels av hö som man sålt till bristområde i länets utkant, och hämtning av importspannmål från sydligare trakter för att ersätta brist på brödsäd i Kyrkås. När sonen Jonas var i 20årsåldern, och fortfarande bodde hemma på Backen i Bringåsen förde han en del prydliga anteckningar i en liten sliten bok om lite av varje inklusive några reseberättelser som kan vara roliga att läsa om den nyfikne ynglingens upplevelser. Båda resorna beskrivs även i Brevsamling/Brev från Hemmet 1878 på www.busvebacken.ath.cx . På den första var det förmodligen Ante och Jonas som körde varsitt lass, 380 kg hö tillsammans ner till Gråsjön mellan Bräcke och Hällesjö samt importspannmål pga nödåret tillbaka från järnvägen vid Erikslund nedanför Ånge, den dittills nordligaste stationen på stambanan. Den andra resan gjordes av Jonas´ farbror Anders i Kläppe som körde två hölass, sammanlagt 380 kg, till Gråsjön med Jonas som kördräng.

Beskrifning öfver resan mellan Erikslund och Bringåsen i jan. 1878

Hemmifrån Söndagen den 13de Jan. kl. 12. till P Pålsson Oppetand, der vi fick hus kl. 4. derifrån Måndagen kl. 5. f.m. Hvila hos Bärtel, hus hos Pilten kl. 5 e.m. från Pilten tisdagen kl. 4. f.m. hvila hos rolf, hvila vid bräcke kyrka, och hvila på lillkrogen, derifrån till gråskön, hos A Persson der vi fick hus kl. 9 e.m. Odensdagen från A Persson kl. 10 f.m. till lillkrogen, till slammeråsen och vila, derifrån till Storkrogen der vi fick hus kl. 6 e.m. Thorsdagen, från Storkrogen kl. 4 f.m. vila i talge, derifrån till Stationen Erickslund der vi fick lass kl. 12. på dagen Hemresan, hvila i talge kl. 2 e.m. nattqvarter i slammeråsen kl ½6 e.m. Fredagen från slammeråsen kl ½2 fm. hvila i ett torp i sköändan, hvila i Stafre, nattqvarter i Refsunds prestgård der vi fick hus kl. 5 em. Lördagen från refsunds prestgård kl. 3 fm. vila hos bärtil, hvila hos P Pålsson Opetand, och kom hem Lördags aftonen kl. ½6 e.m. den 19 jan 1878. Intygar Jonas Hansson Bringåsen den 20de Jan. 1878.

I brev från hemmet d 23:e jan skrevs följande: På Lördags qvällen hemkom pojkarne ifrån Borgsjö; resan gick ganska bra, det svåraste var att få ordentligt stallrum åt våra hästar till nätterna, och de som ej passade på i god tid, måste köra hela nätterna; kölden var äfven ganska skarp, så att det ej gick för sig att sätta hästarne under bar himmel; då vi var i Storkrogen visade termometern 23 grader. Utefter hela vägen emellan Erikslunds jernvägsstation och Brunflo, var så fullproppadt med folk som på en marknad, från Rödön voro cirka 100 hästar, från Häggenås öfver 30 och från Kyrkås 32; dessutom voro en hel hop andra forbönder från Lockne, Brunflo och Ås ute på förtjenst. Kornet som vi fått från Erikslund är ganska bra, och rågmjölet är äfven försvarligt ehuru en del är något "grofmalet". För höet som vi skjutsade till Anders Persson fick vi 1:25 per Ltt; vi hade 45 Ltt på lasset

Resebeskrifning.

Från Kläppe, Lördagen den 2. Mars kl. ½8. f.m. hvila hos P Salberg Torvalla, ankom till Pilgrimstad kl. 6. em. Söndagen från Pilgrimstad kl. ½8, fm. hvila kl. 11, vid bräcke kyrka, hvila på lillkrogen ankom till Gråsjön kl, 7 em. Från A Persson till storsvedet 1½ fjärdingsväg med höet. Måndagen från gråsjön kl, ½2 på dagen hvi körde sjön söder om gimdalen till Nyhems socken Hofsjö och fick hus kl, 5, em. 2 mil från A Persson till hofsjö, från hofsjö kl. 7, fm. 2 mil genom holmsjö Östbyn och Bjösjö till Ismund. vila vid ismundsundet hvila i Kojan vid Olof jons myren, och kom hem Tisdagsaftonen kl. ½7, em. Intygar

• Jonas Hansson Bringåsen den 10de Mars 1878

I ett brev till HA fr 5:e mars skrevs följande: Anders i Kläppe har nyss återkommit från Gråsjön, dit han skjutsat 2 lass hö, som han såldt till Anders Persson. Han har haft Jonas med sig som "körkarl" för ena lasset; det var med knapp nöd de kunde slippa fram till Gråsjön med sina lass, vägen var öfverallt emellan sjöarne, nästan alldeles bar och på sjöarne är isen mycket svag; hemvägen togs öfver Ismundsjön. På landsvägen emellan Torpshammar och Östersund begagnas nu kärra.

Jans kommentar: Om man summerar prestationerna från dessa resor på medföre, så avverkade man ca 24 mil på 7 dagar i kallt väder och ”trafikstockning” på den första, medan den andra utfördes i begynnande ”förfall” med 16 mil på 4 dagar och uppenbarligen utan returfrakt. Hästarna gick ungefär tio timmar per dygn och avverkade då 4-5 mil med lass (4 – 5 km/tim). Utan lass ökade farten till omkr 7 km/tim. ”Bränsleförbrukningen” enligt dåtidens fodringsrekommendationer motsvarade 12 kg hö/dygn för en normalstor häst på 400kg samt några kg havre vid så ansträngande arbete som detta. Värdet på detta det aktuella året kan beräknas till ca 2 – 2,50 kr/dygn och förarlönen ungefär samma summa, tillsammans en rörlig driftskostnad på 5 kr/dag eller omkr 1 kr/mil. Den andra Gråsjöresan med ett godsvärde på 190 kg x 15 öre = 27 kr per lass, borde då kosta omkr 5kr x 4 dagar = 20 kr i frakt ( det framgår inte om man debiterat extra för frakten eller om den ingick i det erhållna höpriset). Hästen förbrukade ju faktiskt hö för motsvarande en fjärdedel av nyttolasten under en sådan resa, så det var ett resurskrävande företag! Men nöden har väl ingen lag och några andra transportmöjligheter fanns inte vid den tiden.

Skogsfoder

Beskrivning av den omfattande skogsslåttern,sådan den försiggick på Hans Anderssons hemgård i Kläppe där brodern Lasse var brukare. Karin är Lasses dotter och gift med Erik Bengtsson på en granngård. Jfr även Minnen.. av L P Hansander med beskrivning av skogsslåttern på Backen i KulturBerättelse.

Gårdens dragkraft

En av gårdens hästar framför mangårdsbyggnaden omkring sekelskiftet 1900.

Här poserar AJ Hansson med stoet Fanny framför I5 i Östersund. Fanny är efter Bringel (som var född på Backen), en av de första Vångenhingstarna som kom ut 1906. Kortet borde vara taget omkring 1910-15.

Faxe kom ut som Vångenhingst 1911 varför kortet bör kunna vara taget något år därefter inne i Östersund. Klicka på förstoringen och begrunda bakgrunden med inresta hästkarlar och åkdon!

Hästar och Vången var ju A J:s verkliga skötebarn. Han var med och utredde och startade(år 1903) Hingstuppfödningsanstalten Vången, och var dess föreståndare under några av de första åren. (Utförliga redogörelser finns under NordsvenskaHästen och WångenHistoria.) Sedan var han djupt engagerad i verksamheten och hade uppenbarligen ekonomiansvar för verksamheten ända fram till sin död 1932 vid 75 års ålder och medverkade lika länge vid de årliga besiktningarna och inköpen av föl till anstalten och försäljningen av de färdigprövade hingstarna.

På gården Backen hölls vid slutet av 1800talet 4 - 5 hästar för fölproduktion och för att klara behovet av dragkraft för både jord- och skogsbruk samt person- och förnödenhetstransporter mellan gården och t ex Lit och Östersund. En hel del av detta arbete skildras i KulturBerättelse .

Kor och småfä

Förutom hästarna vinterutfodrades på gården 10 - 12 nötkreatur och 12 - 15 får inkluderat några mjölkgetter för osttillverkning. I fårhuset fanns även svin. Av Jonas Hanssons bokföring framgick att både AJH och Jonas höll en eller annan sugga, och alternerade med galthållningen.

Större bild

Så här såg får och fårklippning i Bringåsen ut omkring 1925. En av flickorna är Anna, dotter till A. J. Hansson, och föreställningen ges på gården "Backmans" vars åkrar numera tillhör "Busvebacken". Fåren ser välnärda och välklippta ut och kan väl i storlek motsvara de olika varianter av skogs- eller allmogefår som blivit vanliga igen de senaste åren. Det kan kanske noteras att "Backmansfåren" är helvita, vilket möjligen tyder på inslag av mer "förädlade" importraser. Skogsfåren verkar oftast ha inslag av pigmenterad ull.

I Jonas ungdomsanteckningar finns en provmjölkningsrapport från 1882-83 med ett antal mjölkmätningar på sex kor från Backen, "Hvad kreaturen mjölkar". Då innehöll fähusen alltså sex mjölkande kor som hette Grefvinna, Pryd, Svanlin, Lyckros, Ganlin och Prinsessa. Dom kalvade in från dec till mars och vid första provningen mjölkade en av de bättre 10 liter per dag. Hela laktationen summerades för ett av åren till mellan 800 och 1600 liter för de olika korna, vilket kan bli ett besättningsmedeltal på ca 1200 kg per ko.

Nu har vi även funnit provmjölkningsnoteringar från gårdens ungdomar i nästa generation, åren 1909 - 10. Dom torde ha startat i samband med att den nya lagården togs i drift. Nu mjölkades först nio och senare elva kor, varav två uppenbarligen var förstakalvare. De äldre korna mjölkade mellan 1600 och 2400 kg mjölk beräknat på en 300dagars laktation, och medeltalet blev 1850 kg för dessa. Avkastningen per ko har alltså ökat mer än 50 procent på 25 år, och likaså har gårdens kobesättning vuxit i antal med drygt 50 procent. Sammanlagt har gårdens mjölkproduktion under den här 25-årsperioden ökat från omkring 7 ton till 19 ton per år och man ska även tillägga att 1910 kördes byns mjölk dagligen in till mejeri i Östersund, med häst förstås, en tur på närmare 15 kilometer enkel resa.

En bidragande orsak till produktionsökningen, förutom den nya och större lagården har säkert varit att byn 1897 startade en tjurförening som enligt AJH:s undertecknade protokoll skulle hålla en utvald och välskött tjur, vilken stallades på de olika gårdarna ett år i taget enligt ett uppgjort sexårsschema.

Följande notis ur Östersundsposten från 9 december 1885 Mejeriskola i Fäviken anknyter till brev från 4 april s å Brevväxling till hemmet med följande utdrag där landshövdingen, för tillfället vid riksdagen i Stockholm, skriver hem till landstingskollegan Hans Andersson som svar på HA:s brev angående någon förundersökning hemma i länet som HA (samma år "ledig" från riksdagsuppdraget pga strul vid valet föregående höst) ansvarat för: Tack för brefvet af 31 sistl. Mars. – Fäviken är det enda ställe som är antagligt till skola, ty det är det enda af de ifråga satta som har garanti för tillräckligt mjölk året om, - Det fägnar sig att vi alla härom äro öfverrens och jag har idag tillskrifvit Rundgren att på våra vägnar träffa de nödiga öfverenskommelserna med Engberg samt uppgöra förslag till kontrakt. Att mången blir missbelåten med skolans förläggande till Fäviken är nog troligt, men det finnes ingen plats i verlden som kan vara alla till lags och att folk klandra hvad man än gör är lika naturligt som klandret är likgiltigt, då man vet sig hafva handlat efter bästa förstånd.

Det är imponerande hur snabbt man gick från ord till handling, när det här beslutet från 4 april kunde resultera i en färdiguppbyggd skolanläggning med stall för 100 kor, svinhus för vassleförädling, skolmejeri och elevinternat sent på hösten samma år, och lagården dessutom halvfylld med producerande kor. Detta måste vara samma stall som fortfarande står i Fäviken, Kall vid Åreskutan och nu används bl a för en del operaevenemang och "Fäviken Game Fair" varje år.

Detta borde även kunna spegla kreatursskötseln vid den här tiden och förmodligen även i Bringåsen. Det förekom uppenbarligen en hel del inslag av importerade engelska och tyska koraser tillsammans med fjällkorna i länet. De långväga kreatursimporterna underlättades säkert betydligt sedan järnvägsförbindelsen med Trondheim samt Stockholm och södra Sverige blivit klar 3-5 år tidigare. Om korna i Bringåsen vid den här tiden vet vi också att en Stugubonde förväntade sig kunna köpa en bra nyburen (nykalvad)ko av Hans A, vilken då skulle mjölka 10 - 13 liter per dag (brev från 9 december 1869). Man kan jämföra med den i notisen nedan nämnda Alnarpskons 3300 liter eller dagens medelkor i bättre besättningar som ger 10000 liter/kg eller mera per år.