Nu(nov 2006)har jag och Lena just återkommit från en tur till Seattle i Amerika, där vi hälsat på hos Norma som är barnbarnsbarn till Hans Andersson

Där fick vi tillfälle att läsa en rik samling Sverige-Amerikabrev som berättade om hur Amerikafebern drabbat folket från Busvebacken under första halvan av 1900-talet och så småningom resulterat i en liten koloni av släktingar på den amerikanska västkusten. Breven från hemmavarande släktingar innehöll mycket rapporter om stort och smått som hände med dem och övriga släktingar och bekanta i Kyrkås med omnejd, samt vittnade också om konflikten mellan att utvandra eller stanna kvar. I just det här fallet handlade nog utvandringen mer eller mindre om ren "feber" än om att försörjningsmöjligheterna här i Kyrkås skulle vara speciellt dåliga. Utresorna skedde visserligen under oroliga tider och depression, men det var väl inget som talade för att utsikterna var så mycket bättre i den vägen på andra sidan atlanten heller. Jag ska här redovisa några exempel på brev och dagboksanteckningar men först lite förhistoria.

Äventyren börjar med Hans Anderssons och Britas son,Hans Hansson,född 1861 Han växte liksom sina syskon upp till ganska mogen ålder hemma på Backen och redovisas t ex som hemmavarande son i Hans A:s och Britas hushåll vid folkräkningen år 1890. Vid ett arvsskifte 1887 i samband med att älste sonen Ante övertog jordbruksfastigheten fick brodern Hans en mindre avstyckad "torplägenhet" om 35 ha vid skolan som del av sin arvslott. I samma veva köpte Jonas fastigheten Lungre No 1 av sin ogifte morbror Per Jonsson och äldsta systern Anna var redan gift med en bonde, Per Eriksson med hemmanet som numera kallas Bygdegården i Bringåsen. De två yngsta, Brita och Lars Petter hamnade genom giftermål senare på hemman i Lungre resp. Singsjön.

Det såg ut att dröja innan Hans byggde på och tillträdde sitt torp och under en tid på 1890-talet verkade han som s k resepredikant för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Först år 1900, 39 år gammal, gifte han sig med 18-åriga Karin Jacobsdotter från Äggen i Undersåker och paret bosatte sig på torpet. Här föddes så sönerna Josef, 1902 och Martin, 1905. År 1911 for Hans ensam till USA och rekognoserade(?) i två år innan han återvände, för att igen med hela familjen år 1914, strax före första världskrigets utbrott resa tillbaka, en resa som målande beskrivs i följande sammanställning av Karin Hanssons dagboksanteckningar.

Resebeskrivning

Pingstdagen 1914 avreste undertecknad med make och barn till Amerika. Kl 3 e.m. lämnade vi det kära hemmet i Kyrkås där vi arbetat och glatts, hoppats och trott i 14 år i med- och motgång. Steg så på tåget i Östersund kl. 6.30 e.m. och anlände till Stockholm kl. 8 f.m. Där fick vi två timmar på oss att bese staden.

10.20 f.m. lämnade vi Stockholm och fingo då se något av det sköna Sverige. Södermanland och Östergötland voro mycket vackra. Präktiga jordbruk, stiligt byggt. I Småland bllev det sämre. Naturen där liknade i någon mån Jemtland. Små dåliga stugor och sten på sten. I Skåne var det annorlunda. Stora fält i yppig gränska med leende gårdar här och där och en hel massa väderkvarnar.

Till Malmö anlände vi kl. 9.30 e.m., besökte där Cunardliniens kontor och blev visade till dess hotell. Där var snyggt och trevligt. Vår vistelse i Malmö räckte blott till kl. 2 den 2 Juni. Å Båten medföljde ett sällskap boyscouts som spelade flera låtar å horn. lResan från Malmö till Köpenhamn varade blott några timmar i härligt väder. Så sågo vi fosterjorden för sista gången.

I Köpenhamn blevo vi mycket väl mottagna. Goda bäddar och god mat och vänliga människor. Vi voro ute där och besågo staden. Kungens slott var härjat av eldsvåda för några år sedan och stod nu under restauration. Mitt framför slottet stod en bildstod av Fredrik VII. Köpenhamn verkade svart och smutsigt. Så tillbringade vi natten i Köpenhamn och följde med tåg genom Danmark den 3 juni med början kl. 10 fm. Detta land är idel slättland med mycket väl skötta jordbruk, som denna tid på året prunkade i yppig grönska. Vad boningshusen beträffar voro de av primitiv beskaffenhet. Ett och annat tegelhus sågo vi dock, annars voro uthusen mycket eländiga och belagda med halmtak. kVad som mest tilldrog sig uppmärksamheten var de välskötta trädgårdarna. Endast här och där skymtade en kyrka. Danskarna tycks ej vara mycket religiösa av sig. Danmark synes vara idel jordbrukslan med tegar skilda genom lövträdsplanteringar. dIntressant var det då tåget gick in på färjan och vi tåg passerade Stora och Lilla Bält.

Till Esbjerg anlände vi 4.22 e.m. Där synades vi i ögon och händer av en doktor och så fick vi spatsera in på båten. Som vi hela tiden från Malmö till Newyork åkte andra klass så hade vi det kungligt. Det första vi gjorde på båten var att spisa en fin middag bestående av buljong med sparris, kalvstek med legymer och potatis samt vaniljkräm. Så fort vi spisat var det att krypa till kojs på grund av sjögång. Vi undgingo dock sjösjukan den gången.

Den 4 juni på kvällen anlände vi till England, Harwich. Vi stannade å båten över natten och lämnade båten den 5 juni kl. 7 f.m. Där förtullades våra varor. Vi gingo fria genom tullen. Så började en 10 timmars resa genom det sköna England. Här fingo vi dock nöja oss med 3:dje klass, emedan i England ej finns annat än 1:sta och 3:dje klass. I alla fall hade vi stoppade soffor och gott rum. Men o, hur de körde!

England är mycket före Sverige i jordbruksväg. de hade redan skördat grönfodret och alla sädesslag stod i sitt flor. Rågen hade skjutit ax. Här användes även lövhäckar i stället fär stängsel. Detta ger åt landet ett mycket vackert utseende. Så har landet ett mycket omfattande kanalsystem. Vid varje liten gård flöt en liten kanals vatten fram. Nästan alla slags buskar buro blommor. Med bostäderna var det sämre. Visserligen voro husen i allmänhet av tegel med tegel- eller skiffertak, men även sämre och med halmtak. Både de stora och små husen voro rökiga samt föga inbjudande. En riktig ladugård såg vi ej å hela sträckan genom England. Troligen ha de kreaturen ute hela året om. Gång egter annan foro vi genom fabrikssamhällen, som liknade städer, men o så rökigt och otrevligt. Än åkte vi över en järnväg, än inunder. England är verkligen rikt på järnväg.

Till Liverpool anlände vi på aftonen den 5 juni. vi hämtades i droska och åkte till hotellet där vi anvisades rum och bjöds på mat. Där eldade de med kol i öppen spis. Vi spelade pianino och sjöng, åt och drack samt sov gott under natten fast lrummet var otrevligt, mörkt, unket och svart. Öv erallt skulle de ha drickspengar. Liverpool är en ovanligt smutsig stad. Vi sågo människor förskräckligt trasiga och smutsiga. Mödrar som knappast skylde sin kropp, med barn vid bröstet inlindade i en trasa. I Liverpool besökte vi Svenska sjömanskyrkan, där pastor Petri predikade. Vi sjöngo först Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara osv., så n:o 4 i Sionstoner efter predikan: Herren signe du och råde.

På morgonen den 6 juni var vår vistelse i Liverpool slut och kl. 2 e.m. åkte vi i droska ner till kajen och gingo ombord å Mauretania. Båten behövde hela aftonen för att komma ut ut hamnen, men när det bar iväg så gick det med enb hastighet av 4½ mil i timmen. Aftonen och natten var skön men på söndagen blåste en frisk bris och vi måste hålla oss i säng hela dagen, utom far som besökte gudstjänsten å 1:sta klassens salong. På Måndagen var det härligaste väder man kan tänka sig. Vi tillbringade hela dagen på översta däck.

Livet ombord är mycket omväxlande. Orkestern musicerar två gånger om dagen. Vi spisar tre gånger samt dricker buljong med biskvi kl. 11 f.m. Te 4 e.m. hytten är fin med elektriskt ljus och alla bekvämligheter, olkanderligtr vita filtar och ombyte på handdukar var dag. Bordet är dukat med vita dukar och servetter samt prytt med friska rosor var dag. Maten var förstklassig. Badrum finns för den som vill ta sig ett bad.

På tisdag hade vi något blåst på morgon, så en del blevo sjuka igen, men vi hade glädjen må bra. På måndag var vi uppe på däck ech iakttog solnedgången. På Onsdag var även gott väder, men med något blåst. Jag kände mig olustig hela dagen. Far och barnen mådde bra.

Ombord hade vi ett ungt par från Belgien som ej fått gifta sig i sitt eget lan emedan hon var för ung enligt deras lag. De försökte gifta sig i Liverpool, men de tyckte det det blev för dyrt. De resa dick som gifta i samma hytt, så det skall bli intressant att se om de få landstiga i Amerika. Det är nämligen mycket strängt i sådana fall.

Livet ombord går lustigt till. Här är sport av alla slag, skämt och glam. Onsdag afton var konsert anordnad i stora matsalen till förmån för fattiga barn i Liverpool och Newyork. Torsdag hade vi även vackert väder.

Fredag morgon den 12 juni kl. 5.30 voro vi framme i Newyork. Härliga grönskande stränder. Ett stort kyrktorn reser sin spira mot skyn och på en liten holme i havet tronar Frihetsstatyn. Nu sitta vi i dockan och vänta på att få våra saker förtullade. Här är ett myllrande liv. Vi få vänta till kl. 5.40 e.m. innan vi få lämna Newyork. Gå då till Chicago, byta tåg där. Från hamnen åkte vi i droska till Svenska Lutherska emigranthemmet där vi spisa middag som kostar en daler för 4 personer. O, vad här är varmt, 25-30 grader. Skjutsen från dockan och till Emigranthemmet kostade 1,50 daler.

Vi lämnade Newyork kl. 6 e.m. på fredag afton. Så fort vi lämnade centralen voro vi plötsligt ute på landet. Vi sågo vetefält och majsfält. Yppig vegetation även här. Amerika är nog bättre än mongen tror. Under vår resa från Newyork till Chicago sågo vi många vackra hem och välskötta jordb ruk. Vår uppmärksamhet fästes vid stora fruktträdgårdarna vid de små hemmen, samt vattenturbiner som de använda att driva upp vatten i en stor cistern och sedan tryckes det därifrån in i kök och uthus. Vattenbehållarna voro byggda i rund form högt ovan jorden. Roligt var att se hästar, kor och får vada i gräset som gick dem till knäna, jag tycker de skulle äta ihjäl sig. Husen äro byggda av tegel i allmänhet, men även dåliga brädhus finnas. I Canada var det nog sämst. Vi bytte tåg i en stad som hette Detroit.

Kl 10 e.m. den 134 juni anlände vi till Chicago. Borde nämna att å tåget hade vi gott rum, men tågresan är bra mycket tröttsammare än båt. När man åkt ett dygn å tåg så är man glad att få stanna och vila sig. Då vi anlände till Chicago åkte vi i omnibuss till Nordvästerns station där vi komma att stiga på tåget som för oss till Iron River. En neger tog emot oss. Han var mycket snygg och artig. Förde oss in i stationshuset, som badade i ljus och var det stiligaste jag sett hittills. Jag kan ej beskriva näjaktigt hur det såg ut, men det var byggt av marmor, invärtes mycket högt i taket och väldigt imponerande. Kostar ock 20 miljoner daler. Där fick kvinnor och barn vila över natten om de så ville, gratis. Männen fingo vila i stora väntsalar med gungstolar och divaner, mycket rent, snyggt och inbjudande. som vi måste vänta till aftonen den 14:de så måste vi gå till hotell. Fickl ett snyggt rum med två stora bäddar. På morron vbadade vi i badrummet strax bredvid vårt rum. Mat köpte vi i samma hus för skäligt pris. Chicago är mycket trevligare än jag kunnat föreställa mig.

På aftonen den 14:de juni lämnade vi Chicago 9.50 e.m. vi åkte en lång sträcka genom staden. Den är vackert upplyst. Flera planteringar skymtade förbi med vackra gräsmattor. Natten blev lång emedan vi fingo sitta hela natten. Landet uppåt Michigan är ej så yppigt som längre ner åt landet.

På morgonen den 15 klockan 10.45 f.m. voro vi framme i Iron River. Farmar Eriksson var emot oss till stationen och vi fick åka upp till hans farm där vi blevo väl mottagna och förplägades med mat och kaffe. Här är något likt Undersåker. Backar och dalar. En liten sjö ligger strax intill. Yppiga lövräd prunka i sin fägring och gräset växer alldeles vilt på odlad mark. Hos farmaren bodde vi första dagarna, sedan har vi hyrt oss en våning på två rum och kök strax intill. Värden är svensk.

Detta vare nu i korta drag något av vad jag uppfattat under vår resa till Amerika. Vill då till sist tillägga att här är samma himmel, samma Gud och Far som hemma. Solen skiner lika klart och skymmes av moln ibland alldeles som i Sverige.

• Karin H.